Exakt ett år sen idag

Första bilden som är tagen är ungefär en månad efteråt och andra bilden ungefär två månader efter övergreppet. Försökte hela tiden leva som vanligt. Gick ut och umgicks med kompisar och drog hela tiden till med en falsk fasad. Men om man kollar riktigt noga in i mina ögon på bilderna så ser man hur ögonen blänker av tårar och hur förstörd jag är, och idag är det precis exakt ett år sedan som mitt liv förändrades totalt. Ett helt år sedan som mitt liv tog en total vändning bara så. Ett helt år sen jag blev utsatt för det där sexuella övergreppet. 366 dagar har alltså gått sen mitt liv tog en vändning och 366 dagar har gått sen jag stod utanför dörren hemma för o torka bort tårarna som rann nedför mina kinder innan jag gick in för att det inte skulle märkas att något hänt. Ett helt år har alltså gått och det är verkligen så skrämmande att ens liv kan ta en sådan stor vändning så snabbt. För inte visste jag den 28 September när jag var så glad, att mitt liv sen dagen efter bara skulle förändras. Och inte visste jag på morgonen dagen efter den 28 när jag satt o skrev ett grattis inlägg till min lillasyster som ni kan läsa HÄR att jag sen samma dag skulle bli våldtagen. Var just då helt ovetande om att det där var dagen som skulle förändra mitt liv totalt. Så otroligt skrämmande och livet är verkligen så fruktansvärt skört. Det gör så förbaskat jävla ont och jag känner att denna dagen kommer bli riktigt tuff. Det gör så ont o veta att jag blivit utsatt för detta och det gör så ont o veta att detta är något som jag tvingas att leva vidare med. Det gör så fruktansvärt jäkla ont att veta att jag för alltid kommer få leva vidare med något som jag inte ens själv valt att bli utsatt för. 😢

Jag vet inte hur uppdateringen kommer bli idag. Vet inte om jag kommer orka blogga så mycket. För just idag så rinner tårarna ner mer än vanligt. Just nu i detta ögonblicket som jag sitter o skriver detta inlägget så forsar tårarna ut och allt gör så fruktansvärt ont. Jag önskar bara man kunde få allting ogjort, men tyvärr så går ju inte det. Hur mycket man än vill få det ogjort så går det inte. För det som hänt har hänt och det går tyvärr inte o göra något åt hur mycket man än vill. Det enda man kan göra är o försöka acceptera hur sitt liv nu ser ut. Försöka acceptera att mitt liv har tagit en vändning och försöka leva vidare med detta. Men det är inte lätt. Det är det verkligen inte. Just nu är det som en daglig kamp som jag dagligen tvingas att brottas med och många gånger så vet jag inte ens hur jag ska klara av o hantera allt.

Många säger till mig att jag är så otroligt stark som ändå trots allting orkar stå här med fötterna på jorden - men ärligt talat så skulle jag faktiskt inte kunna kalla mig själv för stark. Jag kan inte kalla mig själv för stark när jag ett år senare står här och fortfarande mår så fruktansvärt dåligt över det som hänt. Men det kanske egentligen inte är så konstigt. För när man blir utsatt för ett sånt här brott så är det något som man alltid kommer få leva vidare med. Det är ingenting man precis glömmer och jag vet att sånt här kan ta tid o bearbeta. Sånt kan ta upp till flera år. Men just nu så skulle jag ändå inte kunna kalla mig själv för stark.

Det gör även så ont o veta att det var för 9 månader sedan som jag började berätta om det här, och att jag ändå trots det inte fått den hjälpen än som jag har rätt till. Det är verkligen fruktansvärt. Jag har varit utsatt för ett sexualbrott, en av dem värsta brotten man kan utsätta en annan människa för, en allvarlig kränkning - men trots det så har jag fortfarande inte fått den hjälpen jag behöver pga att vården håller på o tramsar runt. Att få frågan "hade du mycket eller lite kläder på dig?" Den frågan känns totalt fruktansvärd att få. För det ska inte spela någon som helst roll hur man var klädd, för oavsett så är inte det ett samtycke till någon form av sex överhuvudtaget. Utsatt kan man bli i vilket fall som helst. Och jag var inte ens lättklädd, men trots det så blev jag utsatt. Det gör så ont i både hjärtat och själen så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera allting.

