Min historia om mobbningen

Igår skrev ju jag ett inlägg om att jag varit utsatt för mobbning, men jag skrev inte så mycket om det. Skrev mest om att jag delade med mig lite av min historia i en intervju hos en som bloggar här på nouw. Den bloggen hittar ni HÄR.

Idag tänkte jag iallafall ta o skriva lite mer om just mobbningen. Detta är ett väldigt känsligt ämne för mig och jag är väldigt nervös för o skriva ut min historia om detta så jag kommer inte skriva allting i detalj. Men jag vill ändå dela med mig lite eftersom att jag vet att det finns så många fler som varit utsatta för mobbning, och jag vet även att det finns många som är det just nu då mobbning är så vanligt. Så av den anledningen vill jag dela med mig lite av min historia när det gäller mobbning, så jag ska försöka så gott jag kan.

När jag gick i lågstadiet så var jag tvungen o börja sär pga att jag inte riktigt hängde med i vanlig klass. Jag har även två diagnoser, lindrig autism och även en utvecklingsförsening. Lågstadiet fungerade bra, då var det ingen mobbning överhuvudtaget. Någon gång i mellanstadiet flyttade sedan jag, mamma och min lillasyster vilket betydde att jag även började i en annan skola. På den skolan pekade folk ut mig, dem gick runt o små skrattade och kunde även fråga mig varför jag går i "puckoklassen". Jag trivdes verkligen inte på den skolan så det blev till att vi flyttade tillbaks när jag gick högstadiet så jag fick fortsätta gå på min gamla skola. Trodde det skulle bli bättre, men då började mobbningen där istället. Mobbningen handlade mycket om att jag gick sär blandannat. Jag tänker inte nämna några namn för jag är inte den som vill hänga ut någon. Men dem kallade iallafall mig för både det ena och det andra. Vid något tillfälle blev jag även slagen + att dem även vid ett tillfälle stod med ett rack som dem hade tänkt slå mig med. Som tur var så hann dem inte då jag var tillräckligt snabb och hann springa iväg. Men just det med racket har ändå blivit som ett slags trauma för mig även fast att dem aldrig hann slå mig med den. Jag tänker mycket på vad som hade hänt om dem hade hunnit göra det och den tanken skrämmer mig.

Under tiden som mobbningen pågick så kände jag mig även väldigt rädd för o vara i skolan. Jag gick dit ändå, men jag var riktigt rädd för jag visste vad som väntade mig. Jag var alltid beredd på det värsta, för jag visste lixom vad som skulle hända då detta pågick varje dag. Varje gång när jag skulle gå till bussen efter skolan så hade jag nästan alltid jätte ont i magen, för inte ens dit kunde jag gå utan att dem gick på mig. Hände till och med att dem mobbade mig inne i bussen också, och även utanför skolan. Så inte ens på fritiden kunde jag känna mig helt trygg, för fick dem syn på mig så gick dem på mig. Det hände även ibland att jag fick elaka kommentarer på internet också. Blandannat "du är så jävla ful" "nästa gång jag ser dig så ska jag möblera om ditt ansikte" osv. Så jag mådde verkligen innerst inne riktigt dåligt. Men det var något som jag alltid försökte dölja.

Tillslut försökte jag iallafall ta tag i det. Jag gick till lärarna, men dem gjorde inte ett skit. Det enda dem sa var "detta är ingen mobbning, dem bara retas lite" och dem orden fick mig verkligen riktigt ledsen. Där går jag och försöker be om hjälp så får man dem orden uppslängd rakt i ansiktet. För jo, det jag blev utsatt för var visst mobbning. Det pågick varje dag och jag kunde inte känna mig trygg. Så eftersom att jag inte fick så mycket hjälp av lärarna så gick jag tillslut till rektorn. Rektorn påstod att han skulle ta tag i detta. Men sedan hörde jag ingenting mer om det, och ingenting blev bättre. Det bara fortsatte.

Sedan gick jag iallafall ur 9an. Så då trodde jag ju att mobbningen skulle bli bättre, och visst blev det mycket bättre men det fortsatte ändå lite på gymnasiet också. Men på gymnasiet så hade jag mer tur, för där var lärarna mycket bättre och där tog dem verkligen tag i det. Så tillslut så slutade mobbningen och det blev mycket bättre.

Detta är dock ingenting som jag kommer glömma. Detta är någonting som alltid kommer finnas med mig. Men det är ingenting som jag dagligen går runt o tänker på iallafall. Jag har lyckats lägga det bakom mig, eller ja jag har nog även samtidigt förträngt väldigt mycket för detta är ingenting som jag pratat om så mycket egentligen och det kan ibland komma tillfällen då jag får upp dem jobbiga minnena från mobbningen. Men jag tog mig iallafall igenom alla skolår och även fast att jag förträngt väldigt mycket så ser jag ändå inte mobbarna som några vinnare. Det är jag som är vinnaren för jag tog mig faktiskt igenom skolåren ändå även fast det var sjukt jobbigt och även fast jag inte fick någon hjälp av mina lärare. Finns egentligen så mycket mer o skriva om just mobbningen som jag blev utsatt för, men jag klarar inte av o skriva så mycket mer om det, för jag sitter just nu i skrivandes stund och gråter pga att det blev väldigt jobbigt detta. Men innan jag avslutar inlägget så vill jag först skriva en grej till er som mobbar, och det är: Vad får ni ut av o trycka ned och mobba en annan människa? Absolut ingenting. Tänk er att ni har ett papper framför er som ni skrynklar ihop och gör till en boll - när ni sedan gjort det så rätar ni ut pappret. Blev det helt igen? Nej precis. Samma sak gäller för oss som blir eller har blivit utsatta för mobbning. Ärren kommer alltid finnas kvar. Så snälla ni som håller på med sådant här, tänk steget längre och tänk på vilka konsekvenser det faktiskt kan ge. Mobbning är fruktansvärt och det måste verkligen få sig ett STOPP! Ingen kan göra allt själv, men alla kan vi iallafall göra något för o bidra till ett snällare samhälle - och även ett snällare internet. För jag vet att mobbning även pågår på internet också, och eftersom att jag själv varit utsatt för mobbning så har jag erfarenhet av sådant här och jag förstår verkligen vad hemskt det är och kan även leva mig in i andras situationer som också varit utsatta eller som är utsatta just nu. Jag vet även att det inte är lätt o få stopp på mobbning. Men på något sätt måste det gå, för såhär kan det inte fortsätta. Så därför säger jag såhär nu: ett stort NEJ till mobbning!

  • Tankar

Gillar

Kommentarer

Intressant att läsa. Du är så stark ska du veta och jag beundrar dig <3
evahle.se
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Men åh, tack så mycket fina du! <3
nouw.com/mittlivsomsofia
simonsmammamadde
simonsmammamadde,
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Blondina ,
Är emot mobbning å hjälper gärna de som drabbas å har drabbats :/ har Sj blivit mobbad
daylife.se/blondina
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Är också emot mobbning och säger som dig, hjälper gärna med dem som drabbas och har drabbats. Mobbning är fruktansvärt!
nouw.com/mittlivsomsofia