Igår var det ingen dagvård eftersom att personalen hade möte, så varit en kortare vecka eftersom att det inte är någon dagvård imorgon heller, på fredagar är det nämligen aldrig något sånt. Idag däremot var det dax igen och det har gått rätt så okej. Lunchen var dock väldigt jobbig. Blev tillslut proppmätt men försökte ändå pressa mig till att försöka äta upp allt, men tillslut så tog det tvärstopp. 99% av alla gånger så försöker personalen få en till att äta upp allting ändå eftersom att man helst ska äta en normal portion, men idag tog det verkligen tvärstopp vilket dem också såg. Så det sista fick jag denna gången ersätta med en näringsdryck vilket kändes skönt. Inte så lätt att sitta o försöka pressa i sig allting när mättnaden gör så att det tar totalt tvärstopp. Men annars så har det gått rätt så okej idag. Vi slutade för en stund sedan, så jag sitter just nu o väntar på taxin som kommer o hämtar mig alldeles strax. Så när jag kommer hem har jag tänkt att jag ska lägga mig o vila lite. För jag är verkligen jätte trött, dagvården tar så extremt mycket på krafterna eftersom att man verkligen gör ett rejält jobb med sin ätstörning. På dagvården så jobbar man ju väldigt intensivt med sin ätstörning på många olika sätt vilket gör att det kommer upp väldigt många jobbiga känslor. Dagvården går ju inte bara ut på att äta, vi har ju även lektioner om ätstörningar, och vissa lektioner kan vara väldigt känsliga. Inte alltid så lätt att sitta o öppna upp sig för en hel grupp. Men det är ändå en väldigt bra behandlingsform, så även fast man inte blir helt frisk av dagvårds behandling eftersom detta bara är en hjälp på vägen så vet jag att denna behandlingen garanterat kommer löna sig i slutändan hur jobbigt och kämpigt det än må vara på vägen.

Detta är ännu ett bevis till varför det inte finns några fördelar med anorexin. Jag har tappat hår på grund av att jag färgat väldigt mycket, men även mycket på grund av anorexin. Så jag var hos frisören idag och mitt hår var kaos eftersom att det även var jätte slitet vilket resultera till att det inte fanns något annat val än att klippa av det. Alla jag visat håret för tycker det ser jätte coolt ut, men för mig känns det riktigt ovant.. En sak som är säkert är iallafall att jag aldrig någonsin mer ska falla så djupt ner i anorexins grepp igen, och jag ska heller inte färga så mycket mer, enbart ibland när det verkligen behövs. För detta vill jag ALDRIG någonsin mer behöva vara med om. Det är tur att hår iallafall växer ut, och mitt hår brukar även växa väldigt fort vilket jag verkligen hoppas att det kommer göra nu också.

Det är även väldigt lätt att man tror att något sådant aldrig kommer hända en själv, eller att man kan tänka att händer det så kommer jag klara av att ta mig loss samt anmäla. Men när det väl händer så är det inte så självklart att man klarar det. Man kan reagera precis som man trott att man ska reagera, men man kan även reagera helt annorlunda. För hur man reagerar när det sker vet man inte. Hur mycket man än känner sig själv så kan man ändå aldrig veta hur man skulle reagera om man skulle bli utsatt för sånt. Det är inte lätt som offer att klara av en polisanmälan samt att även få träffa sin gärningsman i en eventuell rättegång där man kanske får sitta och höra på när gärningsmannen försöker ljuga samtidigt som tusentals andra tankar snurrar runt i huvudet på en, och blir man utsatt så är det inte så lätt att tänka på att man ska polisanmäla eftersom att chocken kan få en till att tänka helt annorlunda, men även för att det är vanligt att man är rädd för att inte bli trodd. Så man ska aldrig skuldbelägga oss offer som inte anmält, för det är inte så enkelt och om man inte själv har varit utsatt för något sånt så vet man isåfall inte hur det är och då vet man heller inte hur svårt det är att samtidigt tänka på att polisanmäla. Man kan aldrig förstå hur svårt det är som offer att klara av en polisanmälan och en eventuell rättegång om man inte själv har varit utsatt för det.

