Helvetet började för flera år sedan, jag åkte in och ut med ambulans pga svimningsattacker. Vi hade ingen som helst aning om vad det berodde på och sjukhuset blev som mitt andra hem eftersom jag ofta befann mig där. Att varje dag behöva gå runt och tänka "kommer jag svimma idag?" och samtidigt gå runt och undra vad det är som händer med mig är ingenting som är roligt och absolut ingen ska behöva leva så. Det var ett helvete som jag aldrig trodde skulle lugna ner sig. Jag trodde att jag för all framtid skulle behöva leva så. Hade jag inte haft all stöd som jag hade, så hade jag nog tagit livet av mig eftersom det var så fruktansvärt jobbigt att leva så. Det kändes inte som jag kunde leva ett normalt liv eftersom det där hände alldeles för ofta. Men jag är glad och tacksam över alla som jag hade vid min sida under den jobbiga tiden, för utan alla mina nära så hade jag inte orkat. Då hade jag nog velat ge upp allting. Är även tacksam för dem lärarna som jag hade på gymnasiet, som alltid hjälpte mig och som ofta var med när det där hände. Det är bland dem bästa lärarna som jag någonsin har haft. Det var en extremt jobbig tid, som sen efter något år lugnade ner sig innan det några månader innan studenten kom tillbaks igen. Men nu är det bättre, så mycket bättre och det känns sååå otroligt skönt. Det känns jätte skönt att slippa gå runt och oroa sig för svimningsattacker och det känns skönt att jag kan leva ett mer normalt liv nu, även fast dem sämre perioderna kan komma pga allt annat som jag varit med om, som varit med mig, och som fortfarande är eftersom jag inte är friskförklarad från anorexin ännu så känns det iallafall skönt att slippa gå och oroa sig för svimningsattacker. För den tiden jag svimma mycket var så fruktansvärt påfrestande, och jag hoppas att även allt annat kan bli bättre och bättre. Jag hoppas vuxenpsykatrin kan ta emot mig så jag kan få fortsatt trauma bearbetning, för det behövs.
