Jag trodde jag skulle bli tjock av vatten

När jag var som mest fast i anorexin, när jag var som sjukast vilket inte alls var länge sen så var jag livrädd för allting som hade med mat och vätska att göra. Coca-Cola som jag vanligtvis annars älskar var jag livrädd för o dricka, och drack jag det så fick jag en rejäl ångest. Jag kunde inte ens dricka vatten, jag var bokstavligt talat livrädd för vatten. Jag trodde att jag skulle gå upp flera ton av o dricka vatten. Anorexi monstret hade verkligen ett enormt grepp om mig. Jag stoppade fingrarna i halsen för o spy och började tillslut o överdosera med laxermedel. 7 stycken tabletter stoppade jag i mig varje dag vilket även resulterade till att min mage varje dag krampade av smärtor - men det sket jag fullständigt i, det enda jag brydde mig om var o fokusera på o gå ner en massa i vikt. Jag var även på det ute och tränade överdrivet mycket varje dag och lurade mina anhöriga att jag var ute och träffade vänner när jag i själva verket oftast var ute och tränade. Jag förstod inte hur livsfarligt det som jag höll på med är, jag förstod inte att det där hade kunnat bli min död först - och samtidigt som jag ville ha hjälp så förstod jag ändå inte att det var så allvarligt och mitt mål var att gå ner till 35 kg vilket idag skrämmer mig. Jag lyckades aldrig nå min målvikt men det var inte så långt ifrån. När jag sedan tillslut blev inlagd på psyk i en månad så slog mitt hjärta lite för svagt första dagen på sjukhuset, och det var då jag började tänka om. Det var där och då som jag verkligen bestämde mig för att börja kämpa och kriga för det friska och sedan jag blev inlagd så har jag gjort så enormt stora framsteg och har även fortsatt så sedan jag blev utskriven för 3 veckor sedan. Det kommer självklart dagar då jag tappar motivationen, det kommer dagar då jag bara känner för o gå ner en massa i vikt - men jag gör inte längre några handlingar av mina sjuka tankar. Hur lockande det än kan kännas så gör jag inte längre några handlingar av det och den där inläggningen i en månad var verkligen någonting som var bra för mig, och även dagvården som jag nu går tror jag också kan vara väldigt bra för mig. Även fast man inte blir frisk av o gå dagvård så tror jag ändå att det kan vara en hjälp på vägen för mig, och jag är verkligen sååå stolt över mig själv att jag faktiskt har vågat ta emot såhär mycket hjälp, jag är glad över att jag frivilligt gick med på o läggas in - för det betyder ju faktiskt att jag på ett sätt började förstå lite även fast jag inte förstod helt hur allvarligt anorexi kan vara - och jag är även sååå stolt över mina enorma framsteg som jag faktiskt gjort nu den sista tiden och jag hoppas att det kommer fortsätta såhär. Vägen tillbaks kommer inte vara helt spikrak, det kommer vara som en berg och dalbana som går upp och ner. Det är jag fullt medveten om - men jag vill inte falla sådär djupt ner i anorexin igen och det hoppas jag inte att jag gör. För varför ska man egentligen svälta sig själv när livet är mycket finare än så? När jag var så djupt nere i anorexin så trodde jag helt ärligt talat att jag aldrig någonsin mer skulle få se något ljus, jag trodde att jag för alltid skulle må så dåligt. Jag trodde att hela mitt liv skulle bestå av ett mörker. Men nu kan jag faktiskt se ljus, även fast jag fortfarande kan se mycket mörker så kommer det även stunder där jag kan se ljus och jag är verkligen så otroligt stolt över mig själv och jag kan se vilka framsteg jag faktiskt gör - och en sak som är säker är att jag en vacker dag ska vinna denna kampen. Det ska jag och så är det bara!

Gillar

Kommentarer

Ida,
Du ska va stolt!
onlyonewaytogo.blogg.se
resanmotfrihet
resanmotfrihet,
Bästa du! Du är så bra som kommit så långt, fortsätt kämpa, finns vid din sida. 💞
nouw.com/resanmotfrihet
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Bästaste Amanda, jag finns också vid din sida och snart får vi ta o träffas tycker jag så vi kan ta och lära känna varandra, hade verkligen varit såå kul!! 😍❤️
nouw.com/mittlivsomsofia