Fotograf Rebecka Samdell

Igår fick jag veta att jag fått tid till två psykologer på habiliteringen 2 november, äntligen börjar det hända något! Nu är det bara att hoppas på bra psykologer som lyssnar på mig så jag kan få en omprövning gällande den intellektuella funktionsnedsättningen som ställdes på mig som 6åring. Annars är det bara att fortsätta kämpa, för jag ska se till så jag får göra om utredningen eftersom jag tvivlar väldigt mycket på den diagnosen. Jag känner verkligen inte igen mig överhuvudtaget i den intellektuella funktionsnedsättningen. Det går numer väldigt bra för mig i livet och jag upplever helt enkelt inga problem, därför tycker jag att det är min fulla rätt att faktiskt få ifrågasätta den diagnosen!

När jag var i 6års åldern ställdes diagnosen lindrig utvecklingsstörning (intellektuell funktionsnedsättning som det dock numer heter) och senare vid ett annat tillfälle ställdes även diagnosen autism. Autism diagnosen vet jag stämmer, men den intellektuella funktionsnedsättningen har jag och många andra börjat ifrågasätta en hel del eftersom det är väldigt mycket som tyder på att jag faktiskt inte har den diagnosen.

En av anledningarna blandannat som gör att jag börjat tvivla på det är ju att jag faktiskt klarade av lokalvårdsutbildningen, som dessutom bara var på 8 veckor. På de 8 veckorna skulle jag alltså hinna ta in väldigt mycket information innan det var dax för de 3 delproven eftersom jag även skulle certifiera mig, vilket jag förövrigt klarade alldeles utmärkt fick jag höra.

Och en annan grej som får mig att tvivla på om utredningen verkligen gick helt rätt till är att jag i efterhand fått veta att de som utredde mig sagt att jag inte skulle komma längre än till en 8årings nivå, vilket verkligen inte stämmer överhuvudtaget. Dessutom var de ju väldigt snabba med att ställa diagnoser när jag var mindre har jag fått höra, något dem dock som tur är blivit bättre på nu eftersom de vill vara försiktiga med att ställa diagnoser för snabbt. Jag antar att de även har bättre verktyg nu för sådana utredningar än vad de hade då när jag utreddes.

Så att jag som enbart 6 år gammal var senare i utveckligen än andra behöver nödvändigtvis inte betyda att jag har den intellektuella funktionsnedsättningen, sånt kan faktiskt bero på mycket annat och allt kan ju även ändra sig allteftersom man blir äldre och utvecklas. Så det finns ju med andra ord en hel del som får mig att tvivla väldigt starkt och som gör att jag då vill göra om den där utredningen.

Så den 27 augusti ska jag iväg till vårdcentralen och träffa min läkare eftersom det är den vägen man får gå, och jag antar att det då kommer skickas en remiss gällande det där. Jag har ingen aning hur det går till faktiskt, men jag kommer iallafall kräva att jag ska få göra om den utredningen, för om det är så att jag inte har den intellektuella funktionsnedsättningen, då tycker inte jag heller att det ska stå att jag har det. För jag tycker inte att det ska stå att man har nånting som man faktiskt kanske inte har.

Visar det sig dessutom nu att jag inte har den diagnosen, då har jag ju isåfall aldrig haft den. För intellektuell funktionsnedsättning är en diagnos man föds med, det är ingenting som kommer senare i livet och det är heller ingenting som försvinner. Det är isåfall medfött. Men skulle det nu däremot visa sig att jag har den så är det ju isåfall så, men då har jag iallafall fått chans att göra om den. För det vill jag verkligen eftersom det finns så mycket som tyder på att det faktiskt skulle kunna vara så att jag inte har den diagnosen.

Träning får mig att må väldigt bra, jag är så otroligt glad över att jag har fått börja träna. Tidigare när jag var som sjukast i anorexin så kände jag bara en massa press på att jag måste träna för att gå ner i vikt, men så är det inte längre och det är verkligen en jätte skön och härlig känsla. Att träna på gym innebär inte att man behöver gå ner i vikt, för man kan träna på så många olika sätt på gymmet. Så länge man använder träningen på ett bra och sunt sätt och så länge man äter som man ska, så är träning något som bara är väldigt bra, det är faktiskt bra både fysiskt och psykiskt. Det finns till och med forskning som visar på att träning har en positiv effekt för psykisk ohälsa så länge man använder det på rätt sätt. Mår man dåligt av träning så ska man såklart inte träna, men mår man bra av det så har träningen en väldigt positiv effekt faktiskt.

En grej som jag även tycker är viktigt att poängtera är det där med att man inte hela tiden ska tänka på vad man stoppar i sig. Det pratas ju väldigt mycket om ett sunt förhållande till träning och mat, men vad menas egentligen med ett sunt förhållande? Jo det innebär att man faktiskt även ska kunna äta onyttigt ibland, man ska kunna äta donken, pizza, godis osv om man är sugen på det. Man går inte upp i vikt bara för att man ibland äter onyttiga grejer. Så det där med att man hela tiden måste vara nyttig bara för att man tränar är skitsnack, för vem bestämmer egentligen det?

Jag kan dessutom säga att det inte ens är sunt att hela tiden tänka nyttigt, för kroppen behöver det onyttiga ibland också så som sötsaker exempelvis. Det viktigaste är dessutom att man själv mår bra, sen om man ibland äter onyttiga grejer, vad gör egentligen det? Vafan ät det ni vill så länge ni själva mår bra och skit i vad andra tycker, för det absolut viktigaste är faktiskt att ni själva mår bra. 

Jag har ju somsagt fått tillåtelse att börja träna på gym, men bara för att jag börjat träna på gym så utesluter jag inte längre det onyttiga - för det kan ändå någon gång ibland slinka ner en pizza och lite andra godsaker i min mage. För bara ungefär 2 veckor sedan exempelvis så åt jag pizza 2 dagar i rad av ren lathet, men vad gör egentligen det att jag åt pizza 2 dagar i rad? Ibland blir det liksom bara så och det är inget fel med det. Jag är så fruktansvärt trött på hur samhället och media hela tiden försöker mata en med vad man bör stoppa i sig och vad man inte bör stoppa i sig bara för att man tränar, jag är så fruktansvärt trött på det - för helt ärligt talat så finns det faktiskt inga regler på det där. Man gör precis som man själv vill så länge man själv mår bra, punkt slut.