Jag har svarat på ett par frågor om Hannas blogg, hon som bloggar här på nouw under namnet @Starkareändutror och idag kom det inlägget upp som ni hittar om ni klickar HÄR. Till det inlägget så skrev hon även denna fina texten som ni ser här ovanför, samt att hon även delade vidare min video där jag gestalta mitt liv eftersom att hon tycker den var inspirerande vilket verkligen gör mig sååå glad! Så jag vill helt enkelt med detta inlägget tacka dig Hanna för dem fina orden och även tacka för att du delade min video vidare, och du är också så otroligt fantastisk och stark ska du veta! :) <3

Eftersom att jag gjorde min sista dag på dagvården i Varberg i torsdags så hade jag nu tänkt att jag ska ta o sammanfatta hur hela min dagvårds-tid har varit. Jag var ju först inlagd på psyk pga anorexin. Några dagar efter att jag blev utskriven så fick jag dagvård. Just då kändes det som jag inte skulle klara av det, för 2 dagar efter att jag hade blivit utskriven från psyk så fick jag åka in dit igen eftersom att jag började må jätte dåligt. Så jag fick därför åka till psykakuten 2 dagar efter att jag hade blivit utskriven, jag fick sitta där ända till mitt i natten innan jag fick reda på att jag inte skulle bli inlagd igen. Några timmar efter det att jag kom hem från psykakuten så var det dax för första dagvårds dagen, vilket jag trodde att jag inte skulle klara av. Jag trodde bokstavligt talat att jag inte skulle klara av att gå på dagvård eftersom att jag började må så fruktansvärt dåligt igen. Dem första veckorna på dagvården var verkligen som ett rent helvete. Men ju mer jag kom in i det, desto lättare blev det. Så tillslut började det gå väldigt mycket framåt ett väldigt bra tag. Men ju mer jag gick upp i vikt, desto mer ångest fick jag. Så det var ett tag som jag började gå ner i vikt igen, jag gick upp och ner i vikt under flera veckor - men sedan så blev det bättre igen o jag började gå upp i vikt, och jag kom in i en väldigt bra period. Men så tog det ett par veckor, så började jag gå ner i vikt igen, och så höll det på ett tag. Det gick hela tiden upp och ner och behandlingen började bli väldigt jobbig. Allt som hade med maten o göra började också bli jobbigt eftersom att det kunde ta 50 minuter innan jag hade klarat av att äta upp allt, och när jag sedan inte hade så lång tid kvar på dagvården så blev allt kaos. Mitt mående rasade och jag bröt ihop totalt där på dagvården, jag fick för mig att jag inte ville leva osv o blev därför skickad till psykakuten där dem bedömde att jag skulle läggas in. Så framåt slutet missade jag en hel del på dagvården, dels pga att jag först och främst hade hjärnskakning, men även för att jag sen blev inlagd på psyk i flera dagar. Jag började då tänka att det nu är kört och att jag garanterat kommer falla totalt igen. Det blev alldeles för mycket i huvudet på en o samma gång. Samtidigt som jag förstod att jag behövde ligga inlagd i ett par dagar för o återfå kontrollen så kände jag mig samtidigt stressad över att jag missade flera dagar i Varberg. Men sedan blev jag utskriven o direkt när jag blev utskriven så åkte jag med en gång till dagvården, och efter det att jag blev utskriven från psyk igen så började det gå väldigt mycket framåt, och i torsdags gjorde jag alltså min sista dag där på dagvården efter en 12 veckors behandling. Under mina 12 veckor där på dagvården så har jag utvecklats något så enormt mycket och jag har gjort en enorm resa. Jag har gjort så enormt stora framsteg och jag ser meningen med livet mer nu än tidigare. Min behandlare som jag hade på dagvården sa också det i torsdags när jag hade min sista dag där att hon ser hur mycket jag utvecklats. När jag började på dagvården så var jag den som inte sa så mycket i gruppen, jag var den som var väldigt