Header

Jag jobbar varje dag med att försöka acceptera min kropp precis som den är, och jag tycker det är häftigt vad min kropp ändå har klarat av trots att jag har misshandlat den så mycket genom att svälta mig själv. Jag är inte längre så sjukligt smal som jag en gång har varit, jag har gått upp i vikt och jag fortsätter även gå upp i vikt - vilket är något som jag varje dag jobbar med att acceptera. Min kropp är fin precis som den är, man behöver inte vara pinnsmal. Även fast att media hela tiden försöker mata en med massa sjuka kroppsideal och även fast dem ger en massa tips på hur man snabbast går ner flera kilo i veckan så behöver man inte följa det sjuka idealet. Media ska man inte lyssna på, för man har rätt till att se ut precis som man själv vill. Man behöver inte se ut som modellerna och man ska inte heller hålla på att jämföra sig med andra. Det är något som jag tidigare har gjort, jag har jämfört mig själv med modeller vilket jag insett att man inte ska göra. Man ska vara sig själv, för vi alla är fina precis som vi är oavsett kroppsform. När jag sedan blev våldtagen så blev det ännu värre, då fick jag istället för mig att jag måste bli pinnsmal för att inte vara attraktiv. Jag fick helt enkelt för mig att om jag inte är attraktiv så kommer ingen vilja våldta mig igen, men jag började även svälta för att straffa mig själv. Som ett självskadebeteende, för även svälta sig själv räknas in som ett självskadebeteende. Jag kände så mycket skam och skuld och jag fick för mig att allt var mitt fel eftersom att han sa att jag får skylla mig själv. Men ingenting är mitt fel, och jag ska inte heller behöva tänka på det sättet som jag gjorde - för jag har rätten till att se ut precis som jag vill utan att någon tror sig ha rätten till att röra mig. Sen har jag börjat inse att det inte spelar någon roll hur jag än ser ut, för han hade förmodligen förgripit sig på mig i vilket fall som helst. Även fast han sa att jag får skylla mig själv som då hade den kroppen som jag hade så har jag börjat förstå att det inte beror på det. För felet ligger inte på min kropp, felet ligger hos honom. Det är han som det är fel på och inte mig. Det är aldrig offrens fel, skulden ska enbart läggas på gärningsmännen, för det är hos dem skulden hör hemma. Kvinnokroppar äger och vi kvinnor är inga sexobjekt, vi kvinnor finns inte till för att tillfredsställa er män och så är det bara.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag minns denna dagen så väl när jag för första gången var ute på en promenad med dig själv. Saknaden efter dig är verkligen enorm min älskade lillebror. Det gör verkligen så fruktansvärt ont att vara utan dig, och det gör så ont när hjärtat brister och saknaden skaver. 😞 Men vart du än befinner dig så hoppas jag att du har det bra. Jag älskar dig. 👼🏻❤️

Likes

Comments

Jag har idag fått äran att vara med i en artikel på den nya hemsidan debattcentrum ännu en gång till, så om ni vill läsa min artikel så klickar ni isåfall bara HÄR. :)

Likes

Comments

@nikolinapettersson skrev för ett par dagar sedan en text i sin blogg som jag tror att många av oss tjejer kan känna igen oss i, så jag frågade därför henne om det är okej att jag publicerar hennes text här i min blogg vilket är helt okej för henne. Vill ni komma till hennes inlägg så klickar ni isåfall HÄR. Men nu vidare till texten som hon skrivit.

Tjejer är duktiga på att sprida komplimanger och uppmärksamma saker, som till exempel en ny tröja, nya glasögon, en ny hårfärg eller bara en spontan komplimang som; "Vad du är fin idag!". Till lika är tjejer mycket bra, ja farligt bra, på att vara extremt kyliga och manipulerande, att utfrysa och rent ut sagt håna någon annan. Vi vet vilka saker vi själva inte vill höra, vi vet var skon klämmer hos oss själva, och därför blir vi farliga för varandra ifall vi är osams - för vi vet vilka ord eller gärningar som gör mest skada. Bara en snabbtitt på olika realityserier eller teveserier inser man hur otroligt taskiga tjejer (även vissa killar) kan vara mot varandra och de är något som skrämmer mig riktigt mycket.

Det är som att det finns en oskriven tävling tjejer emellan, som gäller allt från snyggaste outfiten, det mest välskötta håret och den snyggaste pojkvännen - till mest följare på instagram och mest likes på en bild. På något omedvetet plan bygger vi upp en rangordning av vem som har mest status på ett visst ställe eller ett visst sammanhang och den personen vill alla vara med. Man kollar läget och ifall man märker "Okej, den där tjejen är mycket snyggare, har mycket finare outfit, mycket längre hår och ett härligt skratt. Hon är högre i rangordningen än mig. Den där andra tjejen där i hörnet ser inte lika bra ut och säger inte heller mycket. Jag är alltså högre i rangordningen än henne". Och så här håller vissa tjejer på och bygger upp en mental pyramid i vem som är ens största, respektive minsta, rival för en själv.

När en tjej klär upp sig är det inte främst för killarnas skull, jovisst vill vi se bra ut för dem också, men ändå är det oftast för tjejernas skull. Vi studerar varandras utstyrsel från topp till tå: allt från eye-linern till nagellacken på tårna. Vi vet alla själv hur det känns när tjejer studerar en, och hur blottad man känner sig inför deras granskande blickar. Det är som om vi söker ett godkännande: ifall vi får höra "Wow vilken fin klänning" har vi definitivt lyckats. Får vi däremot höra: "Oj du har färgat håret" och en kylig nick har vi inte blivit godkända. Sen när står det i vår makt att utdela stämplar på det här viset åt höger och vänster? Och desto viktigare; sen när ska det vara vår högsta prioritet att söka efter bekräftelse på det här sättet?

Ett perfekt scenario för att konkretisera mina hitintills flummiga funderingar är när påhittade Lotta kommer till Lisas födelsedagskalas. Hon hade lite bråttom eftersom hon slutade senare än vanligt från jobbet, men hon hann byta om till mörka jeans och en lite finare topp, samt fixa till sig någorlunda. När hon väl dyker upp på festen märker hon att alla tjejer har fina sommarklänningar och lockat hår. "Oj nej! Är alla så här fina!!". Lotta ser födelsedagsbarnet Lisa och går fram för att hälsa, hon försöker desperat göra en sån anspråkslös entré som möjligt. Lisa ser ut att ha förberett sitt yttre dagen till ära i flera timmar; klänningen matchar naglarna, skorna utgör en bra kontrast, inte ett hårstrå ligger snett och hon doftar som en dröm. När de har kramat om varandra känner Lotta hur Lisas granskande blickar bränner på huden. Lotta kan nästan höra vad Lisa tänker: "Har du bara på dig det där? Hade inte du något finare att ha på dig?". Lotta vrider på sig lite obekvämt och känner plötsligt hur den "lite finare toppen" inte alls var "lite finare" utan endast vardaglig och tråkig, samt hur hennes hår hänger platt och är smutsigt och hur en finne på pannan blinkar eldrött till allas åsyn. Hela kvällen känner hon sig obekväm och otillräcklig, hon känner att hon inte passar in där och undrar vad hon egentligen gör där, och det enda hon vill är att få gå hem och krypa ner till kojs. Det känns som att alla tjejer observerar hennes smutsiga hår och vardagliga outfit. Lotta ser några flickor sitta i en soffa och viska samtidigt som de tittar på henne med jämna mellanrum (de misslyckas totalt med allt som heter diskretion) och fnissar för dig själva. Lotta sitter i ett hörn och vill göra sig osynlig, hon vill bara försvinna. Hon tänker att hon är otillräcklig och därför inte har någon "rättighet" till att få uppmärksamhet. Ikväll är Lotta sist i rangordningen.

