Dag 20 - Någonting jag ångrar

I samarbete med @klantfia

Det finns väldigt mycket som jag ångrar faktiskt. Blandannat det där med att jag träffade den där killen via dejtingsajten, för skulle jag inte träffat honom så skulle han inte kunna utsätta mig för sexualbrottet. Men egentligen så ska jag inte ens behöva tänka så, för man ska kunna träffa killar utan att något sådant ska behöva inträffa och egentligen så vet jag ju att det inte är mitt fel. Även fast att jag är väldigt bra på o klandra mig själv väldigt mycket fortfarande så vet jag egentligen innerst inne att ingenting av det som hände är mitt fel. Jag kunde ju faktiskt inte veta vad han hade planerat eftersom att allting lät så bra men ändå inte. Nu såhär i efterhand så förstår jag ju att han bara manipulera mig för o kunna få mig till o träffa honom, nu såhär i efterhand så kan jag se dem varningssignalerna som han faktiskt gav. Men det var ingenting som jag kunde se just då innan det hände och det är det som jag ångrar en hel del. Men samtidigt så kunde jag ju faktiskt inte veta i förväg, för skulle jag kunnat förstå det så hade jag ju isåfall inte träffat honom.

Något mer som jag även ångrar med det här är att jag gick och höll det för mig själv ett bra tag innan jag vågade berätta. Min kompis exempelvis visste ju om att jag skulle träffa en kille och hade då skickat iväg ett sms till mig för o se så allting går bra, men det tog tid innan hon fick svar vilket inte var likt mig och hon fick en väldigt dålig magkänsla av att det är något som inte riktigt stämmer och började därför skicka iväg ännu ett till sms men utan svar, och så fortsatte hon men hon fick inget svar och började därför sms bomba mig, men trots att hon skickade sms efter sms till mig, trots att hon sms bomba mig så tog det tid innan hon fick något svar tillbaks av mig och när jag väl tillslut gick därifrån efter övergreppet helt chockerad och förstörd med tårar som rann nedför mina kinder och såg alla sms så drog jag till med en lögn genom o svara "allting har gått bra, han var jätte snäll" fast att det egentligen inte hade gått bra och fast att han egentligen inte var snäll. Jag ångrar även att jag inte berättade för min familj med en gång och att jag aldrig gjorde en polisanmälan. Hade jag bara berättat med en gång så kanske det iallafall hade känts lite lättare med en polisanmälan för då hade bevisen varit mycket lättare att få fram. Men jag gick istället ett väldigt bra tag o bar på allting själv pga att jag klandrade mig själv så mycket vilket resulterade till att jag bara gick sönder ännu mer inombords. Så jag ångrar att jag inte berättade med en gång, men jag kände så fruktansvärt mycket skam och skuld och jag vet samtidigt egentligen att jag inte ska klandra mig själv. Jag vet att jag inte är ensam om det här för det finns så många fler som varit utsatta och det finns även hur många som helst som inte vågar berätta någonting om det, finns hur många som helst som går o bär på sånt där själv innan dem vågar berätta precis så som det var för mig. Så jag vet samtidigt egentligen att jag inte ska klandra mig själv för det här för ingenting är ju mitt fel, det vet jag ju innerst inne även fast jag är så fruktansvärt bra på o klandra mig själv och det viktigaste är ju egentligen att jag iallafall sen tog det där stora steget att våga berätta för mina anhöriga om vad som hänt mig.

Jag ångrar även att jag straffade mig själv så hårt efter övergreppet genom o börja banta. Jag ångrar att jag straffade mig själv så mycket för något som inte ens är mitt fel. Jag förstod inte riktigt dem allvarliga konsekvenserna som blir när man bantar så på det sättet. Jag förstod inte riktigt hur svårt det är o ta sig ur en anorexi. Det är nu jag förstår hur svårt det verkligen är att bli frisk ifrån en sådan här dum och hemsk sjukdom. För det är verkligen inte lätt, det är riktigt svårt att gå emot alla hjärnspöken och jag klarar inte det på egen hand och skulle egentligen behöva ännu mer hjälp än enbart en gång i veckan. För detta är så fruktansvärt svårt och jag ångrar att jag straffade mig själv så hårt för något som inte ens är mitt fel. Men precis som med övergreppet så vet jag även egentligen att jag inte ska klandra mig själv för anorexin. För det är egentligen inte mitt fel att jag blivit sjuk. Jag vet det egentligen även fast jag skäms för det och även fast jag klandrar mig själv.

Vill man så får man vara med på mitt och Sofias samarbete, men isåfall så måste man tagga oss två i inlägget! :)

Gillar

Kommentarer