Alla gånger jag tappade hoppet är verkligen omöjligt att räkna. Så energiskt fixerad av kalorier och kilon att jag tillslut vägrade äta. Jag orkade verkligen inte kämpa emot det där förfärliga monstret och jag ville inte heller känna den där smärtan som jag hela tiden försökte dölja med ett leende på läpparna. Jag ville bara kräkas vid blotta tanken på vad jag senast åt, för jag vart så fruktansvärt rädd för vad vågen skulle visa. Jag vart verkligen livrädd även fast jag egentligen var alldeles för smal. Men det spelade ingen roll, för mitt mål var bara att bli allt mer tunnare och tunnare och jag kände att jag verkligen inte fick gå upp ett enda litet gram, för då skulle jag dö av fetma tänkte jag.

Men nu idag när jag kan tänka friska tankar så ser jag det som jag just då inte kunde se, för jag känner verkligen inte igen den där tjejen på bilden. Är det där verkligen jag? Har jag varit så smal? Hur kunde jag ens få för mig att jag vägde för mycket? Jag ser ju inte frisk ut, och det där falska leendet lyser verkligen igenom så oerhört mycket. Hade man kunnat så hade jag faktiskt velat resa tillbaka i tiden så jag hade kunnat berätta för mig själv att livet är så jävla mycket mer än att må dåligt, mer än bara ångest och självhat. Mer än att isolera sig från vänner och familj, men jag äger ju tyvärr ingen tidsmaskin och man kan ju inte heller få det förflutna ogjort. Så det ända som egentligen betyder något är hur jag mår idag. Hade det inte vart för att jag genomgick allt det hemska, då kanske jag aldrig hade varit där jag är idag och jag kanske heller inte hade mått såhär fantastiskt bra! 💕

Mina mardrömmar handlade inte om att bli jagad eller om spöken. I mina mardrömmar fanns det däremot ett monster som krossade mitt hjärta, min vilja och min själ. Monstret torterade utan nåd innan den tillslut svalde mig hel och det var ingen dröm, det var bara så mitt liv såg ut, för allt jag såg var enbart regntunga moln och inuti mitt huvud eskalerade den där fruktansvärda stormen jag aldrig trodde skulle ta slut. Allt jag ville var ju bara att kunna få leva, istället för att bara överleva.

Men hur tar man sig då egentligen igenom allt självhat? Hur slutar man hata varenda liten del av sig själv? Och hur lyckas man egentligen kämpa sig igenom alla kraftiga flashbacks när man blivit våldtagen? Kommer man någonsin kunna må bra igen var frågan jag ofta ställde mig själv. Nu idag har jag faktiskt svaret på den frågan, och det är att ingenting är omöjligt. Det går nämligen att ta sig tillbaka igen, det går att hitta den där ljusglimten man så länge letat efter. Se bara på mig, för här står jag idag och mår så oerhört bra. Ingenting är omöjligt och det är aldrig försent att våga be om hjälp, glöm aldrig det! ❤️

Fotograf Rebecka Samdell

Känner du att livet är emot dig? Går du igenom något jobbigt eller har du hjärnspöken som dagligen förföljer dig? Som dagligen trycker ner dig och som hela tiden försöker få dig att tro att du inte duger som du är? Du ska isåfall veta att jag vet verkligen hur det känns och jag vet hur otroligt jobbigt och påfrestande det kan vara. Men vet du vad det absolut bästa är? Jo det är att du kommer kunna ta dig igenom det som tynger dig, det kommer att komma bättre dagar även fast det kanske inte alltid känns som det. Du är så otroligt mycket starkare än vad du själv kanske kan föreställa dig. Så snälla, se inte ner på dig själv och lyssna inte heller på människor som bara vill dig illa, för just du som läser denna texten förtjänar verkligen att få må bra. Du förtjänar att kunna andas ut och att få njuta av det fina livet. För även fast du kanske inte kan se det just nu, så finns det ändå ett ljus i slutet av tunneln. Varje motgång du tar dig igenom gör dig så oerhört mycket starkare kära du. Jag har själv gått igenom ett rent helvete, men jag vann tillslut kampen, jag vann mitt liv tillbaks. Så om jag kan, då kan även du! ❤️