Det är verkligen en så oerhört härlig frihet att kunna hålla på med friidrott utan att behöva ha anorexi monstret vid sidan om som försöker få en att tro att man inte får äta och att man måste gå ner en massa i vikt. För bara ett par år sedan trodde jag att jag aldrig skulle kunna träna utan att ha anorexin vid sidan om, men nu idag är jag helt och hållet fri ifrån de hemska tankarna och den friheten är verkligen helt magisk!

Fotograf Rebecka Samdell

Igår när jag gick in och läste min journal så fick jag se att läkaren jag träffade måste ha missuppfattat mig totalt! Jag såg att hon hade skrivit i journalen ”jag förklarar för patienten att jag härifrån vårdcentralen inte utan vidare kan ta bort hennes diagnos som sannolikt har satts efter noggrann utredning under uppväxten”

För det första så har jag inte bett läkaren ta bort min diagnos, för jag är inte så dum som tror att det bara är att ta bort diagnosen. Jag fattar självklart att man måste genomgå en utredning först, och det var dessutom precis det jag sa till henne också. Jag bad om att jag vill göra om utredningen och få en remiss gällande det, inte att hon bara ska ta bort diagnosen. För såklart så fattar jag att det inte är så det funkar och jag förstår verkligen inte hur hon kan ha missuppfattat det där, när det faktiskt var långt ifrån så jag sa. Jag bad om en remiss, för att jag vill göra om utredningen vilket är en väldigt stor skillnad jämfört med det hon skrev i journalen. Hon får det ju att låta som om att jag kom dit och bad henne ta bort min diagnos när så inte var fallet.

Sen för det andra, vadå ”som sannolikt har satts efter noggrann utredning under uppväxten”? Vad vet hon ens om hur noggrann min utredning gjordes? För även fast man kanske inte vill tro det, så var de faktiskt väldigt snabba med att sätta diagnoser när jag var mindre. Jag låg dessutom på gränsen när min utredning gjordes, och vad jag fått höra så kan väldigt mycket hända allteftersom man blir äldre och utvecklas när man ligger på gränsen, det är ju även just därför de är försiktiga med att sätta diagnoser hur som helst nu för tiden. Jag har blandannat fått höra om en kille som fick sin diagnos som liten, men som sedan gjorde om utredningen som vuxen och han fick då veta att han aldrig ens haft diagnosen. En liknande historia hörde jag även om en tjej.

Jag vart iallafall riktigt förbannad när jag läste vad läkaren hade skrivit i journalen, hon kan ju verkligen inte ha lyssnat på vad jag faktiskt sa och jag känner mig så oerhört dumförklarad, hon får det ju verkligen att låta som om att jag tror att det bara är att ta bort en diagnos. Men så är det verkligen inte och jag blir så fruktansvärt förbannad över att det finns läkare som inte kan lyssna ordentligt.

Jag tänker iallafall inte ge upp, så jag har nu skickat iväg en egenremiss istället till habiliteringen där dem förhoppningsvis kommer kunna hjälpa mig. Kände tillslut att det är mycket lättare om jag själv skickar iväg en egenremiss, än att gå till en ny läkare och be om en remiss. Trodde först utredningen skulle göras på vuxenpsykiatrin, men fick igår kväll veta att de ska kunna göra sånt på habiliteringen också vilket känns bättre, eftersom de på habiliteringen vet mer vem jag är då jag haft mycket kontakt med dem tidigare gällande andra ärenden.

Sen har jag även varit i kontakt med habiliteringen i Lidköping där jag gick när jag var liten, de ska skicka massa journalkopior till mig. Ska även försöka komma i kontakt med barnmottagningen där min intellektuella funktionsnedsättning ställdes, som tidigare låg i Vara men som jag fick veta blivit flyttad till Lidköping. Har därför inte hunnit få kontakt med själva barnmottagningen ännu, så ska försöka få tag i dem på måndag eftersom jag även behöver journalkopior från dem också gällande min utredning som i min barndom ledde till att jag fick diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Jag känner att jag först och främst vill läsa igenom den utredningen, men sen kan det även vara bra att ha om det skulle behövas inför en eventuell ny utredning.

Fotograf Rebecka Samdell

Jag var idag och träffade en läkare eftersom jag vill kräva en ny utredning gällande min intellektuella funktionsnedsättning då jag och många andra börjat fundera på om jag verkligen har den diagnosen, men läkaren jag träffade lyssnade verkligen inte på mig överhuvudtaget. Ändå försökte jag förklara för henne varför jag tror att den inte stämmer, jag berättade även för henne att jag hört om andra som faktiskt precis som jag fick den diagnosen när de var små, men som det sen visat sig vara fel för i vuxen ålder. Jag har både fått detta berättat för mig och även läst lite om det. Men enligt henne så har hon aldrig hört talas om det sa hon och hon var väldigt bestämd med att om man har fått en diagnos så stämmer det oftast eftersom man får genomgå väldigt stora utredningar som enligt henne inte kan ha fel, hon verkade inte alls vilja ta in att dem faktiskt när jag var mindre var väldigt snabba med att sätta diagnoser och jag kände verkligen att det inte spelade någon som helst roll vad jag än försökte säga. Jag kände mig bara förminskad och dumförklarad, hon hade verkligen en sån jobbig ton emot mig och lyssnade inte alls på hur jag kände. Så det slutade med att jag gick därifrån med gråten i halsen, och sen det första jag gjorde när jag kom hem var att bryta ihop. Allt jag vill är ju bara att kunna få en omprövning.

Men jag tänker dock inte ge upp, jag har nu istället via mina vårdkontakter tagit kontakt med vuxenpsykiatrin för o se vad dem säger och om dem på något sätt kan hjälpa mig vidare. Det är ju inte det att det spelar någon roll om jag har den diagnosen eller inte, det är inte det som det handlar om. Däremot vill jag få en omprövning, för jag vill inte gå och vara osäker på om jag verkligen har den diagnosen när det är så mycket som tyder på att det skulle kunna vara så att jag inte har den diagnosen och när det är så många andra runtomkring som också tvivlar. Sen om jag nu har den, ja då är det ju isåfall så, men då har jag iallafall fått känna att jag fått göra om den. Så hur tuff vägen än må vara så tänker jag inte ge upp, för utefter vad jag läst mig till så har jag faktiskt rätt till en ny utredning.