Att varje dag tvingas inse sanningen

Att varje dag inse att jag varit utsatt för ett övergrepp och att dessutom tvingas inse att detta är något som alltid kommer finnas med mig är något som är väldigt svårt att inse. I början när det precis hade hänt så ville jag inte inse det överhuvudtaget. Jag bara försökte förtränga det hela tiden vilket jag har insett inte är bra. För ska man förtränga det så kommer det ändå förr eller senare komma ikapp en, då kommer det som ett rejält bakslag senare istället vilket jag har märkt. Jag försökte förtränga det vilket sedan gav mig ett bakslag. Så jag har insett att hur hemskt det än är så måste jag ändå inse att det som hänt har hänt och att det inte går att få det ogjort hur mycket man än vill kunna få det ogjort, men det allra viktigaste är att jag hela tiden försöker påminna mig själv om att det som hänt inte är mitt fel. För även fast att jag fortfarande i perioder kan klandra mig själv så vet jag ändå innerst inne att ingenting av det som hände är mitt fel. För det är inte mitt fel och det kommer aldrig kunna bli mitt fel heller. Jag valde inte att jag skulle bli utsatt, hade jag vetat vad som skulle hända mig den dagen så hade jag isåfall inte gått o träffat den killen. Men tyvärr så kunde jag inte veta. Sedan är det inte så lätt o veta vem som vill en illa eftersom att det inte direkt står en stämpel i pannan på dem som utför sådana där brott och när det även gäller att man ska träffa någon som man haft kontakt med via internet så är det heller inte lätt att veta, och ingenting av det som hände är mitt fel. Det kommer aldrig någonsin kunna bli mitt fel, för skulden ska enbart ligga på förövaren. Samma sak gäller även er andra offer som också råkat ut för sexualbrott, det kan aldrig bli erat fel. Skulden ska enbart ligga på förövaren och ingen annan och ingen annan har rätt till någon annans kropp. Man har enbart rätt till sin egna kropp och det är bara en själv som bestämmer över sin kropp, och ens kropp ska ingen få ta sig friheten att röra utan ett samtycke till det och så är det bara. Ett nej är alltid ett nej och ett nej ska man acceptera, det ska väl ändå inte vara så svårt?! Säger någon nej, eller om man stretar emot så som jag försökte göra innan jag blev som paralyserad så ska man lyssna. För ett nej behöver man inte säga med munnen, det räcker med att man försöker streta emot eller att man ligger där och gråter precis som jag gjorde innan jag blev som paralyserad, det räcker till och med att man bara ligger där helt förstelnad o spelar död så räknas det också som ett nej, för det är jätte tydliga signaler på att man inte vill. För skulle man vara med på det så märker ju den andra det, och skulle man vara med på det så skulle man ju inte ligga där o streta emot samt gråta, och man skulle ju heller inte spela död och bli som paralyserad som jag tillslut blev. Så jag fattar verkligen inte varför vissa inte kan acceptera det och jag fattar heller inte hur någon kan ta sig friheten till någon annans kropp och jag kommer heller aldrig någonsin fatta det. Men tyvärr så finns det gott om idioter i denna världen och den sista är förmodligen inte född än. Men det är hemskt, det är så fruktansvärt hemskt att vi är så många offer. Det ska inte behöva vara såhär och mörkertalet är stort. Det är många som väljer att leva i tystnad, och det är hemskt att vi offer kan klandra oss själva så mycket när skulden egentligen ska ligga på förövaren.

Gillar

Kommentarer

Rosenskan,
Det gör ont i mig att lösa detta. Du som verkar vara en sån fantastisk människa ska inte behöva vara med om såna här hemska saker. Skickar stora kramar i massor till dig ❤️
rosenskan.wordpress.com
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Det är riktigt hemskt och jag skulle inte ens kunna önska min värsta fiende det här ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
Rosenskan,
Nä, usch det ska man absolut inte göra! Du är otroligt stark och det beundrar jag otroligt mycket ❤️
rosenskan.wordpress.com