Jag kände så mycket skam och skuld

Jag minns den dagen som igår, när jag gick iväg för o träffa en kille. En kille som sedan utsatte mig, som förgrep sig på mig och som slet av mig mina kläder. Jag minns hur obehagligt det var och jag minns hur rädd jag även blev. Jag minns hur jag först försökte streta emot och jag minns hur han då höll fast mig o bara fortsatte. Jag minns att jag tillslut blev så rädd så att jag blev som paralyserad, jag bara låg där helt skräckslagen medan tårarna rann nedför mina kinder och jag minns hur psykopaten flera minuter senare helt plötsligt ställer frågan "det är okej att jag gör såhär va" samtidigt som han gav mig en väldigt obehaglig blick. Jag minns att jag inte klarade av o svara, för jag bara låg där helt skräckslagen med tårar som rann nedför kinderna och fick inte fram ett enda ljud. Jag låg där och tänkte "varför ens ställa den frågan när du vet om att jag inte vill. Jag stretade liksom emot men då bara du höll fast mig. Så du vet mycket väl om att jag inte vill" men hur mycket jag än ville svara så fick jag inte fram ett enda ord. Det kändes precis som om att jag hade blivit förlamad. Jag vart så rädd så min kropp reagera som så att den tillslut blev som paralyserad. Min kropp började spela död vilket är dem absolut vanligaste reaktionerna när man blir utsatt - men trots att jag inte svara på hans fråga och trots att han såg att jag låg där med tårar nedför kinderna så valde han att fortsätta.

När han sedan var färdig så minns jag hur han säger "du får skylla dig själv som har den kroppen som du har, då är det klart man blir sugen". Han gjorde mig verkligen så fruktansvärt förvirrad. Först hålla fast mig när jag stretar emot, sen en stund senare ställa frågan om han får göra så och sen ändå fortsätta fast jag inte svara och trots att han såg att jag låg och grät för att sedan säga att jag får skylla mig själv får jag inte riktigt ihop. Jag gick tillslut därifrån helt chockad med tårar som rann nedför mina kinder. Jag förstod inte riktigt först vad som hade hänt samtidigt som jag ändå på ett sätt förstod. Det som jag alltid varit så rädd för hade nu skett och det första som jag gjorde när jag kom innanför dörren hemma var att gå raka vägen in till duschen för o försöka duscha bort skammen och smutsen som han hade lämnat på min kropp. Jag kände så fruktansvärt mycket skam och skuld, jag skämdes så otroligt mycket för det som hade hänt o berättade inte för en enda på flera månader. För vad skulle dem tro? Vad skulle dem tro om mig om jag skulle berätta det? Dem kommer säkert tro att jag är jätte äcklig om jag berättar, eller så kommer dem inte tro på mig alls gick jag runt och tänkte. Så jag gick istället runt o spelade glad samtidigt som jag bara gick sönder mer och mer inombords för varje dag som gick. Jag drack mig jätte full så fort som jag var på hemmafest för o glömma allting för en stund ända till den dagen då det tillslut brast totalt för mig. Till den dagen då jag tillslut ringde upp min kurator o skrek och grät rakt ut samtidigt som jag säger "vi måste boka in en tid, för jag orkar inte mer" och fyfan så mycket som jag skämdes alltså. Men nu idag så förstår jag mer och mer att inget av det som hände var mitt fel. Jag försökte göra vad jag kunde, jag försökte streta emot. Men att jag sen blev helt paralyserad, att min kropp börja spela död och att jag tillslut inte klarade av att få fram ett enda ord är inte mitt fel. Skulden ska enbart ligga på honom och ingen annan. För han visste mycket väl om att jag inte ville med tanke på att jag först försökte streta emot och sedan dessutom låg där helt skräckslagen o grät. Så skulden ska enbart ligga på honom och ingen annan, och det är inte ett dugg konstigt att min ätstörning eskalera och blev värre, det är inte ett dugg konstigt med tanke på att han sa till mig att jag får skylla mig själv som har den kroppen som jag har. Jag fick helt enkelt för mig att jag måste bli pinnsmal, för blir jag pinnsmal så kommer ingen vilja utsätta mig igen gick jag hela tiden runt och tänkte, och det är fan hemskt att jag ens började tänka så. För jag ska fan inte behöva skada min kropp pga vad han gjorde. För ingenting är mitt fel. Skulden ska enbart ligga hos honom. För det är hos honom skulden hör hemma.

Med detta inlägget så vill jag även att ni andra som också råkat ut för sånt här hemskt ska veta att det inte är erat fel. Ni ska inte behöva skämmas och ni ska inte behöva känna skam och skuld. För ingenting är erat fel. Skulden ska inte läggas på oss offer, skulden ska enbart läggas på dem som utför sådana här brott. För det är hos dem skulden hör hemma och inte hos oss offer. Så vad förövaren än säger så är det inte ens egna fel, det är enbart förövarens fel hur mycket skam och skuld man än känner. Att det finns dem som är så vidriga och hemska som utför sådant här är ingenting som vi kan hjälpa. Vi väljer inte själva att bli utsatta och vi har heller ingenting att skämmas för. Men jag förstår verkligen hur lätt det är att man klandrar sig själv eftersom att jag själv klandrat mig själv väldigt väldigt mycket, vilket jag fortfarande tyvärr kan göra ibland. Men jag förstår även många gånger att inget av det som hände var mitt fel. För det är inte mitt fel och ni andra som blivit utsatta, det är inte erat fel heller. Skulden ska enbart ligga hos förövaren och ingen annan.

Gillar

Kommentarer

Jenniferssynpalivet
Jenniferssynpalivet,
Starkt att du delar med dig <3
nouw.com/jenniferssynpalivet
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Tack så mycket! <3
nouw.com/mittlivsomsofia
Albin_Karlsson
Albin_Karlsson,
Hemskt😔 sjukt stark är du Sofia❤
nouw.com/albin_karlsson
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Verkligen riktigt hemskt 😞 Tack Albin, du är också så sjukt stark ska du veta! ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia