Allting går

Allting går, och går det inte så går det ändå som citatet beskriver - och så är det ju faktiskt. När man är långt nere på botten så kan det kännas som allting är totalt omöjligt. Jag minns själv hur det var när jag var långt nere på botten, vilket bara var för några månader sedan. Jag trodde att det aldrig skulle gå, jag trodde att jag aldrig någonsin mer skulle kunna få se ljus. Jag trodde att jag hela tiden skulle vara fast långt nere på botten. Jag trodde att jag aldrig någonsin mer skulle få se ljus igen. Jag trodde helt enkelt att mitt liv var över. Jag använde mig av olika självskadebeteenden. Både det där med o stoppa fingrarna i halsen för o spy, tränade överdrivet mycket för o gå ner en massa i vikt, överdoserade med laxermedel och kunde till och med ibland rispa mig själv. Jag skärde mig dock aldrig djupt, det var ingenting som jag vågade och det är jag idag glad för. Men jag kunde däremot ibland rispa mig själv, och på avdelningen när jag var inlagd så drog jag duschslangen runt halsen när jag duschade. Jag var just då så djupt nere och jag trodde att jag aldrig någonsin mer skulle få se ljuset igen. Men vet ni vad? Hur mörkt det än kan kännas så går allting ändå, så länge man inte ger upp så är det mesta möjligt. Allting går, och går det inte så går det ändå precis som citatet beskriver. Jag har fortfarande mina perioder då jag mår dåligt, men det som är så bra är att jag även nu har så många perioder då jag faktiskt kan se ljuset också, och en grej som är väldigt bra när jag mår dåligt är att jag inte längre gör några handlingar av mina sjuka tankar. Jag stoppar inte fingrarna i halsen för o spy längre, jag tränar inte längre dels för att jag har träningsförbud men även för att jag inte vill få det som ett tvång igen. Det enda jag gör är o gå promenader men det får jag göra. Men jag använder det inte som ett självskadebeteende för o gå ner i vikt längre. (Jag kommer dock någon gång börja träna igen och jag kommer även börja med dans, men då ska det inte vara som ett tvång. Det ska inte bli som ett självskadebeteende för o gå ner i vikt. För jag vill inte så djupt ner i anorexin igen och därför tycker jag det är bra att jag nu i början inte får hålla på med någon hårdträning.) Jag tar heller inte längre något laxermedel och jag rispar inte mig själv längre. Jag skulle heller inte nu kunna få för mig att strypa mig själv så som jag gjorde på avdelningen. Men jag vet att det kan kännas totalt hopplöst när man är djupt deprimerad, det tyckte jag också när jag var så djupt nere i min depression och när jag föll långt ner i anorexin. Men det går att finna ljuset igen. Det kan jag lova. <3

Gillar

Kommentarer

Sandra,
Detta behövde jag verkligen läsa just nu. Tack <3
sssandie.blogg.se
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Åh, finaste du <3
nouw.com/mittlivsomsofia