Träning får mig att må väldigt bra, jag är så otroligt glad över att jag har fått börja träna. Tidigare när jag var som sjukast i anorexin så kände jag bara en massa press på att jag måste träna för att gå ner i vikt, men så är det inte längre och det är verkligen en jätte skön och härlig känsla. Att träna på gym innebär inte att man behöver gå ner i vikt, för man kan träna på så många olika sätt på gymmet. Så länge man använder träningen på ett bra och sunt sätt och så länge man äter som man ska, så är träning något som bara är väldigt bra, det är faktiskt bra både fysiskt och psykiskt. Det finns till och med forskning som visar på att träning har en positiv effekt för psykisk ohälsa så länge man använder det på rätt sätt. Mår man dåligt av träning så ska man såklart inte träna, men mår man bra av det så har träningen en väldigt positiv effekt faktiskt.

En grej som jag även tycker är viktigt att poängtera är det där med att man inte hela tiden ska tänka på vad man stoppar i sig. Det pratas ju väldigt mycket om ett sunt förhållande till träning och mat, men vad menas egentligen med ett sunt förhållande? Jo det innebär att man faktiskt även ska kunna äta onyttigt ibland, man ska kunna äta donken, pizza, godis osv om man är sugen på det. Man går inte upp i vikt bara för att man ibland äter onyttiga grejer. Så det där med att man hela tiden måste vara nyttig bara för att man tränar är skitsnack, för vem bestämmer egentligen det?

Jag kan dessutom säga att det inte ens är sunt att hela tiden tänka nyttigt, för kroppen behöver det onyttiga ibland också så som sötsaker exempelvis. Det viktigaste är dessutom att man själv mår bra, sen om man ibland äter onyttiga grejer, vad gör egentligen det? Vafan ät det ni vill så länge ni själva mår bra och skit i vad andra tycker, för det absolut viktigaste är faktiskt att ni själva mår bra. 

Jag har ju somsagt fått tillåtelse att börja träna på gym, men bara för att jag börjat träna på gym så utesluter jag inte längre det onyttiga - för det kan ändå någon gång ibland slinka ner en pizza och lite andra godsaker i min mage. För bara ungefär 2 veckor sedan exempelvis så åt jag pizza 2 dagar i rad av ren lathet, men vad gör egentligen det att jag åt pizza 2 dagar i rad? Ibland blir det liksom bara så och det är inget fel med det. Jag är så fruktansvärt trött på hur samhället och media hela tiden försöker mata en med vad man bör stoppa i sig och vad man inte bör stoppa i sig bara för att man tränar, jag är så fruktansvärt trött på det - för helt ärligt talat så finns det faktiskt inga regler på det där. Man gör precis som man själv vill så länge man själv mår bra, punkt slut.

Om inte jag minns helt fel så skrev jag för ett par månader sedan ett inlägg om försäkringsbolaget, för jag gjorde ju en anmälan dit angående våldtäkten. Jag hade först ingen aning om att man kan få via dem, eller jo jag visste att man kan få skadestånd via försäkringsbolaget, men jag trodde bara man kunde få det om man hade gjort en polisanmälan direkt efter våldtäkten. Men så fick jag reda på att man kan få skadestånd via försäkringsbolaget även fast det gått ett par år. Så jag gjorde ju för ungefär 3 månader sedan en anmälan till försäkringsbolaget. Jag var tvungen att svara på en massa jobbiga frågor samt kräva ut precis exakt alla journal kopior från alla ställen där jag fått/får vård. Fick även kräva ut kopior av polisen också angående polisanmälan. Allt detta tog dessutom så oerhört mycket på mina krafter eftersom jag verkligen fick riva i precis exakt allting, så allt tog verkligen tid.

