Det är värt att kämpa och kriga

Alla gör vi någon gång något som man sen i efterhand ångrar, för mig kom den dagen i fredags. Jag fick en väldigt väldigt kraftig panikångest attack i fredags när jag duschade. Man får ju inte ha duschslangen inne i rummet här på avdelningen så man får alltid be om den, och då när jag bad om den så kände jag mig väldigt lugn. Men sen när jag hade duschat klart så fick jag en jätte kraftig panikångest attack, jag kände mig jätte tjock och fick även flashbacks ifrån sexualbrottet och drog duschslangen runt halsen och drog åt men kom sen några sekunder senare på mig själv och undrade vafan jag sysslar med. Jag tänkte inte överhuvudtaget på vad jag gjorde för allt kändes totalt mörkt i dem sekunderna så det blev en impulshandling men kom somsagt sen några sekunder efteråt på mig själv och slängde duschslangen på golvet, drog på mig handduken och sprang och larmade på personalen samtidigt som jag hyperventilera och berättade sen när jag hade lugnat ner mig vad som hade hänt, sa som det var, sa vad jag hade gjort och att jag inte tänkte på vad jag gjorde och att jag ångrar det och sa även att jag aldrig ska göra om det igen, dem tyckte det var riktigt modigt av mig att larma på dem och jag känner mig väldigt stolt över mig själv att jag faktiskt hann tänka så långt - för jag vill ju inte dö, det vill jag ju inte egentligen. Jag vill kämpa och kriga för o ta mig ur detta helvetet som jag befinner mig i och jag vill inte dö. Kan inte bara lämna alla mina nära och kära sådär, det går ju inte och jag vill ju även kunna ta varje steg och varje andetag för min älskade lillebror som somnade in för snart fem månader sen och hur ska jag kunna ta varje steg och varje andetag för honom om jag försvinner? Det går ju inte. Och tänk så ledsna mina anhöriga skulle bli, jag vet ju själv hur det är o förlora en nära familjemedlem eftersom att min lillebror dog och jag vet ju hur alla vi grät och skulle jag också försvinna så skulle ju mina nära och kära bli helt knäckta, då skulle ju dem få gå och lida och jag vill inte orsaka smärta för dem. Pappa har dessutom förlorat sin son och han ska inte behöva förlora sin dotter också. Min mamma ska heller inte behöva uppleva det och inte mina underbara syskon och mina fina vänner heller. Jag har varit med om alldeles för mycket, jag har varit med om sånt som ingen någonsin ska behöva uppleva men det är värt att fortsätta kämpa och kriga, för jag vet att det garanterat i slutändan kommer vara såååå värt det och därför ska jag alltid fortsätta kämpa. Det ska jag verkligen göra. Anorexi monstret och han som förgrep sig på mig ska verkligen inte få vinna. Det ska vara jag som i slutändan ska bli den lyckliga vinnaren och så är det.

Gillar

Kommentarer