Det går även i dem mörkaste stunderna

Jag klandrar mig själv väldigt mycket, för jag förstår inte hur jag kan få för mig att jag inte vill leva när jag har en lillebror som dött. Jag vet ju själv hur det är att förlora någon som står en så nära, så därför förstår jag inte hur jag ens kan få för mig att jag inte vill leva. Men samtidigt så ska jag egentligen inte klandra mig själv eftersom att jag inte själv kan rå för att jag började tänka så. Det enda jag egentligen kan göra är att göra någonting åt det, men jag kan inte hjälpa att jag kan få så mörka tankar. Psykisk ohälsa är en sjukdom där mörka tankar är väldigt vanligt. Sådana tankar är även väldigt vanligt när man har ätstörning, och jag går dessutom inte bara dagvårdsbehandling för min anorexi, jag går även en trauma bearbetning också - och jag vet att det är jätte vanligt att man mår mycket sämre i början på en sån bearbetning eftersom att jag minns att psykologen sa det. Det viktigaste är ju iallafall att jag tar hjälp istället för att göra några handlingar av det, mer än så kan jag egentligen inte göra. Jag tar inte bara denna hjälpen för min skull, jag tar även denna hjälpen för mina anhörigas skull. För jag vill inte dö och jag vet att mina anhöriga vill ha kvar mig också även fast det kan kännas som världen hade varit bättre utan mig just i dem mörkaste stunderna. Men som nu när jag kan tänka mer klarare, nu när jag har börjat se ljuset igen tillskillnad från i onsdags då allt bara kändes mörkt så förstår jag nu att mina anhöriga inte skulle vilja vara utan mig. Jag förstår det. Men när man är mitt uppe i det, som i onsdags exempelvis så är det inte så lätt att tänka helt klart eftersom att man just då inte ser någon utväg från det som äter upp en inifrån, därför handlar det heller inte om egoism. Det är väldigt svårt att förklara hur det är jag menar och man kan heller inte förstå fullt ut om man själv inte känt att man vill försvinna från världen. Det är egentligen bara vi som själva känt så som förstår hur det är. Men jag vill iallafall ge det ett försök med att förklara, för även fast man inte kan förstå fullt ut så kan man iallafall kanske förstå lite vad det är jag menar - och det viktigaste är somsagt att man tar hjälp precis som jag alltid gör. Jag kommer att komma stark ur detta och ju mer jag kommer in i trauma bearbetningen desto lättare kommer det att bli och desto starkare kommer jag även att bli. Som citatet ovanför denna texten beskriver det som jag hittade via Google så måste man ibland bara få rasa ihop för att sedan orka vara rakryggad igen - och det var precis så som det blev för mig. Jag rasade ihop och det kändes som jag inte skulle orka mer. Men jag reser mig igen och kommer tillbaks ännu starkare, för vet ni vad? Mig blir ni inte av med, så därför tycker jag att vi när jag kommer ut från psyk tar nya tag och siktar ännu mer framåt. För vi alla kan, även ni som befinner er långt nere på botten. Det går att finna ljuset även i dem mörkaste stunderna, även fast det kanske inte känns så. I onsdags och torsdags så trodde jag nästan att jag hade fallit totalt och jag trodde att jag inte skulle kunna ta mig upp igen, men det gick tillsammans med extra stöttning av vården. Det är en styrka att inse att man behöver hjälp, därför ska man aldrig vara rädd för att ta emot hjälpen som erbjuds. :)

Gillar

Kommentarer

HannahOster
HannahOster,
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Sophia ,
vad hände med din lillebror? Kämpa på vännen ❤️
www.soophiiiaa.devote.se
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Här är ett inlägg där jag förklarar vad som hände med honom om du vill läsa den. Ska absolut kämpa på och detsamma till dig fina du. ❤️ http://mittlivsomsofia.se/svarar-pa-en-fraga-30385921
nouw.com/mittlivsomsofia