När jag sedan väl hade alla journalkopior så var jag ju även tvungen att göra extra kopior på allt eftersom jag måste ha fler kopior ifall jag måste gå via brottsoffermyndigheten, för får jag inget via försäkringsbolaget så sa hon jag prata med på försäkringsbolaget att man isåfall i vissa fall kan få via brottsoffermyndigheten. Så då var jag ju även tvungen att göra kopior på alla papper så jag slipper kräva ut allt på nytt igen, vilket min boendestödjare hjälpte mig med på basen eftersom dem har en kopieringsmaskin där eller vad det heter, så då tog ju det tid.

Allting blev även alldeles för mycket för mig. Det hade dessutom precis just då hänt en grej, en grej som hade pågått under en längre period som tillslut knäckte mig totalt, jag klarade inte ens av att gå till jobbet. Så jag var verkligen helt slut på energi, jag var så extremt slut på energi så jag inte ens orkade skicka iväg allt till försäkringsbolaget med en gång. Det hann även bli jul och jag åkte iväg till Nossebro och kom inte hem förrän i början på januari eftersom jag även var med familjen i Branäs, så jag fick inte iväg allt förrän igår. Men nu är det iallafall iväg skickat, vilket innebär att det nu mest bara är att gå och vänta på beslut.

Jag struntar egentligen i pengarna, för pengar är verkligen ingenting jämfört med det som jag tvingades genomgå under våldtäkten och efter alla problem som tillkom efter den hemska händelsen. Våldtäkten jag utsattes för har kostat mig något så oerhört mycket, men pengar kan inte få något ogjort, pengar kan liksom inte få bort det hemska. Det skulle däremot kännas lite bättre om jag iallafall kunde få ut lite av min rätt, så jag hoppas verkligen på att jag kan få ut något nu när jag lagt ner så mycket krafter på att kräva ut en massa journal kopior och allt som man var tvungen att göra - så att jag helt enkelt kan känna att det faktiskt var värt att riva i allt jobbigt igen.

Men jag är riktigt orolig, jag går just nu med en oro och tänker mycket på hur jag kommer reagera ifall jag skulle bli nekad. Som jag skrev så bryr jag mig inte om pengarna, för pengar är somsagt ingenting jämfört med det jag tvingades genomgå. Det jag är orolig för är att detta kanske får mig att må sämre, för får jag inte ut något via varken försäkringsbolaget eller brottsoffermyndigheten så är jag rädd att jag ska känna mig misstrodd. Så jag går just nu med en oro som handlar mycket om hur jag kommer reagera ifall jag skulle bli nekad.

Min underbara kille säger att jag ska försöka o inte tänka för mycket på det och att vi får ta en sak i taget, för det finns ju ändå ingenting jag kan göra nu. Det enda jag just nu kan göra är att gå o vänta på besked, mer än så kan jag inte göra. Han sa även att vad som nu än händer så tar vi oss igenom detta tillsammans, att han hela tiden kommer finnas där för mig och att vi tar oss igenom allt tillsammans. Så det känns skönt att han ger mig så mycket stöd, Christian är verkligen helt underbar och jag är så lycklig över att jag har honom i mitt liv.

Men oron jag går med angående det med försäkringsbolaget och sen kanske brottsoffermyndigheten, den oron är just nu väldigt svår att bli av med känner jag. Men jag ska försöka att inte tänka för mycket på det, för som Christian sa så får vi försöka ta en sak i taget. Mer än så kan vi just nu inte göra.  Så det är något jag verkligen måste träna på, det där med att inte gå och oroa mig för mycket i onödan. Måste försöka tänka att jag faktiskt är stark som ändå orkar ta tag i allting istället för att gå o oroa mig för mycket. Men det är svårt, det är inte alltid så lätt. Jag har iallafall ikväll varit iväg till gymmet o tränat lite. Körde lite spinning och sen lyfte jag även lite vikter. Det känns verkligen jätte skönt att jag numer kan träna utan några hjärnspöken. Går inte beskriva känslan, men det känns verkligen jätte skönt.