Känner ni igen er? Är det inte hjärtskärande sant det här? Visserligen är det inte så för alla, och det behöver inte alltid stämma, men i stora drag finns det en sån här oskriven tävlan, om att vara snyggast, finast, bäst och trevligast. En rivalitet och tävlan som river ner självkänslan eller bygger upp en falsk självbild. Den skapar press och prestationsångest. Den leder till ätstörningar och depression. Vi längtar efter att vara vackra och värdefulla för de vi är, men den värld vi lever i gör det svårt för oss.

Tjejer, låt oss inte rivalisera med varandra. Det är ingen tävling. Låt oss inte heller se ner på någon annan, vi har ingen som helst rättighet till det. Vi är vackra. Du är vacker. Och den här skönheten sträcker sig mycket längre än bara vikt, kläder, hårlängd, garderob, instagram-likes och utseende. Du är vacker för att du är du. En alldeles unik skapelse med en sammansättning av gåvor, egenskaper och drömmar som blir till en egen personlighet. Som blir till ett du. Hur vackert är väl inte det? Det är ingen tävlan tjejer. Det har aldrig varit det.

Likes

Comments

Idag så återpublicerar jag ett inlägg som jag skrev när jag för första gången gick ut med det här i min blogg tillsammans med en bild på mig som jag även hade till detta inlägget:

Jag känner att jag verkligen behöver ta o skriva av mig lite. Känner att jag inte vill ta o gå o hålla detta borta från min blogg längre eftersom att min blogg faktiskt handlar om mig och mitt liv. Sedan är detta en grej som gör att jag mår fruktansvärt dåligt och jag har även tyvärr varit med om att få mina problem förminskade, vilket gör att jag mår ännu sämre. Så jag känner att jag verkligen behöver ta o skriva av mig allting. Detta är väldigt känsligt så jag vet inte hur mycket jag kommer klara av o skriva. För jag kommer förmodligen gråta väldigt mycket. Men ska iallafall försöka skriva lite. För att bara få skriva av sig allting och nå ut till andra som kanske är eller har varit i samma situation som mig kan kännas skönt så man slipper känna sig ensam. Sedan vet jag att jag är långt ifrån ensam när det gäller sånt här. Men ja, allting är verkligen sjukt jobbigt och jag vill bara skriva av mig allting. Så jag hoppas även på att ni kan hålla en normal och vänlig ton i kommentarsfältet om ni bestämmer er för o kommentera något. För detta är sjukt jobbigt somsagt.

Förra året 2015, när det inte var så långt kvar på året så blev jag utsatt för något som jag alltid varit så rädd för att bli utsatt för, men som jag samtidigt trodde aldrig skulle hända mig men som sen blev verklighet för mig. En våldtäkt. Det var ingen fullbordad våldtäkt, men det hann gå alldeles för långt. Just i den stunden när det pågick så försökte jag streta emot, men då höll han fast mig vilket resulterade till att jag hamna i total chock och blev som paralyserad. Jag var så fruktansvärt jäkla chockad och det första som jag gjorde när jag kom hem var att gå raka vägen in till duschen där jag försökte duscha bort alla äckelkänslor. Jag kände mig så otroligt äcklig. Direkt efter så gick jag sedan raka vägen in till mitt rum, la mig i sängen o drog täcket över huvudet.

