Dagarna går, men saknaden och sorgen efter dig består ändå. Det går inte en enda dag då jag inte tänker på dig, för jag tänker på dig dag ut och dag in. Som jag skrivit så många gånger tidigare, om man hade kunnat klättra upp till himlen för o hämta dig så hade jag gjort det - för det är inte meningen att syskon ska vara ifrån varandra på det här sättet. Det ska inte behöva vara så. Livet är så fruktansvärt orättvist och jag kan inte ens med ord beskriva hur mycket jag saknar dig. Det är helt omöjligt att sätta ord på saknaden eftersom jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag drömmer ofta om dig på nätterna, jag drömmer ofta om att du kommer tillbaka till oss och just dem stunderna när jag drömmer det känns verkligen helt underbart - men så vaknar man sen upp och inser att det bara var en dröm och att du inte alls har kommit tillbaks. Hur mycket man än vill att du ska komma tillbaks, så kommer du inte göra det och det är fortfarande någonting som är så svårt att acceptera. Varför skulle du försvinna? Varför är livet så fruktansvärt orättvist? Varför kunde du inte bara få stanna kvar här hos oss? Du togs bort från oss alldeles för tidigt och jag saknar dig så det gör ont. Det gör så så ont utan dig älskade lillebror. Vill bara kunna få krama om dig. Vill vakna upp ur denna hemska mardrömmen, men jag inser mer och mer att det inte kommer hända.
