Mitt liv

Här kan man säga att jag var en väldigt glad tjej, eller ja egentligen inte eftersom att jag på den tiden var utsatt för mobbning - men lärarna brydde sig inte ett skit då dem bara sa "det är ingen mobbning, dem bara retas lite" trots att det var mobbning då det pågick varje dag. Dem gick liksom på mig så fort som dem fick syn på mig. Men sen kom det en dag då lärarna pratade med dem, och då fick även jag vara med på det mötet och då förvränger självklart dem som mobbade mig om allting genom o skylla ifrån sig allting på mig fast att jag egentligen inte ens gjort något fel. Dem sa att det var jag som hade varit taskig när det egentligen var dem, och då fick jag skiten och skulden direkt av lärarna. Dem gav mig skulden innan dem ens försökt ta reda på sanningen och eftersom att lärarna inte brydde sig ett skit och eftersom att det inte ens hände något när jag gick till rektorn så förträngde jag det totalt, jag fick för mig att det var mig som det var fel på, men jag bara förträngde allt. Så innerst inne kände jag mig nog inte så glad, innerst inne var jag nog förstörd - men jag förträngde det såpass mycket så att ingenting märktes utåt så mobbningen bara fortsatte och så höll det på tills jag tillslut gick ur 9an. Dock så höll det även på lite på gymnasiet också eftersom att några av dem började på samma gymnasieskola som mig, men där var iallafall lärarna bättre så där tog dem tag i det, där accepterade dem verkligen ingen mobbning överhuvudtaget.

Sedan började jag då gymnasiet och när jag hade gått där i några månader så dog min morfar, har redan skrivit om detta tidigare så jag tänker därför ta det kortfattat. Min morfar dog iallafall och dem som ville fick ta ett sista farväl, och eftersom att mina andra kusiner skulle göra det så ville jag självklart också det. Redan i det rummet som min morfar låg i så riktigt kände jag hur det snurrade till i mitt huvud, tänkte dock inte mer på det sen. Men någon månad efter det så började det med att jag rätt som det var kunde ramla ihop och ligga o skaka, och så höll det på ett tag tills jag sedan började svimma av. Det var inte mer än in och ut med ambulans, dem tog alla möjliga sorters prover på mig, både magnetröntgen för o se så jag inte hade någon tumör, EEG test för o se så jag inte hade epilepsi, ryggmärgsvätskeprov och massa olika undersökningar, men dem hitta inga fel så jag blev tillslut skickad till BUP där jag fick min panikångest diagnos. Fick mediciner och fick även gå dit på några samtal och sen blev allt mycket bättre och jag kunde leva normalt igen.

Dock så tror jag att jag förträngde en hel del, eller jag gjorde det rättaresagt, för på samtalen så pratade jag egentligen inte om allt det som jag hade behövt prata om och jag pratade heller ingenting om mobbningen som jag hade varit utsatt för heller, så jag förträngde nog väldigt mycket för 2014 kom det tillbaks igen fast med nya symptom då jag började spy upp luft varje dag, eller vet inte hur man ska kalla det, för det lät som jag spydde men det kom aldrig upp någonting så därför kallar jag det för spy upp luft symptom. Svårt o förklara helt enkelt. Dock så svimmade jag inte så mycket när jag började må dåligt igen som jag gjorde då 2010 mer än en gång då när jag fick åka in med ambulans, blev inlagd med ett ekg i två nätter pga mitt hjärta slog upp till 150 slag i minuten i viloläge, och det blev också efter ett tag bedömt att det var panikångest igen. Dock nu såhär i efterhand när jag tänker efter så tror jag faktiskt det var någon gång där som mina ätstörda tankar började lite, för jag har haft problem med mat och vikt till och från och jag minns att jag rasade en massa i vikt och att jag heller inte åt så bra. Minns att lärarna och mina föräldrar blandannat började reagera med oro, men jag bara förnekade allting. Det var dock något som blev bättre sen, det där med mina tankar kring mat och vikt var något som gick upp och ner men det var inte någonting som hann bryta ut rejält. Jag mådde iallafall sedan efter ett par månader bättre. Eller ja jag hade väldigt mycket inom mig för jag hade ju även på studenten blivit sexuellt ofredad men det var någonting som jag förträngde totalt och flyttade sen till min mamma i Halmstad och började mitt liv här och jag fick tillslut en väldigt bra period då jag mådde bra trots att jag förträngde väldigt mycket. Dock så började jag sen framåt slutet på året få väldigt mycket tankar kring mat och vikt igen och blev även då i början på 2015 skickad till ätstörningsmottagningen, men jag var inte helt ärlig för ville bara slippa allt och dem bedömde då utifrån det jag berätta att det inte handlar om någon ätstörning. Sen gick jag med dem tankarna kring mat och vikt hela tiden men det var aldrig någonting som eskalera helt med en gång.

