Du är en hemsk människa

En natt med panikångest, en natt med en massa tårar som sprutar ut, en natt med en massa hemska mardrömmar, hallucinationer och flashbacks från övergreppet. En natt när det känns som man ska dö, när det känns som smärtan tar sönder en totalt om och om igen i tusen bitar, en sådan natt är det just nu för mig. Panikångest som gör så att det känns som jag vill dö pga smärtan som uppstår även fast att jag inte vill dö. Varför i helvete skulle du våldta mig? Du har förstört mig så jävla mycket och detta tvingas jag att leva med, och tanken av att du ditt jävla äckel tvunget skulle pressa in din jävla snopp i munnen på mig gör mig helt jävla spyfärdig, men det var inte ens allt. För du gjorde mer än så och du har smutskastat mig så jävla hårt, du krossade mitt hjärta i tusen bitar och jag känner så fruktansvärt många blandade känslor. Jag känner mig både ledsen, frustrerad, panikslagen och arg på samma gång och jag vet att hata är ett starkt ord, men dig hatar jag verkligen och det har jag all jävla rätt till att göra ska du ha klart för dig! Skulle du mot förmodan läsa detta inlägget så hoppas jag verkligen att du skäms, för jag ska fan inte behöva känna skam och skuld för det som du valde att utsätta mig för. Skulden ligger enbart på dig och inte på mig, för allt är enbart ditt fel. Det är ditt fel att jag kan vakna upp av panikångest och det är enbart ditt fel att jag kan få flashbacks. Enbart ditt fel och du är fan en hemsk människa!

Men trots att jag egentligen vet att ingenting är mitt fel så gör det ändå så fruktansvärt jäkla ont. Det känns som mitt hjärta just precis nu ska gå sönder totalt och precis som det ena citatet beskriver det så känns det som min luft ska ta slut. Samtidigt som jag ligger och skriver detta inlägget så hyperventilerar jag av panik medan tårarna rinner nedför mina kinder. Läpparna darrar, hela jag skakar och det känns som jag måste kippa efter luft och det känns som det vilken sekund som helst ska svartna framför ögonen på mig. Jag kan knappt tänka och jag förstår inte ens hur jag i panik klarar av att skriva detta inlägget, jag förstår inte ens hur jag just i denna stunden lyckas få ner allting i ord, för just precis nu så är jag panikslagen, panikångesten tar över totalt och jag riktigt känner hur jag måste skriva av mig. Fingrarna svävar över tangenterna medan jag på något sätt lyckas få ner alla mina känslor som jag just precis nu känner i ord. Det är så jäkla skönt att få skriva, det är så jäkla skönt att få sätta ord på alla mina jobbiga känslor som jag känner, det är så jäkla skönt att helt enkelt bara få skriva av sig och få ut både ledsamhet, frustration, ilska, arghet och allt vad det är i text, och jag känner redan nu hur jag börjar känna mig lugnare och lugnare. Jag kommer aldrig sluta skriva, verkligen aldrig någonsin - och trots paniken så tänker jag aldrig någonsin ge upp, det är en sak som är säker! Man vet faktiskt aldrig hur stark man är förrän det är det enda valet man har.

Gillar

Kommentarer