Dagen efter sen försökte jag leva som vanligt. Jag försökte hela tiden putta bort problemen för jag ville inte inse vad det var som faktiskt hade hänt. Jag sa heller ingenting till någon pga att jag kände skam och skuld. Jag klandrade mig själv så fruktansvärt mycket och berättade inte för någon förrän flera månader senare, och det jobbiga är att jag har varit med om o få mina problem förminskade bara för att det aldrig var en fullbordat våldtäkt och det gör så fruktansvärt ont i mig. För alltså, det spelar ingen roll om det inte var något fullbordat eller inte. För ett övergrepp är ett övergrepp i vilket fall som helst, det är ett brott och oavsett om det är fullbordad eller inte så är det ändå ett övergrepp om man inte är med på det. Jag försökte streta emot, försökte göra allt för att göra motstånd, men då höll han fast mig och tillslut blev jag helt paralyserad o klarade därför inte av o göra mer motstånd. Jag blev så fruktansvärt jäkla chockad pga att det som jag alltid varit så rädd för ska hända, hände mig, och jag orkar fan inte med att få mina problem förminskade. Det är dels lite därför jag drar mig för o prata om det och därför jag väldigt ofta försöker dra till med en falsk fasad att jag mår bra fast att jag egentligen innerst inne inte mår bra. För det känns som det inte spelar någon roll hur mycket jag än försöker, det känns ändå inte som alla förstår allvaret. Det känns som många tror "det där var ingen fullbordad våldtäkt, så det kan ju inte ha varit så farligt". Men saken är den att det spelar ingen roll om det inte var ett fullbordat övergrepp eller inte. Jag vill inte skriva ut vad det var han gjorde mot mig, men det som han gjorde hann gå alldeles för långt och jag ser fortfarande allting framför mig som han gjorde, och hans blick han fick innan han gav sig på mig kommer jag aldrig glömma. Den blicken var så fruktansvärt obehaglig. Detta är något som alltid kommer finnas med mig och det gör så ont. 😥

Sedan vet jag att om man inte själv varit med om något sådant här så kan sånt vara väldigt svårt att leva sig in i fullt ut. Det förstår jag och jag vet även att ingen kommer kunna veta exakt hur jag känner mer än jag själv. Men jag tycker ändå det är så otroligt fel o försöka förminska någon annans problem. Man kan ju iallafall försöka förstå. För ingenting blir bättre av att man förminskar, snarare så blir allting bara sämre. Sen vet jag att det finns folk som tar mig på allvar också, som min familj exempelvis och några vänner. Men det gör ändå så fruktansvärt ont i en när man varit med om att vissa förminskar ens problem. För som jag skrev, det spelar ingen roll hur ett övergrepp gick till. Allting som görs som man inte själv är med på ÄR ett övergrepp, och som jag skrev så gick det för långt. Han höll ju till och med fast mig när jag försökte streta emot och det gör så fruktansvärt ont i mig, jag kan fortfarande inte fatta att jag blivit utsatt och allt gör verkligen så jävla psykiskt ont. Jag ska inte behöva få mina problem förminskade. För att få mina problem förminskade är det sista jag behöver. Det jag behöver är förståelse för ska man hålla på o förminska mina problem så kommer det bara dröja ännu längre innan jag kan bearbeta detta. 😢

Jag har funderat väldigt mycket på om jag ens ska våga skriva ut detta, för jag är väldigt rädd för reaktionerna som man kan få. Men samtidigt så känner jag att detta är något som är så fruktansvärt vanligt och det är ett viktigt ämne, och vill jag dela med mig av detta så måste jag kunna få göra det utan problem, och jag känner att det bara kan vara skönt o få skriva av sig allting som jag skrev i början på detta inlägget så man kan nå ut till andra som kanske känner igen sig i det jag skriver. För jag har dragit ut så länge nu på o skriva ut detta pga att jag är rädd för reaktionerna men jag känner ändå att jag faktiskt behöver skriva av mig. För man kan nog uppfatta mig som en väldigt glad tjej när man exempelvis ser mina videoklipp eller när man umgås med mig. Men sanningen bakom den glada tjejen som man ser är att jag egentligen känner mig helt förstörd. Har kraftig ångest varje dag, jag gråter nästan varje dag och den är nästan alltid som värst på nätterna och jag vill somsagt inte dölja och mörka detta från min blogg längre.

