Både dagen igår och dagen idag är väldigt jobbiga dagar. Igår pga att det var exakt ett år sen som jag blev utsatt för det sexuella övergreppet som jag skrev två inlägg om, och idag för att detta är dagen då min morfar skulle fyllt år. Jag vill gråta och jag behöver gråta men jag får inte ur mig några tårar. Kan vara för att jag grät så fruktansvärt mycket igår kanske. Men rätt jobbigt när man känner att man har massa tårar inom sig som man inte får ut. Känns som en stor sten inom mig som inte verkar vilja släppa hur många tårar jag än släpper ut. Det är en väldigt lång väg för mig, en tuff resa som jag måste kämpa mig igenom och jag är långt ifrån i mål och vägen dit är så otroligt lång. Ibland önskar jag att man kunde stänga av sin hjärna, att man helt enkelt bara kunde ta en paus ifrån alla tankar så man slapp tänka så fruktansvärt mycket. För i vaket tillstånd så går min hjärna på högvarv. Jag vill egentligen bara sova bort hela dagarna för o slippa tänka så mycket och för o slippa denna eviga smärtan, för denna smärtan som jag går och bär på äter bokstavligt talat upp mig inifrån.

Det jobbiga med mig är att jag är den personen som har väldigt svårt för o prata med mina nära om hur jag mår. Jag har riktigt svårt för det för jag är jätte rädd för att jag ska börja gråta rakt framför dem. Varför jag är rädd för det vet jag inte. Jag är bara den personen som har väldigt svårt för det och jag tror jag kan tala för väldigt många när jag skriver detta. För det är inte lätt o prata med andra om hur man mår. Sånt är jätte svårt och därför blir det ju väldigt lätt som så att man inte alltid riktigt vet vad man ska svara när man får just den där frågan "hur är det med dig?". Jag vet att jag egentligen skulle behöva prata men det är inte lätt. Det är det verkligen inte. Hur mycket jag än vill prata med dem i min närhet så får jag inte fram det som jag vill säga. Jag får liksom inte fram orden. Jag får inte fram det som gör som mest ont och denna smärtan gör så ofantligt ont.

Idag skulle du fyllt år min fina, fantastiska, underbara morfar. Tyvärr så kan jag inte komma till din gravplats o besöka dig idag eftersom att det tyvärr är över 20 mil så därför får jag använda en bild till detta inlägget som jag redan använt. Men jag hoppas iallafall att du får en fin dag vart du än befinner dig. Jag saknar dig jätte mycket och tänker jätte ofta på dig och på alla minnen som jag hann skaffa tillsammans med dig. Som exempelvis dem gångerna när jag åkte med dig och mormor i husbilen, när jag stod med er på marknaden och hjälpte till, alla gånger som jag sov över hemma hos er, alla gånger jag sjöng för er - och ja det finns verkligen så otroligt många minnen. Jag saknar verkligen dig så fruktansvärt mycket. Du kommer alltid för mig vara världens bästa morfar, vart du än befinner dig och jag kommer aldrig någonsin sluta älska dig! <3

Hade egentligen inte tänkt blogga så mycket idag. Men som jag skrev imorse så är detta en riktig tuff dag för mig eftersom att det idag är precis ett år sen som jag blev utsatt för övergreppet och jag mår just nu så fruktansvärt dåligt så jag känner att jag verkligen behöver skriva av mig lite. Klockan är nu lite över 17.00 och precis vid den här tiden för exakt ett år sedan så låg jag där med tårfyllda ögon samtidigt som jag försökte streta emot. Men han höll då fast mig och la sig över mig och jag blev helt paralyserad tillslut. Precis vid den här tiden för exakt ett år sen låg jag där o kände mig livrädd för vad som skulle ske medan han våldtog mig. Det gör alldeles för ont och tårarna bara sprutar ut och jag vet knappt vart jag ska ta vägen just nu. 😢

Min ena kompis visste om att jag skulle gå iväg för o träffa en kille och hade därför skickat iväg ett sms till mig för o kolla av så allt går bra. Men det tog tid innan hon fick något svar, vilket gjorde henne väldigt orolig och hon fick en väldigt dålig magkänsla. Så hon började därför skicka en jäkla massa sms till mig där det stod ungefär: "Sofia?" "Sofia?" "Hallå?" "SOFIA?!" "SOFIA ÄR DU OKEJ?!" osv. Men det tog en bra stund innan hon fick något svar och när övergreppet väl tog slut o jag började ta mig hem helt chockad och gråtandes och såg hennes sms så svarade jag o drog till med en lögn där jag skrev "allting är okej. Det har gått bra och han var jätte snäll" fast att det egentligen inte var så det var. Men jag var så fruktansvärt jäkla chockad över det som hände mig och kände både skuld och skam. Kände mig så äcklig och tyckte just då att det var bättre o leva i tystnad. Ville inte att någon skulle veta och ville inte att något skulle märkas. Så när jag väl kom hem så började jag torka bort alla tårarna innan jag gick in innanför dörren och sen in till duschen där jag försökte duscha bort skammen och smutsen som han lämnade på min kropp. Jag kände mig så äcklig och smutsig och gick sen och höll det för mig själv. Gick hela tiden runt och lossades som att allt var som vanligt och spelade glad förutom på kvällarna då jag låg i sängen och släppte ut alla tårarna. Men så fort jag var bland folk så spelade jag alltid glad ända till December då det tillslut brast för mig. Och att det idag är precis exakt ett år sen väcker verkligen jätte jobbiga minnen för mig. Allting känns så jäkla jobbigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. 😢