Mobbning är fruktansvärt och det tar även så fruktansvärt många människors liv. Att jag klarat av att stå ut alla de åren jag blev mobbad skulle jag vilja säga egentligen är ett under i och med att jag blev så grovt mobbad. Jag fick ju inte ens hjälp av lärarna liksom och jag funderade även hur många gånger som helst på om det kanske vore bättre om jag istället avslutade mitt liv. Jag är dock idag glad över att jag aldrig valde den utvägen, för idag när jag ser tillbaka på hur det var då så kan jag faktiskt se hur långt jag kommit. De som mobbade mig har egentligen bara hjälpt mig, de hjälpte mig med att bli en mer självsäker tjej. Ju mer dem spottade på mig, desto snabbare blommade jag upp. Jag kan idag tänka tillbaka på det som var o känna mig stolt, känna mig stolt över att jag orkade överleva all skit, stolt över att jag idag även kan vara en förebild för andra.

Men samtidigt så kan jag bli väldigt ledsen när jag tänker tillbaka på det som var, ledsen över hur illa behandlad jag faktiskt blev samtidigt som jag även kan bli väldigt arg, arg på de lärarna som vägrade hjälpa mig. Arg på att dem istället valde att blunda för problemet. Hade dem bara hjälpt mig så kanske man hade kunnat få stopp på mobbningen så mycket tidigare, då kanske det inte hade behövt pågå under flera årstid. Men eftersom jag inte fick någon hjälp så tänkte jag att det säkert är mig det är fel på. Jag försökte därför förtränga att jag blev mobbad genom att spela glad, för lärarna ville ju ändå inte hjälpa mig.

Att dessutom bli mobbad under flera årstid precis exakt varje dag utan att få någon hjälp av de vuxna i skolan tär något så enormt mycket på en, man känner sig värdelös. Man känner att man inte är värd nånting, man börjar till och med tillslut tro att det faktiskt är en själv det är fel på när man varje dag får höra en massa elakt och när man till och med vissa gånger blev slagen. De som mobbade mig använde mig som någon slags jäkla dörrmatta som dem trodde sig ha rätten att stampa på, som dem trodde sig ha rätten att trycka ner och det är fruktansvärt. Det är fruktansvärt hur elak man kan vara. Jag kan helt ärligt inte förstå hur man ens kan vilja trycka ner och göra andra människor illa. Jag förstår verkligen inte och kommer heller aldrig någonsin förstå det.

Men trots all skit så är jag somsagt idag glad över att jag lever, jag är så otroligt glad och tacksam över att jag aldrig valde självmord som en sista utväg. För tyvärr är det hur många som helst som väljer den utvägen just pga mobbning vilket är fruktansvärt. Men jag är en av alla som aldrig valde den utvägen. Jag funderade däremot många gånger på om jag skulle avsluta mitt liv, jag funderade på det redan när jag var 14 år och det är hemskt. Man ska inte ens behöva tänka så. Men jag är iallafall idag hur glad som helst över att jag aldrig valde den utvägen, för hade jag valt självmord som en sista utväg så skulle jag aldrig någonsin kunna få uppleva allt fint som jag upplevt. För även fast jag varit med om mycket hemskt så som mobbning och våldtäkt, så kan jag ändå numer se allt det fina som livet faktiskt har att erbjuda. 

Men om jag skulle valt självmord så skulle jag aldrig någonsin få chansen att uppleva allt det fina, jag skulle heller aldrig få chansen att träffa min fina underbara kille Christian och inte heller vara en förebild för andra. Så jag är idag tacksam över att jag höll mig stark och tog mig igenom allt hemskt, även fast det på ett eller annat sätt för alltid kommer finnas med mig i bagaget. Men precis som Christian säger så förtjänar jag att ha det bra, jag förtjänar att få må bra precis som han sagt till mig många gånger och det har han faktiskt helt rätt i. Att jag var tvungen att placeras i en särklass eftersom jag låg efter i den vanliga klassen gör mig inte mindre värd, för jag är precis lika mycket värd som alla andra och så är det bara.