Fotograf Philip Langöe

Jag har ständigt utkämpat ett inre krig för att inte gå under till följd av min psykiska ohälsa. Många gånger kändes det verkligen som de mörka tankarna aldrig skulle kunna upphöra och jag kände ofta en avgrundsdjup hopplöshet. Men idag är jag så oerhört tacksam över att jag aldrig gav upp, jag är tacksam över att jag får upptäcka allt som hör livet till och att jag har chansen att få hålla i föreläsningar - för även fast det inneburit ett enormt krig på insidan så tog jag ändå tillslut tillbaka mitt liv igen!

Våldtagen och förstörd, allt jag just då ville var bara att dö. Jag ville försvinna från världen och aldrig mera återvända, för jag visste inte hur jag skulle hantera allt det som gjorde så ont, jag visste inte hur jag skulle kunna hantera allt det som sakta sakta plågade sönder mig i flera tusen bitar. Hur fan man lagade ihop en förstörd själ hade jag just då ingen aning om, det enda jag just då visste var att jag hade blivit utsatt för något fruktansvärt hemskt. Jag hade blivit utsatt för något som jag aldrig trodde skulle hända, jag ville inte tro att det var sant. Jag ville inte greppa vad som faktiskt hade hänt. Allt jag ville var att förtränga det, jag orkade inte tänka på det och jag vågade inte heller berätta för någon på väldigt väldigt länge. Jag gick istället och höll det inom mig, dag ut och dag in försökte jag förtränga det. Jag orkade bara inte, för det hemska bokstavligt talat plågade sönder mig om och om igen.

Jag försökte ofta spela glad bara för att folk runtomkring inte skulle kunna ana att något inte stod rätt till, jag orkade inte få massa frågor om hur jag egentligen mår. Jag bara orkade inte, jag orkade verkligen inte förklara. Jag orkade inte berätta för någon, för jag var livrädd för att inte bli trodd. Jag var verkligen livrädd för att folk skulle misstro mig, därför tyckte jag det var bättre att inte säga något - för vem kommer ens vilja lyssna på mig, vem kommer vilja lyssna på vad jag har att berätta gick jag ofta runt och tänkte. Jag tyckte inte att jag förtjänade att få min röst hörd.

Nu idag är jag dock stolt över att jag vågar bryta tystnaden, för det behövs verkligen. Det behövs spridas kunskap och det är jätte viktigt att man pratar om psykisk ohälsa, sexuella övergrepp osv. Jag ser det som jätte viktigt eftersom psykisk ohälsa och sexuella övergrepp är något som är så fruktansvärt vanligt tyvärr. Vi är många som lider av psykisk ohälsa och vi är sorgligt nog många som blir utsatta för sexuella övergrepp, därför är det sååå viktigt att våga bryta tystnaden, för det behövs. Så jag kommer aldrig mer att vara tyst, för jag har ingenting att skämmas över. Att en vidrig man tog sig friheten till min kropp, att en vidrig man våldtog mig, den skulden ligger inte på mig. Den skulden ligger enbart på honom.

Om inte jag minns helt fel så skrev jag för ett par månader sedan ett inlägg om försäkringsbolaget, för jag gjorde ju en anmälan dit angående våldtäkten. Jag hade först ingen aning om att man kan få via dem, eller jo jag visste att man kan få skadestånd via försäkringsbolaget, men jag trodde bara man kunde få det om man hade gjort en polisanmälan direkt efter våldtäkten. Men så fick jag reda på att man kan få skadestånd via försäkringsbolaget även fast det gått ett par år. Så jag gjorde ju för ungefär 3 månader sedan en anmälan till försäkringsbolaget. Jag var tvungen att svara på en massa jobbiga frågor samt kräva ut precis exakt alla journal kopior från alla ställen där jag fått/får vård. Fick även kräva ut kopior av polisen också angående polisanmälan. Allt detta tog dessutom så oerhört mycket på mina krafter eftersom jag verkligen fick riva i precis exakt allting, så allt tog verkligen tid.

När jag sedan väl hade alla journalkopior så var jag ju även tvungen att göra extra kopior på allt eftersom jag måste ha fler kopior ifall jag måste gå via brottsoffermyndigheten, för får jag inget via försäkringsbolaget så sa hon jag prata med på försäkringsbolaget att man isåfall i vissa fall kan få via brottsoffermyndigheten. Så då var jag ju även tvungen att göra kopior på alla papper så jag slipper kräva ut allt på nytt igen, vilket min boendestödjare hjälpte mig med på basen eftersom dem har en kopieringsmaskin där eller vad det heter, så då tog ju det tid.

Allting blev även alldeles för mycket för mig. Det hade dessutom precis just då hänt en grej, en grej som hade pågått under en längre period som tillslut knäckte mig totalt, jag klarade inte ens av att gå till jobbet. Så jag var verkligen helt slut på energi, jag var så extremt slut på energi så jag inte ens orkade skicka iväg allt till försäkringsbolaget med en gång. Det hann även bli jul och jag åkte iväg till Nossebro och kom inte hem förrän i början på januari eftersom jag även var med familjen i Branäs, så jag fick inte iväg allt förrän igår. Men nu är det iallafall iväg skickat, vilket innebär att det nu mest bara är att gå och vänta på beslut.

Jag struntar egentligen i pengarna, för pengar är verkligen ingenting jämfört med det som jag tvingades genomgå under våldtäkten och efter alla problem som tillkom efter den hemska händelsen. Våldtäkten jag utsattes för har kostat mig något så oerhört mycket, men pengar kan inte få något ogjort, pengar kan liksom inte få bort det hemska. Det skulle däremot kännas lite bättre om jag iallafall kunde få ut lite av min rätt, så jag hoppas verkligen på att jag kan få ut något nu när jag lagt ner så mycket krafter på att kräva ut en massa journal kopior och allt som man var tvungen att göra - så att jag helt enkelt kan känna att det faktiskt var värt att riva i allt jobbigt igen.

Men jag är riktigt orolig, jag går just nu med en oro och tänker mycket på hur jag kommer reagera ifall jag skulle bli nekad. Som jag skrev så bryr jag mig inte om pengarna, för pengar är somsagt ingenting jämfört med det jag tvingades genomgå. Det jag är orolig för är att detta kanske får mig att må sämre, för får jag inte ut något via varken försäkringsbolaget eller brottsoffermyndigheten så är jag rädd att jag ska känna mig misstrodd. Så jag går just nu med en oro som handlar mycket om hur jag kommer reagera ifall jag skulle bli nekad.

Min underbara kille säger att jag ska försöka o inte tänka för mycket på det och att vi får ta en sak i taget, för det finns ju ändå ingenting jag kan göra nu. Det enda jag just nu kan göra är att gå o vänta på besked, mer än så kan jag inte göra. Han sa även att vad som nu än händer så tar vi oss igenom detta tillsammans, att han hela tiden kommer finnas där för mig och att vi tar oss igenom allt tillsammans. Så det känns skönt att han ger mig så mycket stöd, Christian är verkligen helt underbar och jag är så lycklig över att jag har honom i mitt liv.

Men oron jag går med angående det med försäkringsbolaget och sen kanske brottsoffermyndigheten, den oron är just nu väldigt svår att bli av med känner jag. Men jag ska försöka att inte tänka för mycket på det, för som Christian sa så får vi försöka ta en sak i taget. Mer än så kan vi just nu inte göra.  Så det är något jag verkligen måste träna på, det där med att inte gå och oroa mig för mycket i onödan. Måste försöka tänka att jag faktiskt är stark som ändå orkar ta tag i allting istället för att gå o oroa mig för mycket. Men det är svårt, det är inte alltid så lätt. Jag har iallafall ikväll varit iväg till gymmet o tränat lite. Körde lite spinning och sen lyfte jag även lite vikter. Det känns verkligen jätte skönt att jag numer kan träna utan några hjärnspöken. Går inte beskriva känslan, men det känns verkligen jätte skönt.