Det blir som någon slags kortslutning i hjärnan

"Det blir som någon slags kortslutning i hjärnan och det enda man vill är att springa iväg, springa flera tusen mil och aldrig återvända. Man vill springa ett helt maraton och inombords så skriker man av panik. Man vill försvinna från världen och skjuta allt omkring sig och bara skrika och skrika tills man sakta försvinner."

Att försöka sätta ord på panikattacker är något som jag tycker är riktigt svårt. Allt börjar med en enda stor panik, man har extremt svårt för att veta vad man ska göra. Man vet knappt vad fasiken man ska ta sig till. Hjärtat börjar slå fortate och fortare, det börjar slå extrema volter och man tror att man kommer dö. Om vi tar panikattacker som man kan få när man är helt fast i anorexin som ett exempel: Kroppen vill ha mat samtidigt som man själv inombords skriker nej. Det blir som någon slags kortslutning i hjärnan och det enda man vill är att springa iväg, springa flera tusen mil och aldrig återvända. Man vill springa ett helt maraton och inombords så skriker man av panik. Man vill försvinna från världen och skjuta allt omkring sig och bara skrika och skrika tills man sakta försvinner. Så kände jag att det var för mig när jag var som mest fast i skiten. Jag tyckte inte heller att någonting kändes roligt eller hoppfullt. Allt kändes bara totalt meningslöst. Livsglädjen och livslusten var verkligen som bortblåst och bara tanken på mat gav mig grov ångest. Men jag började med tiden inse mer och mer. Jag började inse hur farligt det som jag då höll på med faktiskt kan vara. Jag började inse mer och mer hur mycket jag låter sjukdomen ta ifrån mig och hur mycket den förstör. Hur mycket hemskt den sjukdomen faktiskt bidrar med och hur mycket oro det faktiskt innebär för alla som står en nära. För den bidrar ju egentligen inte med något positivt, det enda den bidrar med är tillslut död om man inte bestämmer sig för att välja det friska. Maten ska man ju äta för att orka. Precis som en bil behöver bensin så behöver ju faktiskt även kroppen mat för att kunna fungera. Mat är inte farligt, det är bara någonting som sjukdomen har fått för sig. Men sjukdomen ljuger bara, för mat är verkligen inte farligt eftersom man faktiskt behöver näring för att kunna fungera normalt. Utan näring så lägger kroppen tillslut av. Man får slut på energi och man orkar egentligen ingenting samtidigt som man ändå tvingar sig själv till att träna. Men det är inte något som är hållbart, kroppen tar tillslut stryk av det. Även fast man kanske själv inte känner av det, så tar faktiskt kroppen stryk av det och i värsta fall så dör man. Det finns inte en enda människa som har en kropp som klarar precis allting, dem som säger att dem har kroppar som aldrig tar stryk ljuger bara, för maten är det man äter för att orka med saker. Maten är med andra ord ens liv och livet blir faktiskt inte bättre av att man svälter sig, livet blir snarare sämre av det. För helt ärligt talat så mår man inte bättre bara för att man blir smalare. Det känns som man kommer må bättre, för sjukdomen intalar ju en det. Men det som sjukdomen försöker intala en stämmer inte. Anorexin vill bara lura en. Sjukdomen vill enbart lura in oss i fel fotspår. Sjukdomen vill att man ska följa anorexins fotspår istället för att följa sina egna och det är det som blir så farligt när man lyssnar på anorexin, för tillslut är man helt fast i det som man aldrig trodde skulle hända en själv och det kan tillslut innebära döden. Man sätter sitt liv på spel, ens liv kan bli livsavgörande eftersom det är en extremt allvarlig och farlig sjukdom. Det är helt enkelt livsfarligt att följa anorexins fotspår och det finns absolut inga fördelar med den sjukdomen. Anorexin dödar, anorexin tar liv. Det är en hemsk och vidrig sjukdom som tillslut sakta och plågsamt dödar en. Så varför följa anorexins fotspår när det finns så mycket bättre saker att lägga sin energi på? Men även fast jag vet allt det här så känns det som jag är i en väldigt jobbig fas just nu. Men det kanske bara är så som det känns just nu. Resan tillbaks är iallafall verkligen inte lätt. Men vad jag än gör så ska jag fortsätta rikta blicken framåt, för att börja följa anorexins fotspår igen är det verkligen inte värt. Det vet jag ju.

Gillar

Kommentarer

ByAlma
ByAlma,
Massa styrkekramar till dig, vännen!❤️
nouw.com/byalma
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Massa kramar till dig med fina du ❤
nouw.com/mittlivsomsofia
IP: 82.99.3.229