tyst utav mig. Jag öppnade mig inte så speciellt mycket när vi hade lektioner om ätstörningar. Men ju mer tiden gick, desto mer började jag prata och desto mer öppnade jag upp mig. Som förra tisdagen exempelvis när vi hade en lektion där vi skulle säga saker rakt ut i gruppen, när vi kom till den delen där vi skulle säga det svåraste som man klarat av att göra så sa jag rakt ut inför hela gruppen att det svåraste som jag klarat är att börja prata om våldtäkten som jag varit utsatt för, så för första gången så satt jag alltså och sa inför en hel grupp att jag är en av alla som råkat ut för en våldtäkt och jag klarade tillslut av att öppna upp mig väldigt mycket om min anorexi. Jag började klara av att prata i grupp och jag började även se ljuset mer och mer, ju mer jag kom in i dagvårds behandlingen, desto lättare blev det för varje gång. Min behandlare som jag hade där på dagvården sa även det att hon märker en stor skillnad på mitt mående eftersom att jag är sååå mycket gladare nu för tiden. Hon sa det att hon riktigt ser glimten i mina ögon och det känns sååå bra när även hon påpekar vilka enorma framsteg som jag faktiskt gjort, för det får mig till att vilja kriga för det friska ännu mer. Så som ni märker har min dagvårds tid gått både upp och ner. Det har varit både glädje och tårar och det har varit både kaos och bra, och det känns sååå bra att jag nu är färdig med mina 12 veckors behandling där. Det känns även bra att jag om ett par veckor ska få komma tillbaks dit på en boostervecka också. Men fyfan vad bra jag är ändå som har lyckats ta mig ur den värsta delen av anorexin. Nu är det bara o fortsätta framåt ännu mer, och det kommer förmodligen innebära både upp och nedgångar. Det är något som hör till. Men det viktigaste av allt är att jag aldrig någonsin ger upp!

Jag är väldigt nöjd över att jag gjorde den där videon som min fina vän Johanna spelade in på mig igår. Även fast det var jobbigt och även fast det var jobbigt att tänka tillbaks på allt hemskt, så är det ändå på ett sätt bra att jag fick kraften till att göra den videon tillslut som jag egentligen har tänkt fixa sedan jag fick det förslaget av en läsare. Den videon kan även ge en bild till mina anhöriga om dem kollar på den hur illa jag faktiskt mått i det tysta innan dem fick reda på att jag mådde dåligt, samt att den även kan ge en liten större bild för mina anhöriga vad som hänt när det gäller våldtäkten. Jag nämnde ju såklart inte allt som hände i videon, men jag nämnde ju lite. Så även fast det var en jobbig video att göra, så är jag ändå glad över att jag gjorde det. För inte bara det att mina anhöriga kan få en större bild om hur dåligt jag faktiskt mått, så blir det även som en slags bearbetning för mig själv. För jag var ju tvungen att tänka tillbaks på allt när Johanna igår spelade in den videon på mig, fick ju även tänka tillbaks på dem händelserna som jag tidigare försökt förtränga. Så nu såhär i efterhand känns det bara bra, det känns bra att jag gjorde den videon och det känns bra att jag klarade av det trots att det blev väldigt jobbigt. Jag tycker det blev en väldigt fin video, både fin och djup och jag gillar det där i slutet när jag visade mig glad. För det är ju där som jag befinner mig nu. Även fast jag fortfarande kan få mina dippar och även fast jag fortfarande ibland kan bryta ihop totalt, så är jag ändå så mycket gladare än vad jag någonsin varit. Jag trodde inte ens det var möjligt för mig att kunna känna mig glad, jag frågade till och med min kompis Johanna igår om det är såhär det känns att vara glad. För helt ärligt talat så hade jag nästan glömt av hur äkta glädje känns med tanke på att jag varit deprimerad såpass länge, varpå hon svara ”Ja Sofia, det är precis såhär det känns att vara glad”. :)