Men sedan kom den dagen hösten 2015 då jag skulle träffa en kille som jag hade haft kontakt med i ett par veckor. Han manipulera mig så mycket för o kunna få mig till o träffa honom och jag kunde ju just då inte se att han bara manipulera trots alla varningssignaler som han sände ut. Men jag var just då så blind så jag kunde inte se dem, utan jag tyckte allting lät väldigt bra och gick iväg för o träffa honom. När vi möts upp så står vi o pratar lite tills han rätt som det är frågar om jag vill följa med honom hem. Jag säger nej flera gånger men han bara tjatar och tjatar vilket resulterade till att jag tillslut följde med honom. Jag tänkte för mig själv "ja men okej, vad kan hända?" för man tror ju aldrig att det är något som kommer hända en själv, man är medveten om att våldtäkter är vanligt men man tror ändå inte att det är något som händer en själv, så jag följde med honom eftersom att han tjatade om och om igen och väl hos honom så sitter vi och pratar lite. Jag märker av att han kollar väldigt obehagligt på mig och blir därför väldigt obekväm men tänker sen i nästa sekund att det är nog ingen fara, det är säkert bara jag som inbillar mig tills han tillslut förgriper sig på mig och sliter av mig mina kläder. Jag hamnar i sån chock och förstår inte först vad det är som sker, men börjar sen i nästa sekund förstå och tänkte för mig själv att det är nu som det jag alltid varit så rädd för ska hända sker, mardrömmen har precis blivit till verklighet och börjar streta emot men han bara fortsätter och håller fast mig och jag blir tillslut helt paralyaserad, min kropp började spela död medan tårarna rann nedför mina kinder - men trots att tårarna rann ner så bara han fortsätter. Sen rätt som det är så kläcker han ur sig "det är okej att jag gör såhär va?" samtidigt som han gav mig en obehaglig blick, men jag kunde inte få fram ett enda ord, jag var så fruktansvärt chockad så jag bara låg där och bara för att jag inte svarade så valde han att fortsätta trots att tårarna rann nedför kinderna. När han sen var klar så säger han till mig att det är mitt fel och att jag får skylla mig själv. Gick därifrån tillslut med tårar som rann nedför mina kinder samtidigt som jag såg att jag hade blivit sms bombad av en kompis som visste om att jag skulle träffa en kille och det är inte likt mig att inte svara på så lång tid så hon hade fått en dålig magkänsla, men jag drog till med en lögn genom o svara att han var jätte snäll när jag egentligen precis hade blivit våldtagen. Jag trodde ju att allt var mitt fel och speciellt när han till och med sa så och det första som jag gjorde när jag kom hem var o gå raka vägen in i duschen pga att jag kände mig så jäkla äcklig och sen gick jag runt och spelade glad fast att jag inombords gick sönder mer och mer för varje dag som gick, jag vågade inte först berätta för en enda om vad som hade hänt förrän flera månader efteråt.

Allt bestod enbart av ett mörker för mig. Jag kunde aldrig se något ljus, allting kändes bara mörkt. Jag drack mig stupfull så fort jag var på hemmafest för o glömma allting för en stund och så höll jag på varje gång som det var fest tills jag tillslut vågade berätta. Dock så eskalera mina ätstörda tankar mer och mer, men det var egentligen inte förrän sommaren 2016 som jag började träna överdrivet mycket och så höll jag på medan anhöriga började reagera med oro, men som tidigare så bara jag förneka allting tills jag tillslut blev skickad till ätstörningsmottagningen igen där jag fick diagnosen anorexia nervosa. Så sammanfattningsvis så har jag egentligen haft ätstörning sedan 2014, men det var inte förrän efter våldtäkten då det verkligen bröt ut och blev värre. När jag sen blev skickad till ätstörningenheten och fick den diagnosen så började det gå lite framåt, men sen bara allt blev värre och jag tappade mig själv totalt. Var ute och sprang precis exakt varje dag, lurade ofta min mamma att jag skulle iväg och träffa kompisar när jag i själva verket var ute och sprang. Lurade henne även massa gånger med att jag skulle till boendebasen och äta mat och att hon därför inte behöver göra någon mat till mig fast att jag egentligen inte åt där, börjde ta laxermedel precis varje dag och jag överdosera det verkligen och tillslut blev jag då sen inlagd för två veckor sen och har sedan jag blev inlagd blivit mer motiverad på o bli frisk. Jag har varit med om alldeles för mycket genom åren så nu får det faktiskt räcka. Någon gång så måste jag kunna få ett bra liv och därför ska jag även kriga för ett friskt liv. Även dem dagarna då jag tappar motivationen så ska jag alltid försöka hitta motivationen igen för jag ska en vacker dag kunna bli frisk och fri igen, och det går att bli frisk men det är en lång väg o gå. Det är en lång resa som man får ta sig igenom - men det går och jag ska tillslut klara det.

Gillar

Kommentarer

klara ericsson
klara ericsson,
Wow vilken fin blogg du har, här kommer jag definitivt kika in igen! Hoppas du har en jättebra dag. Kram kram <3 http://nouw.com/klaraericsson
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Åh tack så jätte mycket, ska kika in din också! Kram <3
nouw.com/mittlivsomsofia
lillfoppan
lillfoppan,
Fin fina du! ❤️
nouw.com/lillfoppan
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Finaste du ❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
IP: 82.99.3.229