Något mer som gör så fruktansvärt ont är även att detta hände på min lillasysters födelsedag som idag fyller 16 år och det var även lite därför också som jag valde att leva i tystnad. För jag ville inte berätta och förstöra hennes dag. Men det var inte bara därför som jag inte berättade med en gång, utan även för att jag kände både skuld och skam. Jag kände mig så fruktansvärt äcklig och jag tänkte att det blir nog bättre om ingen får veta. Men jag hade verkligen helt fel. För att gå och bära på sånt själv i flera månader så som jag gjorde var riktigt tufft och det gav istället ett rejält bakslag. Men när man blir utsatt så är det inte så lätt. För man blir så chockad och då blir det väldigt lätt som så att man försöker förtränga allting. Vilket egentligen inte är bra. För blir man utsatt så är det egentligen viktigt att man berättar för någon med en gång. Men det är riktigt svårt. Det är inte lätt o prata om jobbiga saker. Det vet jag eftersom att jag själv försökt förtränga allt och eftersom att jag själv efter att det hände försökte leva som vanligt innan jag började berätta om det för mina nära.

Någon månad efter övergreppet så var det även dax för kryssning tillsammans med min kompis Jennifer. Vi hade bokat den resan innan mitt liv tog en vändning. Så trots hur dåligt jag mådde innerst inne och trots hur förstörd jag var så åkte jag ändå med på kryssningen. Jag ville inte visa att jag mådde dåligt och jag ville inte att någon skulle veta vad som hade hänt mig, och just därför så förträngde jag allting. Jag förträngde det jag hade varit med om och utsatte mig själv för jobbiga saker så som o gå upp på scenen på kryssningen för o sjunga karaoke - trots att jag innerst inne var helt förstörd. Men vad skulle jag göra? Ville inte att något skulle märkas och ställde mig därför på scenen o gjorde detta eftersom att jag och Jennifer innan övergreppet hade bestämt att jag skulle sjunga karaoke på kryssningen. Så jag gick upp på scenen, tryckte bort alla problem och försökte få allting till o se ut precis som vanligt, drog på mig det där falska leendet trots att jag innerst inne hade en stor fet klump inom mig som jag alldeles själv gick och bar på. Så många jobbiga tankar som snurrade runt i huvudet på mig samtidigt som jag stod där o sjöng går knappt o beskriva ens. Men trots det så skulle jag ändå av någon konstig anledning upp på scenen bara för o försöka kunna få allting till o se ut som vanligt.

Hur fan jag lyckades gå runt o spela glad i 3 månader, ända till december vet jag inte. Innerst inne kändes det alldeles för jobbigt. Men trots det så hade jag ändå bestämt mig för att ingen skulle få veta ända till den dagen i december då det tillslut brast totalt för mig. Ända till den dagen då det var helt omöjligt att gå o förtränga det, och att veta att det inte finns ett piss som jag kan göra för o få det ogjort känns alldeles för jobbigt och smärtsamt. Jag har som en stor fet klump inom mig som inte vill släppa. Jag kommer aldrig kunna bli den jag en gång var. Jag är verkligen skärrad efter det otäcka som hände och det som jag fick uppleva. Allt känns bara för jobbigt. Så fruktansvärt jäkla jobbigt och jag vet inte om jag klarar av o skriva så mycket mer just nu. För just nu i skrivande stund så sprutar tårarna bokstavligt talat ut. Kommer nog inte uppdatera så mycket mer idag heller mer än att jag kommer göra ett inlägg lite senare om min lillasyster som idag fyller 16 år. Men mer än så kommer det nog tyvärr inte bli idag. För jag mår verkligen inte bra och just nu så går jag sönder totalt. 😢

Gillar

Kommentarer

positiv5barnsmamma
positiv5barnsmamma,
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Naatly
Naatly,
Usch så vidrigt!! Har själv blivit utsatt för övergrepp och det är ett helvete! Massa kramar till dig ❤️
nouw.com/naatly
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Usch, det är det verkligen! 😞 Massa kramar till dig med! ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia