Imorgon ska jag träffa psykologerna

Fotograf Rebecka Samdell

Imorgon på eftermiddagen har jag tid till psykologerna på habiliteringen, vi ska prata om det där med att eventuellt göra om utredningen gällande den intellektuella funktionsnedsättningen som jag misstänker att jag egentligen inte har. Jag är verkligen riktigt nervös inför det mötet, speciellt med tanke på vilket dåligt bemötande jag fick av läkaren på vårdcentralen. Jag riktigt kände ju hur hon dumförklara mig och hur hon pratade med mig på ett väldigt nedlåtande sätt, precis som om att jag inte fattar någonting och jag kan ju även tycka att man egentligen inte bör uttala sig om något som man faktiskt uppenbarligen inte vet något om. För hon verkade ju inte ha någon som helst aning eftersom hon var bestämd med att de minsann inte var för snabba med att sätta diagnoser förr, hon mena ju på att min diagnos med största sannolikhet sattes under noggrann utredning under uppväxten som hon skrev i journalen, och hon sa ju även att om man har autism som jag har så har man oftast även den intellektuella funktionsnedsättningen vilket verkligen inte stämmer. För bara för att man har autism diagnosen så betyder inte det att man har den intellektuella funktionsnedsättningen. Finns blandannat högfungerande autism vilket innebär att man kan ha autism även om man är normalbegåvad, vilket isåfall jag har om jag inte har den intellektuella funktionsnedsättningen.

Men hon lyssnade inte på mig och hon lyssnade inte heller när jag berättade om andra som blivit feldiagnostiserade och som senare i vuxen ålder fått bort den diagnosen. Hon var så bestämd så hon inte ens ville hjälpa mig med att skicka en remiss, vilket resultera till att jag istället fick skicka en egenremiss till habiliteringen och jag blir verkligen så irriterad så fort jag tänker på den där läkaren, för hon har faktiskt inte någon som helst aning om hur den där utredningen gick till och hur snabba de var på att sätta diagnosen. Dem satte den diagnosen på mig som 6åring och dem hade dessutom även sagt att jag inte skulle komma längre än till en 8årings nivå vilket verkligen inte stämmer. För jag är så långt ifrån en 8årings nivå som man kan komma, och det är helt sinnessjukt hur de kan säga så, för jag var enbart 6 år när den diagnosen ställdes och därför är det helt omöjligt att veta hur jag sen skulle bli i framtiden. Och det där berättade jag även för läkaren på vårdcentralen, men mina ord verkade för henne inte ha någon som helst betydelse. Hon var fast bestämd med att om en diagnos har satts så är det så, och det är pga det dåliga bemötandet jag fick av läkaren på vårdcentralen som gör att jag nu är extra nervös inför imorgon. Men jag får försöka tänka som så att imorgon ska jag faktiskt träffa två psykologer som jobbar med sånt där och som även har erfarenhet kring den diagnosen, så det kommer säkert gå hur bra som helst och nu kan jag förhoppningsvis en gång för alla få chansen att få en omprövning!

Gillar

Kommentarer