Jag fick se igår att Jesse hade gjort ett formulär med en massa frågor som hans läsare skulle få svara på. Så jag har också fixat ett sådant formulär eftersom att det skulle vara roligt att få en liten mer inblick om vilka ni är som är här inne och läser. Ni vet ju förmodligen en hel del om mig eftersom att jag skriver en hel del här, så skulle vara roligt och intressant att få veta lite vilka ni är. Så om ni har tid och lust så får ni gärna klicka HÄR o svara på frågorna, även frågor där ni får kryssa i vad ni skulle vilja se mer av i min blogg. :)

Idag har jag varit o spelat minigolf med mamma, min lillasyster, mammas barndomsvän och hennes barndomsväns son. Jag förlorade, men slog iallafall två spikar vilket jag är väldigt nöjd över eftersom att jag annars brukar vara jätte dålig på just minigolf haha. Det har iallafall hur som helst varit en trevlig kväll. :)

Jag minns den dagen som igår, när jag gick iväg för o träffa en kille. En kille som sedan utsatte mig, som förgrep sig på mig och som slet av mig mina kläder. Jag minns hur obehagligt det var och jag minns hur rädd jag även blev. Jag minns hur jag först försökte streta emot och jag minns hur han då höll fast mig o bara fortsatte. Jag minns att jag tillslut blev så rädd så att jag blev som paralyserad, jag bara låg där helt skräckslagen medan tårarna rann nedför mina kinder och jag minns hur psykopaten flera minuter senare helt plötsligt ställer frågan "det är okej att jag gör såhär va" samtidigt som han gav mig en väldigt obehaglig blick. Jag minns att jag inte klarade av o svara, för jag bara låg där helt skräckslagen med tårar som rann nedför kinderna och fick inte fram ett enda ljud. Jag låg där och tänkte "varför ens ställa den frågan när du vet om att jag inte vill. Jag stretade liksom emot men då bara du höll fast mig. Så du vet mycket väl om att jag inte vill" men hur mycket jag än ville svara så fick jag inte fram ett enda ord. Det kändes precis som om att jag hade blivit förlamad. Jag vart så rädd så min kropp reagera som så att den tillslut blev som paralyserad. Min kropp började spela död vilket är dem absolut vanligaste reaktionerna när man blir utsatt - men trots att jag inte svara på hans fråga och trots att han såg att jag låg där med tårar nedför kinderna så valde han att fortsätta.

När han sedan var färdig så minns jag hur han säger "du får skylla dig själv som har den kroppen som du har, då är det klart man blir sugen". Han gjorde mig verkligen så fruktansvärt förvirrad. Först hålla fast mig när jag stretar emot, sen en stund senare ställa frågan om han får göra så och sen ändå fortsätta fast jag inte svara och trots att han såg att jag låg och grät för att sedan säga att jag får skylla mig själv får jag inte riktigt ihop. Jag gick tillslut därifrån helt chockad med tårar som rann nedför mina kinder. Jag förstod inte riktigt först vad som hade hänt samtidigt som jag ändå på ett sätt förstod. Det som jag alltid varit så rädd för hade nu skett och det första som jag gjorde när jag kom innanför dörren hemma var att gå raka vägen in till duschen för o försöka duscha bort skammen och smutsen som han hade lämnat på min kropp. Jag kände så fruktansvärt mycket skam och skuld, jag skämdes så otroligt mycket för det som hade hänt o berättade inte för en enda på flera månader. För vad skulle dem tro? Vad skulle dem tro om mig om jag skulle berätta det? Dem kommer säkert tro att jag är jätte äcklig om jag berättar, eller så kommer dem inte tro på mig alls gick jag runt och tänkte. Så jag gick istället runt o spelade glad samtidigt som jag bara gick sönder mer och mer inombords för varje dag som gick. Jag drack mig jätte full så fort som jag var på hemmafest för o glömma allting för en stund ända till den dagen då det tillslut brast totalt för mig. Till den dagen då jag tillslut ringde upp min kurator o skrek och grät rakt ut samtidigt som jag säger "vi måste boka in en tid, för jag orkar inte mer" och fyfan så mycket som jag skämdes alltså. Men nu idag så förstår jag mer och mer att inget av det som hände var mitt fel. Jag försökte göra vad jag kunde, jag försökte streta emot. Men att jag sen blev helt paralyserad, att min kropp börja spela död och att jag tillslut inte klarade av att få fram ett enda ord är inte mitt fel. Skulden ska enbart ligga på honom och ingen annan. För han visste mycket väl om att jag inte ville med tanke på att jag först försökte streta emot och sedan dessutom låg där helt skräckslagen o grät. Så skulden ska enbart ligga på honom och ingen annan, och det är inte ett dugg konstigt att min ätstörning eskalera och blev värre, det är inte ett dugg konstigt med tanke på att han sa till mig att jag får skylla mig själv som har den kroppen som jag har. Jag fick helt enkelt för mig att jag måste bli pinnsmal, för blir jag pinnsmal så kommer ingen vilja utsätta mig igen gick jag hela tiden runt och tänkte, och det är fan hemskt att jag ens började tänka så. För jag ska fan inte behöva skada min kropp pga vad han gjorde. För ingenting är mitt fel. Skulden ska enbart ligga hos honom. För det är hos honom skulden hör hemma.

