Jag tänkte göra ett lite längre inlägg av det första inlägget jag skrev igår, för ser jag tillbaks på hur jag mådde tidigare så skulle jag aldrig kunna tro att detta livet som jag lever nu skulle kunna vara möjligt. Att ens kunna ha en inflyttningsfest med tacos, chips, dipp och allt som en fest innebär skulle jag aldrig kunna ha för bara ett år sedan. För ett år sedan så låg jag inlagd på psyk flera gånger. Först för anorexin och sedan dem andra två gångerna pga självmordstankar och självmordsplaner, jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna börja må bättre igen. Jag trodde att det där var slutet för min del. Jag trodde helt seriöst att jag inte skulle orka mer. Men vet ni? Så länge man inte ger upp så är allt möjligt, det har jag fått bevisat för både mig själv och sjukdomen vilket verkligen känns så bra! Jag ger anorexi monstret en käftsmäll varje dag, för varje dag som går så tar jag mig närmare och närmare målet. Jag gör enorma framsteg, jag kan faktiskt även själv se vilka framsteg jag gör och har gjort. När jag dessutom i Lördags hade inflyttningsfesten så fick jag bevisat för både mig själv och sjukdomen ännu mer att jag verkligen klarar så mycket mer än vad jag själv tror. Jag har varit så nervös inför inflyttningsfesten som jag i Lördags hade, men ändå på samma gång väldigt taggad. Nu är den över och jag är jätte stolt över att jag fixade det så bra. Nu ska jag sikta framåt ännu mer och tagga rejält inför min föreläsning som jag ska hålla i om ett par månader. Jag är riktigt taggad inför den föreläsningen, men samtidigt så sjukt nervös. Men jag tror att jag säkert kommer fixa det galant. Jag må tidigare ha varit den där svaga tjejen som fick utstå mycket hemskt, och jag må även ha varit det där lätta mobboffret som man lätt kunde trycka ned, men vet ni en grej? Ni gjorde mig faktiskt starkare - för jag blomstrade tillslut ut och blev en mer självsäker tjej tack vare all skit och även tack vare hur folk behandlade mig i skolan. Allt ni ville var att se mig svag, men egentligen gjorde ni mig bara starkare - så tusen tack för det verkligen, verkligen tusen tack för att ni gav mig möjligheten till att bli en mer självsäker tjej. :)

För bara ett år sedan var allt kaos inom mig vilket det egentligen varit i flera år. Skillnaden är dock att jag för ett år sedan verkligen bestämde mig för att ta tag i problemen på riktigt. Jag låg blandannat inlagd 3 gånger under året på psyk. Första gången pga anorexin som gick alldeles för långt, och dem andra två gångerna pga väldigt mörka tankar och planer. Tankar blev nämligen inte bara tankar, utan det övergick även till planer hur jag kunde gå tillväga. Nu idag såhär ett år senare känns livet lite lättare, dock med sämre perioder då och då. Men jag är glad över att jag aldrig gått till handling med mina planer även fast planerna varit riktigt starka. Jag har kommit riktigt långt i tillfrisknandet vilket jag alltid försöker påminna mig själv om under dem svåraste perioderna. Livet är inte alltid så lätt, men det går att vinna över alla jobbiga strider. Det går att se ljuset. Det har inte varit lätt och jag har fortfarande en bra bit kvar innan jag är i mål, men har jag klarat mig såhär långt så klarar jag resten också. Nu har jag till och med egen lägenhet, vilket jag för ett år sedan inte trodde skulle vara möjligt på flera år. Men nu sitter jag här i en egen lägenhet och känner mig ännu starkare. För detta med egen lägenhet stärkte verkligen mig ännu mer som person.

I augusti förra året åkte jag ambulans in till psykakuten där dem sedan bedömde att jag skulle läggas in i ett par dagar pga extrema flashbacks från våldtäkten och självmordsplaner. Tankar på att utföra det var inte bara tankar, det blev även till planer. Jag upplevde precis exakt allting framför mig. Hela scenariot från våldtäkten spelades upp om och om igen. Jag såg våldtäktsmannen stå där framför mig fast han inte ens var där, men det kändes precis som det gjorde den dagen jag blev våldtagen. Jag mådde riktigt dåligt och var helt 100% säker på att jag ville avsluta mitt liv. Jag minns hur jag låg där i ambulansen och skakade som ett asplöv medan ena ambulanspersonalen försökte lugna ner mig. Jag ville bara dö.

Idag är jag dock glad över att ambulansen kom o hämtade mig, för hade jag inte åkt in den natten så vet jag inte vad jag hade gjort helt ärligt talat. Jag tappade verkligen kontrollen totalt och blev så fruktansvärt rädd för mig själv. Det som just då snurrade runt i hela mitt huvud var att det inte var värt att fortsätta leva, att det vore bättre om jag dog istället. Men idag är jag faktiskt glad över att jag lever, idag är jag glad över att jag alltid fortsatt kämpa fast det känts som jag inte skulle orka mer. Även fast jag fortfarande inte mår bra och även fast det kan komma perioder då jag mår riktigt dåligt, så är jag ändå glad över att jag lever. Våldtäkten kommer jag aldrig någonsin glömma, för det är inget man glömmer. Det är något som man för alltid kommer få leva vidare med. Men man kan däremot lära sig att leva med dem hemska minnena som hon på kvinnojouren sa dem gångerna jag träffade henne. För jag hade ju kontakt med kvinnojouren ett tag, hon som jobbar där var med mig som ett stöd i början på detta året när jag tillslut ett par år senare beslutade mig för att polisanmäla.

Nu ska jag dessutom snart få fortsatt trauma bearbetning för posttraumatisk stresssyndrom. Tidigare gick jag ju trauma behandling på vårdcentralen, men där kunde dem bara erbjuda några få samtal vilket inte räckte. Men nu har jag ju varit hos psykiatrin och det blev bedömt att jag ska få mer hjälp, fast hos en privat eftersom psykatrin har för lite personal. Men det kommer ändå gå via region Halland eftersom jag inte ska behöva betala mer än vad ett vanligt besök kostar. Så jag vet att det är värt att fortsätta kämpa, för det går att må bättre. Man glömmer det aldrig när man varit utsatt för något sådant fruktansvärt, men man kan lära sig att leva med det. Vägen till mål är lång, men det går somsagt att börja må bättre igen så länge man vågar ge livet en ny chans. <3