Fotograf Philip Langöe

Jag har ständigt utkämpat ett inre krig för att inte gå under till följd av min psykiska ohälsa. Många gånger kändes det verkligen som de mörka tankarna aldrig skulle kunna upphöra och jag kände ofta en avgrundsdjup hopplöshet. Men idag är jag så oerhört tacksam över att jag aldrig gav upp, jag är tacksam över att jag får upptäcka allt som hör livet till och att jag har chansen att få hålla i föreläsningar - för även fast det inneburit ett enormt krig på insidan så tog jag ändå tillslut tillbaka mitt liv igen!

Fotograf: Rebecka Samdell

Jag har sedan jag blev utskriven från ätstörningsenheten fått frågor om de ätstörda tankarna försvinner helt eller om man får lära sig att leva med det, och jag skulle vilja säga att har man en gång varit sjuk i anorexi så tror jag att anorexi tänket alltid kommer att finnas kvar djupt inom en. Jag själv som tidigare varit jätte sjuk kan fortfarande ibland få hjärnspöken, men det gäller att alltid vara starkare och inte låta hjärnspökena vinna.

Det är ju som med ett missbruk, en människa som missbrukat men sen blivit fri från missbruket kan ju inte börja igen för då är det jätte lätt att falla tillbaka, och en människa som varit sjuk i anorexi kan ju inte börja hålla på att mixtra med maten och börja förbjuda sig själv att äta godsaker. Inte heller börja hålla på att räkna kalorier samt väga sig för att ha koll på siffror eftersom risken för återfall är riktigt stor om man skulle göra det.

Så svaret på det är att jag kan ibland få jobbiga tankar. Det händer att anorexi monstret försöker få ett grepp om mig igen, vilket innebär att jag alltid måste vara starkare än hjärnspökena så fort de dumma tankarna kommer.

Att man ibland kan få jobbiga tankar betyder dock inte att man är påväg in i det igen, för man kan bli såpass frisk så man kan lära sig att hantera det. Jag exempelvis skulle aldrig någonsin mer vilja hamna så djupt ner i anorexin igen, jag skulle aldrig någonsin mer vilja bli så sjuk så jag måste läggas in ännu en gång till. Jag vill aldrig någonsin mer ner i det mörkret igen, jag vill istället välja ett underbart liv tillsammans med min älskade Christian för det är så mycket mer värt och han betyder så oerhört mycket för mig. Att jag fick chansen att träffa just honom gör mig alldeles varm och lycklig. Tack för att du kom in i mitt liv! <3

​Jag minns första dagen på psyk när jag blev inlagd för anorexin, jag minns att jag den dagen äntligen bestämde mig för att börja kriga för det friska. Jag bestämde mig för att göra allt jag bara kunde för att lämna anorexin, jag valde att börja följa min egna vilja istället för anorexins fotspår - och oj vad jag kämpade och wow vad sjuksköterskorna där på psyk vart imponerade. Även fast tiden efteråt och viktuppgången var så otroligt jobbig och påfrestande så står jag ändå här idag livs levande. Jag är precis den Sofia jag vill vara, precis den Sofia som jag faktiskt föddes till. Jag är den där spralliga, glada och tokiga Sofia som alltid spred glädje runtomkring sig.

Det gör dock så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på det som var, det gör så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på allt det som påverkade mig så hårt så som mobbningen, våldtäkten osv. Det känns så hemskt och sorgligt att jag varit så fast i det onda, att jag faktiskt varit så förstörd så att jag inte ens ville leva, att allt jag ville bara var att dö. All skratt bara dog ut och alla leenden bleknade mer och mer. Idag är det dock raka motsatsen, för just då ville jag dö, men idag vill jag faktiskt leva. Det är verkligen en otrolig stor skillnad.

Att jag dessutom nu kan äta precis vad jag vill utan att få ångest känns så underbart. Jag är idag världens lyckligaste och jag vill nu vara en förebild för er andra. Jag vill visa att det går och att vara lycklig igen inte är helt omöjligt. För mig gick det och hur det går till är väldigt individuellt för alla. Men jag kan säga att jag under många gånger försökte bestämma mig för att bli bli frisk, jag försökte många gånger bestämma mig för att sluta följa anorexins fotspår - men ändå så gick det inte till en början. Någonstans långt där inne var det något som gång på gång stoppade mig, och jag tror det kan vara så för väldigt många. Många av oss vill ju egentligen bli friska, men det finns något som håller oss kvar och det är just det där man måste släppa på, men det är så otroligt svårt, det är verkligen inte lätt och det var först när jag blev inlagd på psyk för anorexin som jag verkligen bestämde mig på riktigt. Det var även då som hela mitt liv sakta men säkert började komma tillbaka, samtidigt som det var så sjukt jäkla jobbigt och påfrestande. Men det gick, för nu såhär i slutändan så är jag lycklig igen och jag lovar att även du en dag kommer att klara den resan du går igenom!

Kan jag, så kan ni. Kolla bara på mig liksom vad lycklig jag är. Jag ångrar inte för en sekund att jag valde livet, för idag står jag här lyckligare än någonsin tillsammans med världens bästa pojkvän som jag planerar en framtid med. All skratt som dog ut och alla leenden som bleknade kom tillslut tillbaka. Så somsagt, kan jag, så kan ni. Ge aldrig någonsin upp, lova det!! <3