Det har verkligen varit känslosamma dagar för mig nu dem senaste dagarna. Igår berättade jag även ännu mer för mamma om det som jag blivit utsatt för, och samtidigt som det var skönt på ett sätt att få ur sig allt så var det även samtidigt jobbigt. Det kändes som jag kom allting alldeles för nära. Jag har aldrig någonsin tidigare öppnat mig så mycket, jag har aldrig någonsin pratat fullt ut om vad som hände och när jag nu då gjorde det så blev det väldigt jobbigt. Som en av mina läsare kommentera för ett par dagar sedan så är det bra att jag ändå känner så mycket, för det är ett tecken på att jag iallafall inte förtränger det och det är ju även ett tecken på att jag har börjat bearbeta det som jag varit utsatt för. Men det är samtidigt väldigt jobbigt och det här med trauma bearbetningen känns också jätte jobbigt, jag vet inte ens hur jag ska klara av den bearbetningen. Det känns väldigt läskigt samtidigt som jag på ett sätt vet att det är bra. För jag har hört väldigt bra om sådana bearbetningar. Men efter att jag nu har öppnat mig såhär mycket för mamma så känns det som jag aldrig kommer klara av att öppna upp mig såhär mycket igen, för det var många jobbiga tankar som sattes igång för mig och det kändes jätte läskigt när det kändes som jag kom allting alldeles för nära. Det kändes typ som att uppleva det hemska på nytt. Vill bara ha den där trauma bearbetningen avklarad nu så att jag sedan kan försöka gå vidare med mitt liv, så jag slipper ha honom och det som han utsatte mig för i huvudet hela tiden. Vill bara någon gång känna att jag kan klara av att lägga det här bakom mig, för det är alldeles för tungt det här. :'(

En jobbig natt, verkligen en för jävla jobbig natt det här. Så mycket hemska minnen som dyker upp i huvudet på mig och jag kan inte få någon som helst ro just nu. Jag har berättat lite för mamma om vad som hände under övergreppet och det satte igång en massa jobbiga tankar för mig, så jag vet verkligen inte hur jag ska klara av trauma bearbetningen. Jag vet att det är bra att jag berättar, för det blir som en slags bearbetning och på så sätt så kan jag kanske sen lära mig att hantera allt så att jag kan gå vidare med mitt liv ännu mer. Men det är jobbigt, jätte jobbigt är det och just nu känns det som jag bara vill försvinna men ändå inte. För jag vill inte försvinna egentligen, det är bara just dem här hemska minnena som är så djävla svåra att hantera och just nu skäms jag så fruktansvärt mycket för det som hänt. Jag vet att jag egentligen inte ska klandra mig själv, jag vet det egentligen. Men efter att jag berätta lite för mamma så kändes det som det hemska kom mig alldeles för nära och jag pallar bara inte. Jag har ju aldrig tidigare berättat så mycket för dem i min närhet eftersom att min största rädsla hela tiden har varit att jag inte ska bli trodd, men även för att det är alldeles för jobbigt att prata om. Men så förut helt plötsligt berätta jag det hemskaste som han gjorde och jag skäms så mycket. Det enda jag vill är bara att få den där trauma bearbetningen avklarad, så att jag sedan kan försöka gå vidare med mitt liv. För jag orkar inte tänka såhär fruktansvärt mycket, jag orkar inte tänka såhär mycket på vad han har gjort emot mig. Jag vet att detta är någonting som alltid kommer finnas med mig, men jag vill bara att det ska bli lättare, jag vill att det ska bli lättare så jag slipper ha honom i huvudet såhär mycket. Det är allt jag vill, för jag orkar verkligen inte känna såhär jävla mycket. Jag orkar det verkligen inte, jag blir helt galen av det här och ligger just nu och panik gråter, jag klarar inte det här. Jag vill bara fly ifrån mig själv just nu. :'(

Då är denna helgen snart slut, vilket betyder att det imorgon är dax för dagvård igen vilket jag är väldigt nervös inför. Har somsagt denna veckan varit inne i en jobbig svacka, maten har blandannat gått mycket sämre. Men förhoppningvis så är det en svacka som jag snart tar mig upp ifrån igen. Jag hoppas på det iallafall, för såhär orkar jag inte ha det. Bara så fruktansvärt påfrestande att man blir så mätt så snabbt så man tillslut får sitta o pressa i sig all mat, och ännu jobbigare blir det när illamåendet kommer också. Man blir tillslut väldigt stressad när man är den enda som fortfarande har mat kvar på tallriken. Speciellt när det denna veckan har tagit mig nästan 50 minuter att äta upp allting. Men förhoppningvis så är det en svacka jag hamnat i, som jag snart hoppas att jag tar mig upp ifrån igen.

Igår tog min fina vän Johanna lite nya bilder på mig. Dessa bilderna som ni ser ovanför texten är dem bilderna som jag blev nöjdast med, och dessa bilder betyder även något lite mer extra för mig. För mig så symboliserar dem någon slags frihetskänsla, och det är ändå något som är väldigt fint med tanke på allt som jag fått och får gå igenom. Det är sådana här bilder som jag kan gå tillbaka till senare i livet o tänka att detta var en bra dag under en jobbig period.

Här är även ett citat som jag tycker passar väldigt bra som jag hittade när jag googlade på lite olika citat:

~När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag smärta, misstag och hjärtesorg. När jag tittar i spegeln ser jag styrka, erfarenheter och stolthet i mig själv. <3