Fotograf Rebecka Samdell

Att tillfriskna från en ätstörning är bland det jobbigaste man kan gå igenom och det har helt ärligt varit den tuffaste utmaningen hittills i mitt liv. Mitt bästa tips är att verkligen till 110% gå till botten med sig själv och de grundläggande problemen som ligger bakom sitt dåliga mående. Det är självklart viktigt att även lära sig att äta, men om man enbart fokuserar på det blir det som att sätta ett plåster i pannan när man har huvudvärk, vilket logiskt sätt faktiskt inte skulle kunna fungera. För precis som huvudvärken inte kan försvinna av ett plåster så kommer heller inte ätstörningen kunna försvinna bara för att man äter. Däremot om man samtidigt jobbar med de problem som ligger bakom ätstörningen så kommer man tillslut ut som en mycket starkare individ.

Dock är det inte alltid det lättaste att orka gå till botten med problemen, speciellt inte när viss omgivning väljer att blunda, som i mitt fall. Jag hade verkligen jätte svårt för att våga öppna upp mig, och det på grund utav det dåliga bemötandet jag fick av lärarna i grundskolan när jag försökte be om hjälp pågrund utav mobbningen jag varje dag utsattes för. Men eftersom lärarna som egentligen ska vara vuxna människor valde att svika mig så resulterade ju det till att jag började tro att det är mig det är fel på och att jag inte förtjänar att få min röst hörd. Jag började tänka att jag inte har rätt att be om hjälp vilket såklart gjorde att jag under flera års tid gick och bar på allt tungt för mig själv. Jag tänkte hela tiden att det ändå inte finns någon som vill lyssna på vad jag har att berätta, det är ingen som kommer tro på mig. Detta minns jag att jag ofta tänkte.

Men för bara några år sedan vågade jag för första gången på länge ge det där med att öppna upp mig en helt ny chans, även fast jag var livrädd för att inte bli trodd - och den gången fick jag även hjälp på riktigt. Det var även först då jag insåg att det faktiskt blev mycket enklare att hantera och bearbeta allt det som gjorde så fruktansvärt ont och det var även först då jag kunde påbörja resan mot friskhet på riktigt!

Denna sommaren så står jag dessutom här med massa shorts som blivit alldeles för små och som jag inte längre kan få på mig, och jag kan ärligt säga att hade detta varit för bara ett par år sedan så hade jag fått panik. Jag hade bokstavligt talat fått ren panik och verkligen försökt göra allt för att kunna komma i kläderna igen, för jag hade just då kopplat för små kläder till övervikt. Men nu när jag kan tänka mer logiskt så bryr jag mig faktiskt ärligt talat inte. Såhär som jag ser ut nu är dessutom precis så som min kropp är uppbyggd att vara. Och vet ni vad det absolut bästa av allt är? Det är att det faktiskt alltid finns en väg ut ur det destruktiva mönstret, det finns alltid en väg tillbaka till friheten. Kan jag, så kan faktiskt även ni! ☀️

Detta är jag för ett par år sedan och det första jag tänker när jag sitter och kollar tillbaka på tiden när jag var som sjukast i anorexin är hur hemsk den sjukdomen verkligen är och att jag aldrig någonsin mer vill tillbaka dit. Hur fasiken kunde jag inte se hur smal jag faktiskt egentligen var? Hur kunde jag på denna bilden ens se mig själv som för stor när man faktiskt klart och tydligt ser hur tunn jag var? Hur kunde jag misshandla min kropp på detta sätt? Hur kunde jag ha så mycket självhat så att jag till och med hatade varje liten del av min kropp? Jag bröt ju verkligen ner min kropp totalt och det är så oerhört skrämmande vilket grepp anorexin kan ha om en, men det absolut läskigaste är att jag själv då inte kunde inse det. Jag förneka det ju hela tiden. Anhöriga reagera med stor oro, men jag bara fortsatte leva i förnekelse och tyckte de andra bara pratade strunt. För enligt mig själv så var jag absolut inte sjuk i anorexi. Enligt mig själv var jag stor som en elefant.

Men nu när jag kollar tillbaks så kan jag dock se det som alla andra just då såg, för jag ser verkligen inte frisk ut på denna bilden. Revben nedanför halsen som man tydligt ser sticker ut, insjunkna kinder, tunna armar samt jätte smala ben. Det är verkligen läskigt att man kan leva i en sådan enorm förnekelse som jag gjorde och det är så fruktansvärt hemskt att man dessutom kan vara så sjuk så man inte själv kan se verkligheten, det är läskigt att jag blundade så blint för hur smal jag faktiskt egentligen var.