Det var denna texten som jag förra året gick ut med offentligt här på min blogg om att jag blev utsatt året 2015, och det är många som blir utsatta för någon form av sexuella övergrepp, mörkertalet är stort och det är verkligen skrämmande att vi är så många utsatta och det är även skrämmande vad dålig kunskap folk har om vad sexuella övergrepp faktiskt innebär. Våldtäkt är också ett slags sexuellt övergrepp och det ska inte behöva vara såhär, världen ska inte behöva se ut som den gör. Vi alla ska kunna få bestämma över våra egna kroppar utan att någon tar sig friheten till att röra en. Det är inte bara våldtäkter som exiterar, finns även sexuella ofredanden som jag också blivit utsatt för av en kille på min student när jag var på krogen. Sexuella trakasserier finns också och även det har jag råkat ut för, och när jag blivit sexuellt trakasserad så har det varit på internet. Till och med gubbar i 50-60 årsåldern som försökt ta kontakt med mig på dejtingsajter genom att sexuellt trakassera mig och det är fan vidrigt alltså, och eftersom att jag är en av alla som blivit utsatt för sånt här så tänker jag nu sprida denna kampanjen metoo här på min blogg precis som många andra har gjort - för en sak är säker, och det är att jag ALDRIG mer tänker vara tyst. Vi offer ska inte behöva tystas ner och man ska varken förminska eller normalisera någonting som har med övergrepp, sexuella ofredanden, sexuella trakasserier att göra, det kommer inte jag gå med på. Därför sätter jag ner foten!

Likes

Comments

Dagen idag har faktiskt varit väldigt bra. Det började somsagt med att jag 09.00 blev utskriven från psyk, så då kom min storasyster o hämtade mig som var här i Halmstad o hälsade på. När vi kom hem tog jag mig en dusch o fixade iordning mig innan taxin kom o körde mig till dagvården i Varberg. Klockan 11.30 började vi och vi slutade 17.30. Schemat såg ut såhär idag:

11.30: Lunch, dock blev den lite försenad så vi började nog äta ungefär vid 11.45 nånting.

13.00 Avslappning

13.30: Måltidsplanering för veckan

14.00 Promenad

14.45: Mellanmål

15.15: Egen aktivitet, dock så hade jag först ett samtal med min behandlare som jag har på dagvården.

17.00: Middag

Sedan efter det slutade vi, så då kom taxin o hämtade mig. När jag kom hem gjorde jag inte så jätte mycket och har egentligen inte gjort någonting sedan jag kom hem. Har faktiskt mest bara tagit det lugnt. Jag är rätt trött vilket egentligen inte är så konstigt eftersom att jag blev utskriven 09.00 imorse från psyk och sen någon timma senare åkte iväg till dagvården. En väldigt lång dag idag med andra ord, så det ska bli väldigt skönt att sova inatt känner jag. Jag hoppas iallafall att ni andra har haft er en bra måndag samt att jag även vill önska er alla en riktig godnatt, så hörs vi mer under morgondagen. Ska även förresten försöka spela in en video någon dag denna veckan har jag tänkt, + att jag ska kolla med min kompis om hon kanske skulle vilja hjälpa mig med o ta lite nya bilder i veckan. Skulle egentligen gjort det förra veckan, men så blev jag inlagd på psyk. Så jag får därför ta o kolla om hon kanske kan hjälpa mig med det denna veckan, för det ekar verkligen tomt när det gäller bilder nu och det känns tråkigt att använda bilder hela tiden som man redan använt mycket. Visst att man kan använda bilder som man redan använt ibland, men man vill ju ändå ha lite variation. Så det där med att ta bilder är något som jag måste bli bättre på. :)

Likes

Comments

Jag är utskriven från psyk nu, dem skrev ut mig vid 09.00 tiden. Min storasyster som är här i Halmstad o hälsar på kom o hämta mig, så när jag kom hem tog jag mig en dusch o väntade sedan på taxin som skulle komma o hämta mig vid 10.20 tiden. Så jag kom fram till dagvården i Varberg för en stund sedan. Den håller idag på mellan 11.30-17.30. Så en rätt så lång dag idag kan man säga. Hur som helst så finns det egentligen inte så mycket mer att skriva just nu, men jag vill iallafall önska er alla en fin måndag så hörs vi mer ikväll när jag är hemma igen. Och kom ihåg att livets problem skulle inte kallas för hinder om det inte fanns ett sätt att ta sig över dem precis som citatet ovanför denna texten beskriver. Hur hopplöst det än känns så kan det bli bättre. Ni är grymma, glöm aldrig av det. <3

