Mycket inom mig som ligger och gnager

Det känns bra att jag tagit mig såhär långt som jag gjort, det känns bra att jag inte befinner mig så långt nere på botten som jag gjorde för ett par månader sedan när jag tillslut blev inlagd. Dock så har jag haft en sämre period nu, vissa dagar har varit bättre och vissa dagar har varit sämre. Det märktes rejält förra veckan när jag var på äs-mottagningen eftersom att jag hade rasat ner väldigt mycket i vikt igen på bara en vecka. Jag lovade behandlaren att jag skulle försöka få in matrutinerna bättre, och visst har det gått bättre men det har även varit jätte jobbigt. Jag har börjat må illa så fort som jag äter vilket resulterar till att jag inte hela tiden har klarat av o äta upp hela portioner. Det är dock inte alltid som jag mår illa, men det är ändå väldigt ofta. Så jag är jätte nervös inför imorgon när jag har en tid på äs-mottagningen igen. Jag är jätte orolig för att vikten har gått neråt ännu mer. Det är ju inte det jag vill. Anorexi monstret vill det, men jag vill det inte. Så skulle vågen imorgon visa att jag gått ner ännu mer så vet jag inte riktigt hur jag kommer reagera. För börjar jag gå ner i vikt igen, om det fortsätter såhär så vet jag att det kommer få konsekvenser. Då kommer jag falla igen vilket kommer resultera till att det finns stor risk till att jag blir inlagd igen, och det vill jag verkligen inte. Så även fast det är extremt jobbigt att gå upp i vikt, även fast hjärnspökena är på mig jätte mycket så hoppas jag ändå innerst inne på att vikten visas uppåt imorgon. När vikten förra veckan hade gått så mycket neråt så blev anorexi monstret nöjd, men jag blev egentligen inte nöjd. För jag vill ju inte gå ner i vikt längre, jag vill inte längre sträva efter en jätte låg vikt och jag vill inte falla så djupt ner igen, för jag vet ju nu till skillnad från tidigare att jag väger för lite. Det är dock jobbigt när det med maten ska ta emot pga illamående. Men hur jobbigt det än må vara så ska jag se till o inte falla så djupt ner igen. Jag har en underbar pojkvän vid min sida som jag vet stöttar mig och jag ska fan inte falla igen. Aldrig i hela mitt liv. Det tänker inte jag gå med på hur mycket än anorexi monstret försöker. Jag tror det är väldigt ovant för mig att jag inte har stöd från vården varje dag nu när det är ett uppehåll från dagvården. Jag var ju först inlagd i en månad, så då fick ju jag stöd dygnet runt. När jag sedan blev utskriven så fick jag nästan med en gång dagvård, så det är egentligen inte så konstigt att det känns väldigt ovant för mig nu när dagvården har ett långt uppehåll. Men hur jobbigt det än är så måste jag ändå fortsätta kämpa. För det är ju inte tänkt jag ska gå ner i vikt bara för att det är ett uppehåll från dagvården under sommaren, det är ju tänkt att jag ska fortsätta på samma spår som på dagvården innan dem stängde för semester - och jag vet ju att jag till hösten har 9 veckor kvar på dagvården. Så jag kommer ju till hösten få ännu mer stöd igen. Så nu gäller det verkligen o kämpa trots illamåendet o trots alla dumma hjärnspöken som egentligen kan dra åt skogen.

Förutom detta så har jag även väldigt mycket inom mig som ligger o gnager, finns väldigt mycket som jag inte har pratat om med en enda. Saker som jag gått och burit inom mig. Jag har helt enkelt väldigt mycket inom mig som ligger och gnager och jag har även väldigt svårt att prata om det, jag har svårt att få ur mig allting som tynger ner mig eftersom att det är så mycket. Jag har velat prata om det med Erik men jag har haft jätte svårt o få det ur mig. Så igår frågade jag honom om det är okej att jag skriver ner allting till honom istället, att jag tror det kan bli lättare eftersom att det är så otroligt mycket - vilket var helt okej. Så jag skrev igår ner exakt allting till honom som varit med mig genom åren o så. Vi ska även ta o prata om allting som jag skrev till honom. Han skrev det att så mycket som jag har inom mig ska ingen behöva gå o bära på helt själv. Det kändes väldigt skönt o få skriva ner allting till honom, och det känns väldigt skönt att vi ska prata om allting också. Jag tror det kan vara väldigt viktigt, för annars kommer jag förr eller senare explodera av ångest igen. Om jag fortsätter med att hålla så mycket inom mig så kommer jag i slutändan falla igen och det vill jag inte. Jag minns att jag försökte prata med dem på avdelningen när jag var inlagd, men jag klarade det inte. Jag klarade bara av o få ur mig lite, men jag klarade inte av o prata med dem om sånt som jag aldrig pratat med någon om. Så det kändes väldigt skönt igår när jag fick skriva av mig allting till Erik. Jag är så glad och lycklig över att jag träffat honom, för vi har verkligen sååå roligt tillsammans. Vi kan prata om allt, både bra och djupa samtalsämnen. Men det bästa av allt är att vi samtidigt har så roligt tillsammans. Så roligt som jag och han har det, så roligt har jag aldrig någonsin haft det med en kille. Det känns sååå bra att jag träffat honom, han är så lugn och trygg utav sig vilket gör att jag känner mig trygg med honom. Min fantastiska underbara pojkvän. Aldrig trodde jag att jag skulle träffa någon så snäll och underbar som dig. Trots allting som tynger ner mig så gör du mig ändå sååå lycklig ska du veta. <3

Gillar

Kommentarer