Ett hjärta som just nu är i tusen bitar och ett psyke som är på gränsen att lägga av. Hur fan överlever man när en familjemedlem helt plötsligt lämnar jorden? 😢 Vi har alltid varit medvetande om att detta kan ske, men att det skulle ske nu trodde vi aldrig. Allt gick så fort. Denna dagen har bestått av massa tårar och än så sprutar dem ut. Huvudet värker och min kropp är helt i obalans. Allting känns så overkligt. Så fruktansvärt overkligt och ingen av oss kan riktigt förstå att han faktiskt nu är borta och att han aldrig mer kommer komma tillbaks. 😢

Vi alla syskon har suttit med på sjukhuset hela natten och jag har knappt sovit någonting. Nästan bara suttit vid min lillebrors sida. Han fick ett andningsuppehåll inatt och vi trodde nästan att han skulle dö då. Men så kom han igång igen. Men imorse vid 10 tiden så får han ett sånt andningsuppehåll igen, medan vi andra sitter där bredvid honom o försöker få honom till liv så slutar han bara andas mer och mer och tillslut andades han inte nånting så sjuksköterskorna började därför lyssna på hans hjärta och konstaterade då att hans hjärta hade slutat slå. Just i den stunden bröt vi alla ihop totalt. För mig kändes det nästan som hela sjukhuset snurra och jag började spy upp en massa luft osv så slutade med att jag fick lägga mig ned för o inte svimma av. Det var så fruktansvärt hemskt. 😢

Vi var kvar på sjukhuset i flera timmar efter det och var även med när sjuksköterskorna klädde på han sina vanliga kläder. Riktigt tufft att behöva se sin egna lillebror död och jag kommer nog ärligt talat inte orka blogga på några dagar, blir nog som så att jag bloggar när jag känner för det så uppdateringen kan bli väldigt oregelbunden. Fan alltså.. Krama och pussa på dem som ni verkligen älskar för man vet aldrig när döden kan komma och när man får stå o prata mot en gravsten. 😢

Min lillebror har under kvällen blivit mycket sämre. Var hemma hos Cecilia där jag skulle sova över och helt plötsligt ringer pappa och berättar det, så blev hämtad av min storasyster som också skulle åka hit. Så nu sitter jag och mina syskon samlade här på sjukhuset tillsammans med pappa och pappas fru. Varit här i några timmar nu och kommer bli kvar hela natten. Tänker inte lämna min lillebrors sida. Sitter här bredvid honom just nu. Denna kvällen har bestått av tårar och känns riktigt hemskt o se sin lillebror lida så mycket samtidigt som man ser att han verkligen kämpar för o försöka orka. Känns riktigt hemskt. Men han är verkligen en riktig kämpe. <3

Vet knappt vad jag ska säga om denna dagen mer än att det har varit riktigt tufft och kämpigt. Satte mig somsagt på första bästa tåg tidigare idag för o åka raka vägen in till Trollhättan så jag kunde komma till sjukhuset för o hälsa på min lillebror, och att se honom må så dåligt var bland det jobbigaste. Jag riktigt kände när jag satt där inne och såg honom hur tårarna höll på o börja rinna och hur jag höll på o bryta ihop. Men jag tvingade mig själv att hålla det inne, kämpade för o inte börja gråta. När jag sedan kommer ut så kommer min killkompis Emil o möter mig för han skulle ha följe med mig in till stan där jag skulle träffa Cecilia, och det första jag gör när jag kommer utanför sjukhuset är o bryta ihop. Tårarna bara sprutade ut. Det är så hemskt o veta att min lillebror mår så dåligt, det är riktigt hemskt. Jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att han orkar kämpa tillräckligt mycket så att han klarar detta denna gången med. Skulle verkligen inte kunna tänka mig ett liv utan honom. 😢

Jag är så tacksam över att jag har så fina människor runt omkring mig som verkligen ställer upp o finns där när allt skiter sig. Som Cecilia exempelvis, hon ställde upp o sa att jag kan få sova hos henne inatt vilket kändes som en enorm lättnad. Att ha sin bästavän vid sin sida just nu när allt bokstavligt talat är på botten är verkligen betydelsefullt, och inte nog med det så har jag även fått massa fina kommentarer här på bloggen. Är verkligen så tacksam för allt stöd som jag just nu får. Tack tack tack och återigen tack så mycket. Allt stöd betyder verkligen enormt mycket i en sådan här svår sits. Ni alla är helt fantastiska!

Imorgon ska jag dra till sjukhuset ännu en gång till för o hälsa på min lillebror. Nu när jag ändå åkt hela vägen hit pga detta så vill jag hälsa på honom så mycket som möjligt, speciellt när man inte vet hur allt kommer gå. Allting är helt oklart och vi vet egentligen inte så mycket om hur allt kommer att gå, det enda vi vet är att han är sjuk som han varit sedan han föddes och att han kan dö, och det gör så fruktansvärt jäkla ont att gå runt med en sådan här rädsla över vad som kan ske. Avskyr verkligen denna ovissheten. 😢