Likes

Comments

I torsdags mådde jag så dåligt så jag nästan spydde. En av personalen satt med mig inne i mitt rum här på psyk och rätt som det är så spyr jag nästan, så personalen springer fort iväg för att hämta papperskorgen eftersom att det var den som var närmast just då innan hon hämtade en spypåse. Men det kom inte upp något, det lät precis som det gör när man är på gång för att spy, men det kom inte upp något. Precis så var det för ett par år sedan också och det har vi kommit fram till är psykiskt. Att må så dåligt psykiskt så man blir så kraftigt illamående så att man nästan spyr är verkligen hemskt. Jag hör hur sköterskan säger ”du mår verkligen riktigt dåligt Sofia” och ja, det gjorde jag. Jag mådde åt helvete just då, jag vet knappt hur jag ska beskriva det ens. Men bra mådde jag iallafall inte. Jag satt där i vad som kändes en evighet o nästan spydde samtidigt som tårarna rann. Det kändes just då som att det aldrig någonsin skulle sluta. Jag trodde att det nu är kört och att jag garanterat skulle falla totalt igen. Tillslut somnade jag i några timmar på grund av att jag var så extremt utmattad efter illamåendet vilket verkligen var riktigt skönt. Det var skönt att få hamna i en helt annan värld för en stund, och för en gångs skull så drömde jag faktiskt bra drömmar. Jag drömde om att jag blev frisk och fri från allt och det kändes verkligen just då som att det var på riktigt. Men när jag vaknade upp igen i sjukhussängen här på psyk så insåg jag att det bara var en dröm, att jag inte alls är frisk ännu och då kom ångesten och illamåendet tillbaks nästan med en gång när jag vakna. Men nu är det bättre, efter några dagar här på psyk så mår jag nu mycket bättre och det är jag glad för. Så nu ska jag fortsätta sikta framåt imorgon när jag blir utskriven härifrån precis som jag gjorde innan jag hamnade här på psyk igen, för jag vill inte tillbaks hit. Jag vill verkligen inte det. Allting kommer säkert bli bättre snart. Ju mer jag kommer in i trauma bearbetningen desto lättare och bättre tror jag att det kommer bli. Och som en kompis skrev till mig: ”Se inte det där som ett steg i fel riktning, det här hjälper dig framåt och att bli frisk” och hon har helt rätt. För detta är inte ett steg i fel riktning. Det här gör mig snarare ännu starkare och det här hjälper mig även ännu mer framåt. Jag kommer tillslut en vacker dag stå här som en lycklig segrare - det är jag helt säker på!

Likes

Comments

Förra söndagen så drog dansen igång, men den gången missade jag på grund av hjärnskakning. Imorgon är det andra danslektionen vilket jag också kommer missa på grund av att jag ligger inlagd på psyk. Jag har verkligen sett fram emot att få börja dansa igen efter att jag haft dansförbud en längre period på grund av anorexin, och nu när jag väl får börja med dans igen så är det självklart att det ska komma annat emellan istället. Det är så jäkla typiskt och irriterande. Jag har pratat med min danslärare för att kolla så jag inte hamnar efter, vilket jag inte kommer göra. Hon sa att dem ska fortsätta med samma koreografi denna gången också, så dem kommer alltså inte börja med nytt förrän nästa söndag. Så därför kommer jag inte ligga efter med något skönt nog. Hon kommer även lägga ut koreografin i Facebook gruppen som hon startat för oss som är med i hennes grupp o dansar så jag kan kika på den också. Men nästa söndag ska jag dit, då ska inget annat få komma emellan. För jag SKA dit nästa söndag och så är det bara. Jag ber förresten om ursäkt för att bilderna inte blir så varierande, men tyvärr så har jag inga nya bilder just nu och man får heller inte ta bilder här inne på psyk, så därför får det bli såhär just nu. Skulle egentligen försökt få till lite nya bilder denna veckan eftersom att jag måste försöka bli bättre på att variera bilderna lite, men så blev jag inlagd här. Jag har ju heller inte så många bilder på min nya frisyr vilket kan vara kul att ha. Men nya bilder kommer iallafall, även en ny video så fort som jag har tillfälle till att spela in.

