Hennes liv bestod av en daglig kamp

Utåt sätt så kunde man uppfatta henne som en glad tjej, men där inne på insidan var hon helt förstörd. Inom henne pågick det ett krig med en enorm smärta tillsammans med en massa hjärnspöken som åt upp henne inifrån och ut om och om igen. En smärta som inte syndes på utsidan, en enorm smärta som satt på insidan som hon inte visste hur hon skulle hantera. Hon började även ta ut sitt dåliga mående över maten. Hennes anorexi som hon inte hade insett att hon egentligen hade haft i flera år blev tusen gånger värre. Hon började svälta sig själv mer och mer, så tillslut fick hon diagnosen anorexia som hon även vid ett senare tillfälle blev inlagd för eftersom sjukdomen gick för långt. Hon stoppade fingrarna i halsen för att spy samt att hon överdosera med laxermedel. Hennes liv hade även kantats av väldigt många motgångar under flera årstid. Hon blev blandannat dagligen mobbad under sin skoltid i grundskolan. Några kallade henne för en massa elaka saker och några hota henne. Så mobbningen såg olika ut eftersom det inte var alla som hota. Men om vi ska prata om några av hoten hon fick så fick hon blandannat ett hot på internet av en av dem som mobba som löd ”nästa gång jag ser dig så ska jag möblera om ditt ansikte”. 

Sedan vid ett annat tillfälle utanför skolan så var dem några stycken som även hota med att slå henne med ett rack eller vad det var. Var något en av dem höll i iallafall som dem hade tänkt smälla till henne med. Som tur var hann dem aldrig göra det eftersom hon hann undan, men rädslan som uppstod var enorm och just den händelsen är den som hon förträngde helt. Det var den händelsen som satte djupast spår för henne när det gäller just mobbningen och därför blev det att det var just den händelsen hon förträngde mest, och just den händelsen berättade hon inte om eftersom att hon tidigare innan den händelsen hade fått höra av lärarna att ”dem bara retas lite”. Den händelsen har hon heller inte tidigare vågat skriva om här i bloggen, för hon har hela tiden trott att det är henne själv som det är fel på. Men nu skriver hon det, för hon måste bara få det ur sig. Hon klarar inte att bära på det där själv.

När hon sedan gick på gymnasiet så svimma hon var och varannan dag. Det var inte mer än in och ut med ambulans. Hon tyckte det var jätte jobbigt, allt hon ville var bara att kunna få en fungerande normal vardag. Hösten 2015 blev hon även våldtagen vilket resultera till att hon på fester drack sig alldeles redlös för att försöka förtränga det hon hade blivit utsatt för, hon fick med andra ord nästan aldrig en lugn stund, och om hon väl fick en lugn stund så dröjde det inte länge innan det kom något annat problem istället som plågade sönder henne. I augusti så fick hon blandannat jätte kraftiga flashbacks från våldtäkten. Hon fick sån panik så att hela hon skakade som ett asplöv. Hon var beredd på att ta en överdos, hon stod och höll i sina mediciner, hon funderade på om hon skulle göra det eller inte. Hon blev rädd för sig själv, så det slutade med ambulans in till psykakuten där dem bedömde att hon skulle läggas in i ett par dagar. När ambulansen kom så skakade hon fortfarande som ett asplöv, hon var verkligen helt panikslagen. Som tur var så tog hon aldrig någon överdos, men hon kunde inte tänka och hade hon inte åkt in till psyk den natten så vet hon inte vad som hade hänt. Då vet hon inte om hon faktiskt hade tagit den där överdosen eller inte. Det enda hon vet är att hon knappt kunde tänka. Hon visste med andra ord knappt vart hon skulle ta vägen.

Hennes dagar handlade även mest om att försöka överleva allt jobbigt som sakta sakta plågade sönder henne i tusen bitar. Hon visste inte hur länge till hon skulle orka. Hon visste inte ens om det var värt att fortsätta livet. Men dö kunde hon ju inte göra, för hon kunde ju inte lämna alla som bryr sig om henne. Hon kunde inte bara lägga sig ner och dö bara så. Hur mycket hon än ville försvinna från världen så var det ingenting som hon kunde utföra. Hon ville inte orsaka en enorm smärta för dem som faktiskt bryr sig om henne, och innerst inne ville hon nog inte dö heller. Det kändes bara som det när allt gjorde som mest ont, när allt var som jobbigast. Men innerst inne ville hon inte det, och hon har även bestämt sig för att hon ska fortsätta kriga. Hon ska leva för sin lillebror som hon förlorade för snart ett år sedan. Hon vet att han sitter där uppe i himlen och vakar över henne. Varje steg och varje andetag som hon tar är för honom. <3

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229