Att lilla jag på denna bilden inte kunde se det som alla andra såg. Att lilla jag just då såg mig själv som så enormt tjock och att jag dessutom på fullaste allvar trodde att jag mådde bra när jag egentligen i själva verket befann mig i ett rejält mörker där jag just då bara såg självmord som en enda utväg. Det är verkligen sorgligt och jag blir så ledsen över att jag gjort såhär emot mig själv. Jag blir ledsen över att jag tillät det gå så långt så jag till och med tillslut blev inlagd på psyk för anorexin samt även fick träningsförbud. Jag blir så oerhört ledsen över att jag straffat mig själv så hårt för saker och ting som inte ens är mitt fel. Varför plågar man egentligen sig själv på detta sätt? För man blir ju egentligen inte lyckligare av att gå ner massa i vikt, och man blir inte heller lyckligare av att konstant trycka ner sig själv.

Idag mår jag dock så mycket bättre och jag är även sedan ett år tillbaka friskförklarad och utskriften från äs-mottagningen vilket verkligen känns så bra. Nu när jag är frisk så vill jag dessutom visa alla andra att det faktiskt går att bli frisk och att man aldrig någonsin ska lockas av att vara ”anorektiker”. Men jag vill även förutom det sprida mer kunskap kring sjukdomen överlag. Jag vill att folk ska förstå sjukdomen på ett helt annat sätt än vad media visar och att det inte enbart handlar om att vara smal och att inte vilja äta.

Vissa tror ju även att man väljer att bli sjuk, men så är det verkligen inte. Strävan efter att bli smal gör en däremot riktigt sjuk i hjärnan, hjärnan blir helt infekterad av alla sjuka tankar kring mat, kalorier samt tankar om hur man ska lyckas förbränna allting på ett så snabbt sätt som möjligt. Det är helt enkelt hjärnan som slutar att fungera eftersom man bara har en grej i huvudet, och det är att vara smal. När svälten sedan har gått så långt att man inte längre kan välja mellan livet och sjukdomen så pressar rösterna en till att fortsätta ännu för, för anorexin nöjer sig inte förrän man är så smal så att det blir en fara för ens liv.

Är man drabbad av anorexia nervosa så är man dessutom väldigt bra på att manipulera och även väldigt bra på att dölja sina besvär. Man vill helt enkelt leva i fred och leva tillsammans med sjukdomen vilket resulterar till att man verkligen gör allt för att folk inte ska märka beteendet man har. Man vill inte ha någon hjälp och man vill helst av allt klara sig själv. Sjukdomen är verkligen en kontroll man har, en kontroll som man har väldigt svårt för att släppa greppet om. Kontrollen jag just nu pratar om är svält och den vill man sköta själv, man vill inte att någon annan ska komma och lägga sig i och det är hela tiden tankarna som styr en, man får en sådan fruktansvärt hemsk ångestkänsla antingen innan man ska äta eller efter att man ätit vilket i väldigt många fall kan leda till att man får så mycket panik så att man inte ens vet vart man ska ta vägen. Det är ofta då man tar till olika metoder så som att stoppa fingrarna i halsen för att spy, ta till laxermedel eller helt enkelt gör en handling som ger ett resultat med ännu mer ångest efteråt. Allt detta visar verkligen på vad sjuk anorexin är, och det är så oerhört hemskt att den sjukdomen kan få ett så kraftigt grepp om en. Men det går att slå sig fri. Det går att få tillbaka den där goda rösten som istället skriker VÄLJ LIVET! 🌸

Fotograf Rebecka Samdell

Christian är verkligen världens mest finaste person både inifrån och ut och jag kan ärligt talat knappt ens med ord beskriva hur tacksam jag är över att jag har honom i mitt liv, för ord räcker inte riktigt till. Men det känns iallafall så enormt bra eftersom jag aldrig någonsin varit såhär kär som jag är i honom och jag har heller aldrig träffat en kille som jag faktiskt känt att jag vill vara med resten av livet som jag känner att jag vill med Christian. Inte heller har jag litat såhär mycket på en kille tidigare på grund av våldtäkten som jag för ett par år sedan utsattes för. Men tillsammans med Christian känns allt så rätt just för att det verkligen är riktiga och äkta känslor. Allt är liksom så enkelt på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare.

När jag dessutom kollar tillbaka på hur mitt liv varit genom åren så kan jag se en väldigt förstörd Sofia, en förstörd Sofia som var helt vilsen och som verkligen var helt säker på att livet skulle ta slut just där och då. Men nu idag är jag så oerhört glad och tacksam över att jag aldrig gav upp och att jag tillslut vågade välja livet, för hade jag gett upp allt och sett döden som en sista utväg så hade jag aldrig fått möjligheten att träffa världens mest finaste och underbaraste Christian som jag är så oerhört glad och tacksam över att få dela mitt liv med! Livet har verkligen så mycket fint att ge, så länge man bara vågar ge det en chans. Det kan jag lova! 🌸