Likes

Comments

Jag klandrar mig själv väldigt mycket, för jag förstår inte hur jag kan få för mig att jag inte vill leva när jag har en lillebror som dött. Jag vet ju själv hur det är att förlora någon som står en så nära, så därför förstår jag inte hur jag ens kan få för mig att jag inte vill leva. Men samtidigt så ska jag egentligen inte klandra mig själv eftersom att jag inte själv kan rå för att jag började tänka så. Det enda jag egentligen kan göra är att göra någonting åt det, men jag kan inte hjälpa att jag kan få så mörka tankar. Psykisk ohälsa är en sjukdom där mörka tankar är väldigt vanligt. Sådana tankar är även väldigt vanligt när man har ätstörning, och jag går dessutom inte bara dagvårdsbehandling för min anorexi, jag går även en trauma bearbetning också - och jag vet att det är jätte vanligt att man mår mycket sämre i början på en sån bearbetning eftersom att jag minns att psykologen sa det. Det viktigaste är ju iallafall att jag tar hjälp istället för att göra några handlingar av det, mer än så kan jag egentligen inte göra. Jag tar inte bara denna hjälpen för min skull, jag tar även denna hjälpen för mina anhörigas skull. För jag vill inte dö och jag vet att mina anhöriga vill ha kvar mig också även fast det kan kännas som världen hade varit bättre utan mig just i dem mörkaste stunderna. Men som nu när jag kan tänka mer klarare, nu när jag har börjat se ljuset igen tillskillnad från i onsdags då allt bara kändes mörkt så förstår jag nu att mina anhöriga inte skulle vilja vara utan mig. Jag förstår det. Men när man är mitt uppe i det, som i onsdags exempelvis så är det inte så lätt att tänka helt klart eftersom att man just då inte ser någon utväg från det som äter upp en inifrån, därför handlar det heller inte om egoism. Det är väldigt svårt att förklara hur det är jag menar och man kan heller inte förstå fullt ut om man själv inte känt att man vill försvinna från världen. Det är egentligen bara vi som själva känt så som förstår hur det är. Men jag vill iallafall ge det ett försök med att förklara, för även fast man inte kan förstå fullt ut så kan man iallafall kanske förstå lite vad det är jag menar - och det viktigaste är somsagt att man tar hjälp precis som jag alltid gör. Jag kommer att komma stark ur detta och ju mer jag kommer in i trauma bearbetningen desto lättare kommer det att bli och desto starkare kommer jag även att bli. Som citatet ovanför denna texten beskriver det som jag hittade via Google så måste man ibland bara få rasa ihop för att sedan orka vara rakryggad igen - och det var precis så som det blev för mig. Jag rasade ihop och det kändes som jag inte skulle orka mer. Men jag reser mig igen och kommer tillbaks ännu starkare, för vet ni vad? Mig blir ni inte av med, så därför tycker jag att vi när jag kommer ut från psyk tar nya tag och siktar ännu mer framåt. För vi alla kan, även ni som befinner er långt nere på botten. Det går att finna ljuset även i dem mörkaste stunderna, även fast det kanske inte känns så. I onsdags och torsdags så trodde jag nästan att jag hade fallit totalt och jag trodde att jag inte skulle kunna ta mig upp igen, men det gick tillsammans med extra stöttning av vården. Det är en styrka att inse att man behöver hjälp, därför ska man aldrig vara rädd för att ta emot hjälpen som erbjuds. :)

Likes

Comments