Fotograf Rebecka Samdell

En grej som jag har märkt av är att jag blir så dömd som människa bara för att jag gick sär och för att det står på papper att jag har den intellektuella funktionsnedsättningen, en diagnos jag egentligen kanske inte ens har. Den diagnosen ställdes iallafall på mig som enbart 6 år gammal eftersom jag var senare i utvecklingen jämfört med andra jämnåriga och då hade det även sagts att jag inte skulle komma längre än till en 8årings nivå vilket verkligen inte stämmer. Både mamma och pappa var även väldigt skeptiska till den diagnosen, men de som utredde verkade inte lyssna på det.

Den intellektuella funktionsnedsättningen har iallafall ställt till en hel del för mig. Dels så placerades jag i särklass under min skolgång eftersom man har rätt till det om man har den diagnosen, men sen har det även varit jätte svårt för mig att kunna få komma ut i det riktiga arbetslivet. Det var ju egentligen först förra året jag fick min första anställning.

Men sen egentligen inte bara det, för jag var även år 2019 iväg till vägledningscentrum eftersom jag hade planer på att jag ville plugga vidare. Men om jag ska kunna plugga vidare så behöver jag plugga om alla mina grundämnen eftersom man inte har de där vanliga betygen när man har gått sär, och jag fick höra att det är jätte tufft att plugga och att därför lärvux som är en skolform för vuxna människor med blandannat den intellektuella funktionsnedsättningen kanske skulle kunna vara något för mig vilket det verkligen inte är. För varför ska jag plugga på ett ställe som ändå inte kommer kunna ta mig vidare? Att gå lärvux i vuxen ålder blir ju precis som att gå sär vilket inte är något för mig, det hade i mitt fall helt ärligt bara varit slöseri med tid och jag önskar att de som tror något annat skulle kunna förstå det, för lärvux är ingenting för mig och det gör mig så ledsen att jag ska behöva få den stämpeln.

Det är även samma sak gällande när jag var hos läkaren för ca 2 år sedan, jag fick då höra att han läste att det står att jag har den diagnosen och att dem inte är vana vid att man då kommer på läkarbesök själv utan habiliteringen. Men hallå? Ska inte jag kunna gå på läkarbesök själv precis som alla andra? Varför ska jag behöva bli behandlad på ett annorlunda sätt? Jag kan ju faktiskt prata för mig själv, jag behöver inte ha med mig en annan vuxen när jag själv är vuxen och fullt medveten. Jag är liksom inte omyndigförklarad och jag minns verkligen vad chockad jag blev den gången, för aldrig någonsin har jag tidigare varit med om att en läkare sagt så. Det är verkligen helt sinnessjukt!

Jag ringde iallafall tillslut det stället som ställde den diagnosen på mig från hela första början för att begära hem min journal gällande den diagnosen, och där står det bokstavligt talat att jag var en försiktig omogen flicka med glasögon som enbart svarade med några svårförståeliga ord. Ja men hallå? Jag var bara 6 år, och dessutom framkom det ju lite senare efter att den diagnosen hade ställts att jag även har autism. Autism innebär ju just att man kan ha svårt för sociala sammanhang, men det behöver inte betyda att man har den intellektuella funktionsnedsättningen bara för att man som 6åring enbart svarar med några svårförståeliga ord och allt annat konstigt som står i den utredningen.

Allt jag vill är bara att få bort den där stämpeln, för jag känner inte alls igen mig i det och jag vill inte bli dömd eller stämplad för något jag kanske inte ens har. Jag har därför fått bekräftat av två psykologer på habiliteringen att jag nu i vuxen ålder ska få göra om den utredningen. Tanken var först att utredningen skulle bli av nu, men dem har fått skjuta fram det till hösten. Jag längtar verkligen så oerhört mycket efter att få den där omprövningen, för jag är så trött på att bli behandlad på ett såhär annorlunda sätt. Sen om jag nu skulle ha den diagnosen så är det ändå helt fel att behandla mig precis som om att jag inte fattar nånting, för jag är somsagt fullt medveten och jag är dessutom inte omyndigförklarad. Jag är precis som vilken människa som helst, punkt slut.

Känns så bra att ha en minnesplats för dig här hemma älskade lillebror. Då känns det på något sätt som du finns här med oss. Saknaden efter dig är verkligen enorm! 👼🏼❤️

Sådana här bantningsreklamer där dem påstår hur smal man blir på enbart 30 dagar gör mig verkligen så frustrerad, för nej! Man blir inte så smal på enbart 1 månad, det är nästintill helt omöjligt! Det hade inte ens varit hälsosamt om man gick ner så mycket i vikt på så kort tid. Detta är bara så löjligt och kan även vara så oerhört triggande för de som har en ätstörning att få se något som inte ens är bra, för det är somsagt inte logiskt att bli så smal som denna reklamen visar på enbart 30 dagar. För någon som lider av en ätstörning så kan detta bli rentav livsfarligt, det kan till och med leda till döden för de som har ätstörningar och som tar till sig av dessa sjuka reklamer.

Under min sjuka period i anorexin så triggade sådant här verkligen igång mina ätstörda tankar enormt vilket var så oerhört jobbigt, så det är verkligen skönt att det inte är så längre för mig. Jag känner inte längre ett behov av att hålla på så som jag gjorde för ett par år sedan. Däremot tänker jag på alla de som just nu är sjuka i någon slags ätstörning, och jag vill verkligen att ni ska veta att denna reklamen dem marknadsför inte hör till verkligheten. För det är verkligen inte bra att försöka gå ner så mycket på så kort tid, speciellt inte när man inte ens behöver gå ner i vikt och är sjuk i ätstörningar. Jag vet att det är svårt, för jag minns själv hur det var för mig. Men försök så gott ni kan att strunta i dessa löjliga bantningstips som ploppar upp lite var som, för sådant här hör verkligen inte till verkligheten somsagt. Man blir inte så smal på så kort tid på ett hälsosamt sätt, tro mig!