Sådana här bantningsreklamer där dem påstår hur smal man blir på enbart 30 dagar gör mig verkligen så frustrerad, för nej! Man blir inte så smal på enbart 1 månad, det är nästintill helt omöjligt! Det hade inte ens varit hälsosamt om man gick ner så mycket i vikt på så kort tid. Detta är bara så löjligt och kan även vara så oerhört triggande för de som har en ätstörning att få se något som inte ens är bra, för det är somsagt inte logiskt att bli så smal som denna reklamen visar på enbart 30 dagar. För någon som lider av en ätstörning så kan detta bli rentav livsfarligt, det kan till och med leda till döden för de som har ätstörningar och som tar till sig av dessa sjuka reklamer.

Under min sjuka period i anorexin så triggade sådant här verkligen igång mina ätstörda tankar enormt vilket var så oerhört jobbigt, så det är verkligen skönt att det inte är så längre för mig. Jag känner inte längre ett behov av att hålla på så som jag gjorde för ett par år sedan. Däremot tänker jag på alla de som just nu är sjuka i någon slags ätstörning, och jag vill verkligen att ni ska veta att denna reklamen dem marknadsför inte hör till verkligheten. För det är verkligen inte bra att försöka gå ner så mycket på så kort tid, speciellt inte när man inte ens behöver gå ner i vikt och är sjuk i ätstörningar. Jag vet att det är svårt, för jag minns själv hur det var för mig. Men försök så gott ni kan att strunta i dessa löjliga bantningstips som ploppar upp lite var som, för sådant här hör verkligen inte till verkligheten somsagt. Man blir inte så smal på så kort tid på ett hälsosamt sätt, tro mig!

Fotograf Rebecka Samdell

Jag minns hur ni mobbade mig. Jag minns klumpen jag hade i magen varje gång jag var påväg till skolan. Jag minns allt ni sa till mig, allt ni gjorde mot mig och allt som ni utsatte mig för. Men framförallt så minns jag den gången när ni gick till lärarna och ljög för dem, ni ljög för dem och sa att jag hade varit elak fast att jag faktiskt inte hade gjort er ett skit, för egentligen var det ju ni som var elaka emot mig. Det var ju ni som mobbade mig och inte tvärtom. Ni gjorde verkligen allt för att sänka mig vilken ni verkligen lyckades med också.

Men det var egentligen inte det som gjorde som mest ont, för det som gjorde mest ont var att er valde lärarna att tro på vilket resulterade till att det blev jag som fick all skit, och det blev även jag som tvingades säga förlåt till er fast att jag faktiskt egentligen var den oskyldiga och än idag frågar jag mig själv varför egentligen? Varför kunde ni inte tro på mig men på dem? Varför kunde ni inte lyssna på vad jag hade och säga när jag försökte få er hjälp? Jag kände mig verkligen så oerhört ensam och misstrodd. Varför vände ni mig bara ryggen när allt jag egentligen behövde var en hjälpande hand?

Våldtagen och förstörd, allt jag just då ville var bara att dö. Jag ville försvinna från världen och aldrig mera återvända, för jag visste inte hur jag skulle hantera allt det som gjorde så ont, jag visste inte hur jag skulle kunna hantera allt det som sakta sakta plågade sönder mig i flera tusen bitar. Hur fan man lagade ihop en förstörd själ hade jag just då ingen aning om, det enda jag just då visste var att jag hade blivit utsatt för något fruktansvärt hemskt. Jag hade blivit utsatt för något som jag aldrig trodde skulle hända, jag ville inte tro att det var sant. Jag ville inte greppa vad som faktiskt hade hänt. Allt jag ville var att förtränga det, jag orkade inte tänka på det och jag vågade inte heller berätta för någon på väldigt väldigt länge. Jag gick istället och höll det inom mig, dag ut och dag in försökte jag förtränga det. Jag orkade bara inte, för det hemska bokstavligt talat plågade sönder mig om och om igen.

Jag försökte ofta spela glad bara för att folk runtomkring inte skulle kunna ana att något inte stod rätt till, jag orkade inte få massa frågor om hur jag egentligen mår. Jag bara orkade inte, jag orkade verkligen inte förklara. Jag orkade inte berätta för någon, för jag var livrädd för att inte bli trodd. Jag var verkligen livrädd för att folk skulle misstro mig, därför tyckte jag det var bättre att inte säga något - för vem kommer ens vilja lyssna på mig, vem kommer vilja lyssna på vad jag har att berätta gick jag ofta runt och tänkte. Jag tyckte inte att jag förtjänade att få min röst hörd.

Nu idag är jag dock stolt över att jag vågar bryta tystnaden, för det behövs verkligen. Det behövs spridas kunskap och det är jätte viktigt att man pratar om psykisk ohälsa, sexuella övergrepp osv. Jag ser det som jätte viktigt eftersom psykisk ohälsa och sexuella övergrepp är något som är så fruktansvärt vanligt tyvärr. Vi är många som lider av psykisk ohälsa och vi är sorgligt nog många som blir utsatta för sexuella övergrepp, därför är det sååå viktigt att våga bryta tystnaden, för det behövs. Så jag kommer aldrig mer att vara tyst, för jag har ingenting att skämmas över. Att en vidrig man tog sig friheten till min kropp, att en vidrig man våldtog mig, den skulden ligger inte på mig. Den skulden ligger enbart på honom.