Med detta inlägget så vill jag även att ni andra som också råkat ut för sånt här hemskt ska veta att det inte är erat fel. Ni ska inte behöva skämmas och ni ska inte behöva känna skam och skuld. För ingenting är erat fel. Skulden ska inte läggas på oss offer, skulden ska enbart läggas på dem som utför sådana här brott. För det är hos dem skulden hör hemma och inte hos oss offer. Så vad förövaren än säger så är det inte ens egna fel, det är enbart förövarens fel hur mycket skam och skuld man än känner. Att det finns dem som är så vidriga och hemska som utför sådant här är ingenting som vi kan hjälpa. Vi väljer inte själva att bli utsatta och vi har heller ingenting att skämmas för. Men jag förstår verkligen hur lätt det är att man klandrar sig själv eftersom att jag själv klandrat mig själv väldigt väldigt mycket, vilket jag fortfarande tyvärr kan göra ibland. Men jag förstår även många gånger att inget av det som hände var mitt fel. För det är inte mitt fel och ni andra som blivit utsatta, det är inte erat fel heller. Skulden ska enbart ligga hos förövaren och ingen annan.

Denna förbannade vågen som jag varje gång en gång i veckan måste ställa mig på när jag är på äs-mottagningen. Det är så jäkla jobbigt och speciellt nu när jag inte längre kan ha koll på vikten själv eftersom att mamma har tagit bort min våg, vilket självklart är bra för jag ska inte ha den kontrollen. Men det är jobbigt att inte varken veta om man gått upp eller om man gått ner. Jag vill inte längre sträva efter en jätte låg vikt, men jag har märkt att det är jätte svårt att gå upp i vikt. Även fast man äter så är det ändå jätte svårt att gå upp i vikt. Nu har ju jag iofs fått in matrutinerna lite bättre igen som jag hade tappat sist, men jag har inte fått in dem helt och vikten visades idag lite neråt igen, och alltså det är verkligen inte det här jag vill. Jag förstår att det är svårt för er andra att förstå som inte själva haft en ätstörning, men när man har en ätstörning som jag har så är det riktigt svårt. Har man en gång bantat och gått ner så mycket i vikt som jag gjorde när jag var djupt nere i anorexin så är det sedan jätte svårt att gå upp i vikt även fast man äter bättre än då när man knappt åt alls. Jag har börjat inse det att det är jätte svårt. För ett par månader sedan så var jag livrädd för allting som har med viktuppgång och göra, och självklart är jag fortfarande rädd för det. Men jag inser ändå samtidigt att det är jätte svårt att gå upp i vikt och alltså nej! Jag tänker inte tillåta att det ska fortsätta såhär när jag tagit mig så långt, jag tänker inte tillåta att hjärnspökena ska vinna över mig. För jag ska fan kunna ta mig tillbaks till dansen till hösten nu när jag fått reda på att jag kommer få börja med det när dagvården drar igång igen, och då ska fan inte anorexin få sabba det här för mig nu. För jag SKA ta mig tillbaks till den. Jag brinner för dans och jag SKA tillbaks till dansen och så är det bara!

I samarbete med kakadesign.

Idag har jag ett jätte roligt samabete med kakadesign som jag är såååå taggad på att presentera! Men innan jag ska presentera själva samarbetet så vill jag först skriva lite om vad kakadesign är för något för er som kanske inte hört talas om den hemsidan.

Kakadesign är en webbshop där man kan köpa sååå fina smycken. Det finns både gravyrhalsband, pärlhalsband, gravyrarmband, pärlarmband, fikasmycken, nyckelringar, silver armband och silver halsband. Man kan helt enkelt hitta en massa snyggt där och jag är verkligen helt förälskad i smyckena. Speciellt armbandet ovanför texten.

Men nu vidare till samarbetet. Jag har nämligen fått äran att tävla ut armbandet ovanför texten till er värd 249 kr. Vinnaren kommer sedan att få välja text på armbandet själv och man kommer även få välja bland dem tre färgerna som finns också. Bilden på armbandet där det står fighter är texten som jag valde på armbandet som hon skickade till mig, så man kan välja vilken text som helst så länge texten inte är alldeles för lång. Dem andra tre bilderna har jag lånat från webbshoppen. :)

För att vara med o delta:

1. Kommentera att du är med och motivera även varför just du ska vinna armbandet. Skriv även med din mejladress i kommentaren så jag kan kontakta dig ifall det är just du som vinner så du kan berätta vilken av färgerna du vill ha, vilken text du vill ska stå och vad det ska vara för storlek samt din adress så att jag sedan kan föra vidare informationen till catta på kakadesign.

2. Gilla/dela även kakadesign på Facebook och instagram om det är något som ni har. Har ni inte något utav det så kan ni hoppa över denna punkten.

När ni sedan följt dessa stegen så är ni sedan med o tävlar. Jag kommer sedan nästa fredag välja ut en vinnare som jag tycker har bäst motivering. Lycka till, och även ett stort tack till Catta på kakadesign för det fina armbandet. Är verkligen jätte nöjd! :)

Jag har nu skapat en Facebook sida för min blogg som heter mittlivsomsofia.se, där kommer ni kunna hålla koll på alla mina uppdateringar på bloggen. Så om ni är intresserade av o följa mig där så är det isåfall bara o söka på mittlivsomsofia.se :)

Idag mejlade hon som är sommarvikarie på hallandsposten iväg intervju texten till mig så jag kunde få läsa igenom den för o se så allting blir rätt. Jag tycker texten blev riktigt bra, så det här kommer säkert bli jätte bra. En väldigt berörande text, det var till och med så jag fick tårar i ögonen av o läsa den. Men en riktigt bra formulering av henne iallafall, så det här kommer säkert bli jätte bra. Som jag skrev igår så kommer intervjuen komma upp på Hallandspostens hemsida samt papperstidningen någon gång nästa vecka. Tror hon sa igår att det kan bli redan på måndag, men jag är inte helt säker. Men någon gång nästa vecka iallafall. Så när den kommer upp så kommer jag länka det här på bloggen så även ni kan läsa den om ni skulle vilja det. :)