Jag fixar inte det här

Känner bara såhär inför mötet på ätstörningmottagningen som var idag: FYFAN!

Ingenting kändes bra, absolut ingenting. Allting kändes bara så fruktansvärt jobbigt och tungt och vågen visade även att jag hade gått ner lite mer i vikt och hon sa även att skulle jag gå ner mer så kommer dem tillslut få ge mig dansförbud. Fick dessutom veta att det inte finns platser på varken avdelningen där man blir inlagd eller på dagvården vilket betyder att jag kommer få fortsätta med o bara få stöd enbart en gång i veckan. Allting känns så jävla tungt och det enda min behandlare pratar om är jobb som hon har gjort varje gång. Men jag känner mig alldeles för svag, alldeles alldeles för svag både psykiskt och fysiskt känner jag mig. Känner inte ens någon livslust eller någonting. Ingenting känns roligt längre. Allting känns bara mörkt. Allting känns totalt bläck svart och jag känner bara att jag fixar inte det här själv, jag gör verkligen inte det. Jag kommer inte fixa det här med o gå upp i vikt med stöd bara en gång i veckan. Nästa fredag ska jag även ha ett möte tillsammans med doktorn och behandlaren så vi kan prata om hur vi ska gå vidare med allting och alltså, allting känns bara alldeles för tungt just nu. Har inte ens någon lust att gå på det mötet nästa fredag för jag känner just nu inte någon lust för någonting. Jag har tappat orken, motivationen och livslusten totalt och det känns bara så sjukt jäkla jobbigt att gå dit. Höll på o börja gråta när jag satt o pratade med min behandlare förut för allt blev bara för mycket, men tvingade mig själv att trycka in alla tårarna och sen när jag gick därifrån, så fort jag kom ut från ätstörningmottagningen så bara sprutade tårarna ut och det bokstavligt talat brast för mig totalt och just i den stunden så verkligen kände jag hur jag ville att någon bara skulle krama om mig o säga att allting tillslut kommer bli bra, att jag tillslut kommer få den hjälpen som jag behöver och att jag tillslut kommer klara av att komma ut starkare än någonsin en vacker dag. Det var så som jag just i den stunden kände när jag stod där ute och bröt ihop totalt. Jag fixar inte det här och jag ser ingen utväg. Jag känner just nu inget hopp när det gäller både det med min anorexi och vården eftersom att allting verkar vara helt fullt på både avdelningen och dagvården när mer stöd är allt som jag egentligen verkligen behöver.