Fem månader har gått

Den 24 februari 2010 föddes en liten pojke, då föddes min älskade lillebror. Han föddes med en grov hjärnskada, en odigonotiserad hjärnskada. Av någon konstig anledning så såg dem inget fel på ultraljudet förrän det var ungefär 3 veckor kvar till han skulle födas vilket resulterade till att dem fick ta ut honom 3 veckor för tidigt och han höll på och dö redan då. Jag tycker det är riktigt konstigt att dem inte kunde se något fel på ultraljudet förrän det var 3 veckor kvar med tanke på att mer än halva hans hjärna mest bara var vatten eller hur man ska förklara. Men han kämpade, för han var verkligen så otroligt stark. Trots att läkarna sa att han förmodligen inte skulle överleva mer än en vecka så bevisade våran älskade solstråle för oss alla att han visst skulle överleva och han var verkligen så otroligt stark. Åren gick och vi fick många fantastiska, underbara och fina år tillsammans med honom. Trots att han var sjuk och trots att han inte alltid mådde så bra så hade han ändå nästan alltid ett leende på läpparna. Nästan enda gångerna då han kunde vara ledsen var isåfall när han hade ont.

Men sedan kom den hemska dagen den 27 december 2016 när jag på kvällen fick reda på att han låg på sjukhuset och att det är jätte allvarligt. Jag satte mig sedan nästa dag på morgonen den 28 december på ett tåg för o åka över 20 mil till sjukhuset i Trollhättan. Då hade allt egentligen lugnat ner sig, han mådde bättre och läget var stabilt och pappa sa då att jag inte behöver åka så långt för att han mår bättre men jag ville verkligen komma ändå, så jag satte mig på ett tåg och åkte hela vägen till Trollhättan för o kunna komma till sjukhuset och hälsa på. Det blev att jag kastade mina egna problem åt skogen vilket för mig är som en självklarhet när min lillebror låg på sjukhuset och när man dessutom visste om att det kan vara livsfarligt. När jag hade varit där en stund så gick jag sedan iväg för o möta upp min bästavän Cecilia. Jag skulle få sova hos henne så jag kunde ha nära till sjukhuset ifall något skulle försämras och även för att jag skulle hinna hälsa på honom på sjukhuset när jag kom in till Trollhättan. För skulle jag åka med mina syskon så hade vi isåfall fått åka nästan precis när jag skulle komma. På kvällen får jag sedan ett telefonsamtal av pappa - våran älskade solstråle hade blivit sämre. Läget var inte längre så speciellt stabilt och han sa att det kanske är bra jag kommer. Just i den stunden bröt jag ihop totalt, jag blev så orolig och höll nästan på o svimma av, så jag och Cecilia gick ut så jag kunde få lite luft i väntan på att min storasyster och lillasyster skulle hämta mig så vi kunde åka till sjukhuset tillsammans. Väl inne på sjukhuset så sitter vi alla och vakar över honom hela natten. Vi alla turades om o sova, när några andra sov så satt andra och vakade. Men det gick knappt o sova, man ville bara vara nära våran älskade solstråle. Jag satt bredvid honom och höll honom i handen, klappade honom på kinden och håret och tårarna föll nedför kinderna. Hela den natten bestod av en massa tårar och att även se sin familj gråta så mycket skärde verkligen i hela hjärtat på en och jag tror även det var första gången som jag såg min pappa så förstörd. Samtidigt som vi visste vad som förmodligen skulle ske så ville vi ändå inte inse det. Vi fortsatte ändå ha hoppet kvar om att han skulle klara sig denna gången också precis som han gjort dem andra åren. Vi ville verkligen tro att han skulle klara sig.

På natten fick han sedan ett andningsuppehåll, han slutade andas i flera sekunder. Läkarna kom och han kom tillslut igång igen. Men på morgonen den 29 december så kom den dagen då han tog sina sista andetag, den dagen då hjärtat slutade slå. Morgonen den 29 december var dagen då mardrömmen blev till verkligen. Det var morgonen då vi förlorade våran älskade solstråle. Morgonen då vi såg på när han tog sina sista andetag och somnade in. Vi alla bröt ihop och dagarna bestod mest utav tårar och ännu såhär 5 månader senare så är allting fortfarande som en kamp och det är extremt svårt att förlora en så nära familjemedlem, min och mina syskons finaste lillebror och pappa och pappas frus son. Sånt här är ingenting som man någonsin kommer över. Man kommer tillslut lära sig o leva med det men det är något som alltid kommer finnas med oss. Vi glömmer honom aldrig och han fattas oss något så enormt mycket och jag tänker på honom varje dag. Men jag vill iallafall tro att han har det bättre nu, för trots att han nästan alltid hade ett leende på läpparna så hade han det ändå så fruktansvärt svårt. Han har verkligen varit en kämpe och han är som en förebild för mig och det kommer han även alltid att vara. När dem perioderna kommer där allting känns hopplöst så försöker jag hela tiden tänka på honom - för han är verkligen som en förebild för mig och jag älskar honom och jag ska även leva för honom. Varje steg och varje andetag som jag tar ska vara för dig min fantastiska, älskade och underbara lillebror. <3

Gillar

Kommentarer

biabia
biabia,
Åh Sofia vilken kamp ❤️
nouw.com/biabia
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Verkligen 😞❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Bamsekram till dig med finaste du ❤️❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
bolmgren
bolmgren,
Styrkekramar! Så fint inlägg om honom ❤️
nouw.com/bolmgren
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Kramar till dig med och tack så jätte mycket verkligen ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
Naatly
Naatly,
Så fruktansvärt, men så fint skrivet ❤️
nouw.com/naatly
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Tack så mycket fina du ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia