Fotograf Philip Langöe

Jag har ständigt utkämpat ett inre krig för att inte gå under till följd av min psykiska ohälsa. Många gånger kändes det verkligen som de mörka tankarna aldrig skulle kunna upphöra och jag kände ofta en avgrundsdjup hopplöshet. Men idag är jag så oerhört tacksam över att jag aldrig gav upp, jag är tacksam över att jag får upptäcka allt som hör livet till och att jag har chansen att få hålla i föreläsningar - för även fast det inneburit ett enormt krig på insidan så tog jag ändå tillslut tillbaka mitt liv igen!

Våldtagen och förstörd, allt jag just då ville var bara att dö. Jag ville försvinna från världen och aldrig mera återvända, för jag visste inte hur jag skulle hantera allt det som gjorde så ont, jag visste inte hur jag skulle kunna hantera allt det som sakta sakta plågade sönder mig i flera tusen bitar. Hur fan man lagade ihop en förstörd själ hade jag just då ingen aning om, det enda jag just då visste var att jag hade blivit utsatt för något fruktansvärt hemskt. Jag hade blivit utsatt för något som jag aldrig trodde skulle hända, jag ville inte tro att det var sant. Jag ville inte greppa vad som faktiskt hade hänt. Allt jag ville var att förtränga det, jag orkade inte tänka på det och jag vågade inte heller berätta för någon på väldigt väldigt länge. Jag gick istället och höll det inom mig, dag ut och dag in försökte jag förtränga det. Jag orkade bara inte, för det hemska bokstavligt talat plågade sönder mig om och om igen.

Jag försökte ofta spela glad bara för att folk runtomkring inte skulle kunna ana att något inte stod rätt till, jag orkade inte få massa frågor om hur jag egentligen mår. Jag bara orkade inte, jag orkade verkligen inte förklara. Jag orkade inte berätta för någon, för jag var livrädd för att inte bli trodd. Jag var verkligen livrädd för att folk skulle misstro mig, därför tyckte jag det var bättre att inte säga något - för vem kommer ens vilja lyssna på mig, vem kommer vilja lyssna på vad jag har att berätta gick jag ofta runt och tänkte. Jag tyckte inte att jag förtjänade att få min röst hörd.

Nu idag är jag dock stolt över att jag vågar bryta tystnaden, för det behövs verkligen. Det behövs spridas kunskap och det är jätte viktigt att man pratar om psykisk ohälsa, sexuella övergrepp osv. Jag ser det som jätte viktigt eftersom psykisk ohälsa och sexuella övergrepp är något som är så fruktansvärt vanligt tyvärr. Vi är många som lider av psykisk ohälsa och vi är sorgligt nog många som blir utsatta för sexuella övergrepp, därför är det sååå viktigt att våga bryta tystnaden, för det behövs. Så jag kommer aldrig mer att vara tyst, för jag har ingenting att skämmas över. Att en vidrig man tog sig friheten till min kropp, att en vidrig man våldtog mig, den skulden ligger inte på mig. Den skulden ligger enbart på honom.

Denna dagen har verkligen varit så otroligt konstig, jag fick tidigare idag en ptsd attack från våldtäkten, visste inte vart jag skulle ta vägen vilket var riktigt otäckt eftersom jag inte fått en så kraftig attack på riktigt riktigt länge. Skönt nog så var Christian här, så han tog med mig ut så gick vi till Galgberget så jag kunde få försöka lugna ner mig. Det var dock väldigt svårt eftersom jag var mitt i attacken. Men det betydde iallafall jätte mycket att jag hade Christian vid min sida just då, för eftersom jag inte haft en så kraftig attack på väldigt väldigt länge så blev det extra otäckt. Allt jag ville var bara att få slita mig ur min egna kropp. Det är väldigt svårt att beskriva den där känslan, det enda jag kan få ur mig just nu är att det var riktigt otäckt. Jag riktigt kände hur det kröp i hela kroppen på mig och hur minnesbilderna från våldtäkten spelades upp som i en film. Men det var skönt att Christian var här, för han får mig ändå på något sätt att känna mig så trygg eftersom han höll sig riktigt lugn, för då får det även mig lugnare. Det känns även väldigt skönt att ptsd attackerna kommer mer och mer sällan nu, för jag får inte de attackerna så speciellt ofta längre. Det kan fortfarande komma, som idag exempelvis. Men det blir mer och mer sällan vilket känns skönt, så förhoppningsvis kommer det bara bli bättre och bättre. Jag har förresten fortfarande inte skrivit något inlägg om hur det gick när jag i fredags var på äs-mottagningen o gjorde ett sånt där test som jag även fick göra i början innan jag blev inskriven, var ju inkallad på ett sånt test i fredags. Tänkte skrivit ett inlägg om det igår, men blev aldrig att jag gjorde det. Så tänkte därför att jag får ta och göra det under morgondagen någon gång. Ett inlägg om det besöket kommer iallafall.