Det här med o förlora ett syskon

Ingen, absolut ingen som aldrig själv varit med om o förlora en nära familjemedlem, ett syskon, kan aldrig förstå fullt ut hur det faktiskt är. Det är ingenting som man kan förstå fullt ut hur det faktiskt är om man inte själv varit med om det. Vissa tror att det är något som går över - men det gör det faktiskt inte och det är bara sanningen. För att förlora ett syskon, en så nära familjemedlem är en svår livshändelse som man alltid måste leva vidare med. Jag är så otroligt trött på folk som säger att det är något som går över, jag är så fruktansvärt trött på det. För det går inte över, svåra livshändelser försvinner inte. Dem kommer alltid finnas där hur mycket man än tillslut lär sig o leva vidare med det. Så jag tycker ärligt talat att om man inte ens kan försöka leva sig in lite i situationen, om man inte ens kan försöka förstå hur det faktiskt är och om man hela tiden ska kläcka ur sig sådant så behöver man inte säga någonting.

Nu menar jag inte till alla för jag vet att jag har folk runtomkring mig som verkligen stöttar mig och som faktiskt försöker förstå även fast ingen som inte själv varit med om det kan förstå fullt ut. Dem som kan förstå fullt ut är mina syskon som går igenom detta också eftersom att det är deras lillebror med och även pappa och pappas fru eftersom att det är deras son, och sen alla andra som också går eller har gått igenom samma sak och sen finns det ju självklart dem som kan försöka förstå och dem som iallafall försöker är jag så glad över att jag får ha i mitt liv - men till er som tror att ni förstår, till er som tror att det är något som man bara glömmer och till er som tror att det är något som går över så skulle jag bara vilja säga att: Nej! Det gör det faktiskt inte. Det kommer aldrig försvinna. Jag kommer säkert tillslut lära mig o leva med det, men det kommer aldrig försvinna. För att förlora ett syskon som är en så nära familjemedlem är en svår livshändelse.

Min lillebror är mitt syskon, han har funnits med i mitt liv i nästan 7 år. Jag har bott under samma tak som honom och jag har varit med ända sedan han föddes från och med då när jag för första gången fick se honom, bara att det sen ungefär 4 år efter att han hade kommit till världen blev lite mindre med tanke på att jag flyttade till Halmstad efter studenten, men annars så har jag alltid varit med i hans liv ända sedan han föddes och jag har försökt få så mycket tid som möjligt med honom trots att det sen blev ett litet längre avstånd mellan oss. Har försökt åka upp dit 1 gång i månaden, helt enkelt så ofta som jag kunnat sedan jag flyttade till Halmstad för 3 år sen och jag var även med vid hans sida när han låg på sjukhuset, jag var med när han tog sina sista andetag, när hans hjärta slutade slå. Ett syskon är ens liv (om man har en bra relation med sina syskon. Vet att det finns dem som inte har någon kontakt med sina syskon, så kan därför vara bra o påpeka så ingen tar illa upp) och kan man inte ens försöka förstå så behöver man faktiskt inte säga någonting heller. Bara för att min lillebror satt i rullstol och bara för att han hade sin hjärnskada så ser jag fortfarande han som vilket syskon som helst som också hade sina känslor. Så kan man inte ens försöka förstå lite - säg ingenting isåfall.

Sedan till er andra som har gått eller går igenom samma sak, om någon någonsin kläcker ur sig sådant att det är något som går över, om sånna som säger så tror att dem vet hur det är - försök skit i vad dem säger isåfall. För dem som inte ens vill försöka förstå men som tror att dem vet så mycket om det vet egentligen inte ett skit eftersom att dem själva inte varit med om det och dem kommer heller aldrig förstå, om det inte är så att dem någon gång får vara med om det själva. Först då kanske dem förstår den där smärtan. Men annars kommer dem aldrig förstå om dem inte själva är med om det - och speciellt inte när dem inte ens vill försöka förstå lite.

Sen är det riktigt svårt att bara skita i det när det finns dem som säger sånt, jag har själv svårt att bara skita i det. Men dem som säger sådant har ingen aning om hur det faktiskt är och därför är det dem säger fel - för när en så nära familjemedlem försvinner, som dessutom inte ens blev gammal så blir det en svår livshändelse. Även fast att jag alltid ända sedan han föddes varit medveten om att detta kunde hända så är man ändå aldrig någonsin beredd på det - jag trodde verkligen inte att detta skulle ske än hur medveten jag än varit i nästan 7 års tid om att det kan hända någon gång. Han var faktiskt bara ett barn. Även fast att han inte var som vilket barn som helst, även fast att han inte kunde leka så som andra barn så var han ändå ett barn med känslor precis som alla andra - och ingen som inte själv varit med om det kan aldrig någonsin förstå helt hur det är om man inte sen är med om det själv. Men det är iallafall dem som iallafall försöker förstå som man ska lägga sin energi på. Alla andra som inte ens försöker förstå, men som tror dem vet så mycket tycker jag man ska skita helt och hållet i. För man förtjänar att ha folk i sitt liv som iallafall försöker förstå även fast ingen som inte varit med om det själv kan förstå fullt ut hur det är. Sedan till er alla som finns vid min sida och som stöttar mig igenom den svåra tiden, till er som iallafall försöker förstå så vill jag bara säga ett stort tack. Jag är så tacksam över att jag får ha er i mitt liv. Utan er så vore jag ingenting. <3

Gillar

Kommentarer