Idag är det exakt 2 år sedan jag blev friskförklarad från anorexin samt utskriven från äs-mottagningen. Helt galet vad fort tiden går, men det känns verkligen så bra att jag tillslut vann kampen mot anorexin. Helt underbart! 🥰

En grej som jag aldrig någonsin kommer kunna förstå, det är hur man med avsikt kan välja att trycka ner en annan människa och hur man dessutom tycks leta upp den punkt som gör som allra ondast att trycka på, enbart för att få den man mobbar att må så fruktansvärt dåligt, till och med till den grad att man tillslut som utsatt på allvar börjar ifrågasätta vad meningen med livet egentligen är. Eftersom jag själv dessutom varit utsatt för mobbning så vet jag hur det känns att bli mobbad. Jag vet hur det känns när magen vänder sig ut och in av all ångest och skam, jag vet hur det känns att varje eviga dag behöva gå med en stor fet klump i magen till skolan, utan att få någon hjälp av lärarna som av någon konstig anledning istället väljer att blunda för det.

Men inte bara det, för jag vet också hur det känns att så starkt vilja ta det där sista steget ut på rälsen varje gång tåget närmar sig, jag vet hur det känns att inte ens vilja ta ett endaste litet andetag till. Men frågan är om ni som mobbar förstår? Frågan är om ni verkligen förstår att smärtan ni orsakar inte försvinner bara för att ni slutar? För saken är den att mobbningen förföljde verkligen mig, vart jag än gick så fanns det med mig på ett eller annat sätt eftersom erat hat tillslut blev till mitt hat gentemot mig själv. Era hemska ord blev till mina tankar, och jag hatar, verkligen hatar hur ni som mobbade fick mig till att hata mig själv så grovt. För det var ju precis så jag trodde att det skulle vara eftersom det tyvärr blev som vardag för mig.

Idag är jag dock verkligen så oerhört glad och tacksam över att jag lever, för tänk om jag aldrig hade insett att det faktiskt var ni som gjorde fel och inte jag? Tänk om jag tillslut hade valt självmord som en sista utväg som så många andra? Då hade ju jag aldrig någonsin fått veta att det faktiskt inte var mig det var fel på och att det inte var mitt fel. Så till er som mobbar andra människor, ni måste förfan börja tänka till. Mobbning både förstör och tar liv, och inte vill väl ni vara orsaken till någon annans död? Om svaret är nej på den frågan, tänk då förhelvete till en extra gång, för en dag kan det faktiskt vara försent!

För ett par år sedan var jag tvungen att klippa av mitt hår som var helt förstört, mycket pga anorexin men även för att jag färgade sönder det istället för att gå till frisören vilket jag ångrar så mycket. Jag kommer dessutom än idag ihåg den där jobbiga känslan, för det var verkligen inte roligt att behöva klippa av allting. Men nu såhär ett par år senare så är jag väldigt glad över att jag gjorde det, för annars hade mitt hår aldrig kunnat bli såhär fint och långt som det nu blivit.

Jag kommer även ihåg att behandlaren på dagvården när jag gick där pga anorexin sa det till mig att jag får försöka se det där som en nystart, att jag får försöka se det som att det var anorexin jag klippte av och det funkade faktiskt ändå att tänka så. Det är också en av anledningarna till att jag verkligen aldrig någonsin vill tillbaka till anorexin igen, för anorexin förstör ens hår så fruktansvärt mycket eftersom kroppen inte får i sig alla de näringsämnena som man behöver, och då tar blandannat håret stryk. Men sen finns det så mycket annat som gör att jag aldrig någonsin mer vill tillbaka till anorexin, och det är för att anorexin medger ingenting positivt överhuvdtaget. Anorexin kan till och med i värsta fall ta död på en, och det är det verkligen inte värt eftersom livet är alldeles för värdefullt för det! ❤️