Ett halvår utan dig

Den 27 december 2016

Den 27 december på kvällen fick jag veta att min älskade lillebror låg på sjukhuset. Detta är något som vi alltid varit medvetna om kan hända sedan han föddes, men jag kunde ändå inte riktigt koppla helt vad som höll på o ske förrän flera minuter senare eftersom att han veckan innan när jag var där och hälsade på ändå verkade någorlunda pigg. Han mådde inte helt bra, men jag skulle ändå inte kunna ana att han veckan efter skulle dö. Skulle jag veta det att han då inte hade så lång tid kvar så skulle jag ju isåfall firat julafton med dem på rätt dag istället för i Halmstad. Så när jag då fick veta den 27 December på kvällen att han låg på sjukhuset så kunde jag först inte riktigt koppla vad som höll på o ske förrän flera minuter senare när jag tillslut bröt ihop totalt och ringde upp min bästavän Cecilia i panik och bara skrek och grät rakt ut.

Den 28 december

Läget var stabilt, men jag satte mig ändå på ett tåg till Trollhättan så jag kunde få komma till sjukhuset för o hälsa på honom. När jag sedan hade varit där en stund kom min killkompis Emil och mötte mig utanför sjukhuset, så drog vi tillsammans in till stan där jag skulle möta upp min bästavän Cecilia. Jag skulle få sova hemma hos Cecilia. Men på kvällen får jag sedan ett telefonsamtal av pappa som säger att läget blivit väldigt ostabilt igen. Så jag väntade in mina andra syskon som skulle komma o hämta mig hos Cecilia så vi kunde åka till sjukhuset tillsammans. Vi satt sedan samlade allihopa där på sjukhuset vid hans sida.

29 december på natten:

Vi alla turades om med o sova. Alla kunde inte sova samtidigt eftersom någon/några var tvungna o sitta o vaka över honom. Så vi turades om med o försöka få lite sömn. Dock var det helt omöjligt, man ville bara vara vid hans sida ifall han skulle somna in. Så det där med o sova var ju bara o glömma, för det blev knappt någon sömn. På natten fick han sedan ett andningsuppehåll, vi alla trodde då att han skulle somna in. Men så kom han tillslut igång igen och hela natten var sen någorlunda bra. Läget var rätt så stabilt igen.

29 december på morgonen

På morgonen så var fortfarande läget rätt så stabilt. Farmor, farfar och släkt var påväg till sjukhuset, men dem hann aldrig fram i tid - för rätt som det är så får han ett sånt andningsuppehåll igen, sjuksköterskorna kom och vi andra stod där bredvid med tårar nedför kinderna och hoppades på att han skulle komma igång igen. Men han slutade bara andas mer och mer, hans andetag blev bara mindre och mindre och tillslut så andades han inte någonting, så sjuksköterskorna började då lyssna på hans hjärta och sa sedan i nästa sekund att hjärtat nu hade stannat. Vi alla bröt ihop totalt, tårarna bara sprutade ut. För mig kändes det som hela sjukhuset snurra, jag trodde jag skulle svimma och jag greps av panik. Jag fick sån panik och önskade bara att man kunde få igång honom igen - och idag är det precis exakt ett halvår sedan som mardrömmen blev till verklighet. Jag minns den dagen så väl när du somnade in där på sjukhuset framför oss. Jag minns hur svimfärdig jag blev och jag trodde att jag skulle svimma av. Tårarna sprutade ut och jag hamnade i min egna lilla bubbla. Jag orkade inte prata med en enda vän på flera veckor. Jag pallade bara inte och världen är verkligen så fruktansvärt orättvis. Varför skulle just du försvinna som var så snäll och underbar? Jag fattar det verkligen inte. Varför varför och återigen varför? Saknaden efter dig är verkligen enorm och just nu när jag sitter o skriver detta inlägget så sprutar tårarna ut. Det sägs att det blir lättare ju mer tiden går, och det kommer det säkert bli. Men saknaden efter dig kommer ändå alltid finnas. Jag önskar så otroligt mycket att man bara hade kunnat ställa upp en mega lång stege så man hade kunnat klättra upp till himlen för o hämta dig, för det är inte meningen att syskon ska vara ifrån varandra på det här viset. Att nu istället få gå till din grav för o kunna prata med dig känns så jobbigt. Men nu är det som det är och det enda man kan göra är o försöka leva med det här, försöker hela tiden tänka att du fick slut på ditt lidande som du hade haft i nästan 7årstid även fast det är hemskt - och jag vet att du finns med oss vart du än befinner dig. Det vet jag och du har verkligen varit en riktig kämpe som orkade kämpa i nästan 7årstid. Du har varit som en förebild genom allt och det är du även fortfarande vilket du alltid kommer vara. Varje steg och varje andetag som jag tar ska vara för dig - och jag ska även kämpa för o nå mina mål. Jag ska kämpa för o nå dit jag vill, för jag vet att det är precis det du hade velat. Så jag ska kämpa, det ska jag verkligen göra. Föralltid i mitt hjärta finns du, min älskade lillebror. <3

Gillar

Kommentarer

lidköpings_pappan
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Ida
Ida,
Massa kramar ❤
onlyonewaytogo.blogg.se
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Massa kramar till dig med ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
IP: 82.99.3.229