Enligt mig själv var jag stor som en elefant

Detta är jag för ett par år sedan och det första jag tänker när jag sitter och kollar tillbaka på tiden när jag var som sjukast i anorexin är hur hemsk den sjukdomen verkligen är och att jag aldrig någonsin mer vill tillbaka dit. Hur fasiken kunde jag inte se hur smal jag faktiskt egentligen var? Hur kunde jag på denna bilden ens se mig själv som för stor när man faktiskt klart och tydligt ser hur tunn jag var? Hur kunde jag misshandla min kropp på detta sätt? Hur kunde jag ha så mycket självhat så att jag till och med hatade varje liten del av min kropp? Jag bröt ju verkligen ner min kropp totalt och det är så oerhört skrämmande vilket grepp anorexin kan ha om en, men det absolut läskigaste är att jag själv då inte kunde inse det. Jag förneka det ju hela tiden. Anhöriga reagera med stor oro, men jag bara fortsatte leva i förnekelse och tyckte de andra bara pratade strunt. För enligt mig själv så var jag absolut inte sjuk i anorexi. Enligt mig själv var jag stor som en elefant.

Men nu när jag kollar tillbaks så kan jag dock se det som alla andra just då såg, för jag ser verkligen inte frisk ut på denna bilden. Revben nedanför halsen som man tydligt ser sticker ut, insjunkna kinder, tunna armar samt jätte smala ben. Det är verkligen läskigt att man kan leva i en sådan enorm förnekelse som jag gjorde och det är så fruktansvärt hemskt att man dessutom kan vara så sjuk så man inte själv kan se verkligheten, det är läskigt att jag blundade så blint för hur smal jag faktiskt egentligen var.

Att lilla jag på denna bilden inte kunde se det som alla andra såg. Att lilla jag just då såg mig själv som så enormt tjock och att jag dessutom på fullaste allvar trodde att jag mådde bra när jag egentligen i själva verket befann mig i ett rejält mörker där jag just då bara såg självmord som en enda utväg. Det är verkligen sorgligt och jag blir så ledsen över att jag gjort såhär emot mig själv. Jag blir ledsen över att jag tillät det gå så långt så jag till och med tillslut blev inlagd på psyk för anorexin samt även fick träningsförbud. Jag blir så oerhört ledsen över att jag straffat mig själv så hårt för saker och ting som inte ens är mitt fel. Varför plågar man egentligen sig själv på detta sätt? För man blir ju egentligen inte lyckligare av att gå ner massa i vikt, och man blir inte heller lyckligare av att konstant trycka ner sig själv.

Idag mår jag dock så mycket bättre och jag är även sedan ett år tillbaka friskförklarad och utskriften från äs-mottagningen vilket verkligen känns så bra. Nu när jag är frisk så vill jag dessutom visa alla andra att det faktiskt går att bli frisk och att man aldrig någonsin ska lockas av att vara ”anorektiker”. Men jag vill även förutom det sprida mer kunskap kring sjukdomen överlag. Jag vill att folk ska förstå sjukdomen på ett helt annat sätt än vad media visar och att det inte enbart handlar om att vara smal och att inte vilja äta.

Vissa tror ju även att man väljer att bli sjuk, men så är det verkligen inte. Strävan efter att bli smal gör en däremot riktigt sjuk i hjärnan, hjärnan blir helt infekterad av alla sjuka tankar kring mat, kalorier samt tankar om hur man ska lyckas förbränna allting på ett så snabbt sätt som möjligt. Det är helt enkelt hjärnan som slutar att fungera eftersom man bara har en grej i huvudet, och det är att vara smal. När svälten sedan har gått så långt att man inte längre kan välja mellan livet och sjukdomen så pressar rösterna en till att fortsätta ännu för, för anorexin nöjer sig inte förrän man är så smal så att det blir en fara för ens liv.

Är man drabbad av anorexia nervosa så är man dessutom väldigt bra på att manipulera och även väldigt bra på att dölja sina besvär. Man vill helt enkelt leva i fred och leva tillsammans med sjukdomen vilket resulterar till att man verkligen gör allt för att folk inte ska märka beteendet man har. Man vill inte ha någon hjälp och man vill helst av allt klara sig själv. Sjukdomen är verkligen en kontroll man har, en kontroll som man har väldigt svårt för att släppa greppet om. Kontrollen jag just nu pratar om är svält och den vill man sköta själv, man vill inte att någon annan ska komma och lägga sig i och det är hela tiden tankarna som styr en, man får en sådan fruktansvärt hemsk ångestkänsla antingen innan man ska äta eller efter att man ätit vilket i väldigt många fall kan leda till att man får så mycket panik så att man inte ens vet vart man ska ta vägen. Det är ofta då man tar till olika metoder så som att stoppa fingrarna i halsen för att spy, ta till laxermedel eller helt enkelt gör en handling som ger ett resultat med ännu mer ångest efteråt. Allt detta visar verkligen på vad sjuk anorexin är, och det är så oerhört hemskt att den sjukdomen kan få ett så kraftigt grepp om en. Men det går att slå sig fri. Det går att få tillbaka den där goda rösten som istället skriker VÄLJ LIVET! 🌸

Gillar

Kommentarer

ByAlma
ByAlma,
Så himla sant! Du beskriver verkligen den här fruktansvärda sjukdom så himla bra. Dina ord är verkligen sanna, alla dagar i veckan! Du är grym hjärtat, glöm aldrig det!!❤️
nouw.com/byalma
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Tack så jätte mycket fina du! ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229