Om mina jobbiga år

Jag tänkte idag ta o göra ett inlägg där jag skriver lite mer om mina år när jag fick spendera mycket av min tid i ambulans, akuten och sjukhuset. Jag har skrivit lite om detta tidigare, men tänkte att jag kan ta o skriva lite mer om det.

Allting började somsagt för ungefär 6-7 år sedan när jag började första året på gymnasiet med att jag kunde ramla ihop, ligga o krampa/skaka och så höll det på ett väldigt bra tag ända till den dagen då jag även började svimma. Lärare, vänner och mina föräldrar fick ofta ringa efter ambulansen åt mig. Vi visste inte överhuvudtaget vad det berodde på och alla möjliga sorters prover togs. Det hände även väldigt många gånger att jag blev inlagd på sjukhuset och det var en skit tuff period. Varje gång jag blev inlagd så låg jag och stört grät, för jag ville bara därifrån. Jag ville verkligen inte vara där. Det var hemskt och jag avskyr verkligen sjukhus. Sådär höll det på i ungefär ett års tid ända till den dagen då jag tillslut blev skickad till BUP där jag fick min panikångest diagnos. Jag fick medicin och sen blev allting mycket bättre. Jag kunde helt enkelt börja leva ett normalt liv igen. Men sen i början på 2014 så kom det tillbaks igen fast med nya symptom. Jag mådde ofta så kraftigt illa och precis varje dag så satt jag och spydde upp en massa luft. Det kom aldrig upp något mer än luft. Men däremot så kändes det som jag skulle spy på riktigt och jag kände hela tiden den där vidriga spy smaken. Det var verkligen hemskt. Tillslut kom den dagen när jag var hemma hos pappa, jag föll ihop, allting svartnade och jag svimma av. Pappa larmade ambulansen och dem kom o hämtade mig o körde in mig till akuten. Jag blev tillslut inlagd i 2 nätter med EKG pga att mitt hjärta slog upp till 150 slag i minuten i viloläge konstant. Därför beslutade dem sig även för o ta ett ultraljud på mitt hjärta för o kunna se om det var något fel med mitt hjärta. Men inga fel hittades.

När det sedan hade gått 2 dagar så fick jag åka hem igen. Dem skickade även remiss till lite olika ställen. Jag skulle blandannat få gå på en undersökning där dem skulle ned med en kameraslang genom halsen så dem kunde se in i min mage för o se om det kanske var något där som spöka med tanke på att jag ofta mådde så kraftigt illa. Men inga fel hittades och jag började bara må sämre och sämre. Jag var även så sjukt jäkla stressad då det närmade sig studenten med stormsteg. Men så fick jag tillslut testa medicin mot panikångest igen och då lugnande allt ner sig. Så jag tog studenten, flyttade hem till min mamma i Halmstad och jag mådde helt enkelt någorlunda bra igen. Men, så kom det sen tillbaks ytterligare en gång till. På midsommar 2015 blandannat så föll jag ihop helt medvetslös mitt framför min bästavän Cecilia och en annan kompis som var med. Jag hade även slutat andas, fick åka in till akuten och blev inlagd med ett EKG i en natt pga att hjärtat slog upp till 150 slag i minuten i viloläge och det var hemskt att få veta att jag även i medvetslöshet hade slutat andas. Att jag slutar andas har liksom aldrig tidigare hänt, så det var både nytt och skrämmande. Men det var iallafall ingenting fysiskt, utan det var min panikångest som spöka vilket självklart är väldigt läskigt när det väl sker. Varför jag slutade andas är det dock ingen som vet. Men förmodligen så måste det väl varit att jag hamna i något konstigt läge när jag blev medvetslös. Har ingen aning faktiskt.

Men för o vara på säkra sidan så blev jag sen skickad till Lunds sjukhus iallafall där jag skulle få ligga inne på ett patienthotell i ett dygn med sladdar på huvudet och sen dagen efter fick jag göra lite andra tester. Innan jag blev skickad till Lunds sjukhus så fick jag även genomgå en sådan där magnetröntgen men allting såg bra ut. Så det var helt enkelt min panikångest som spöka så mycket. Eller ja, det var nog egentligen ätstörningen som jag hela tiden förneka. Allting blev iallafall mycket mycket bättre sen, iallafall vad jag inbilla mig att det blev för jag förträngde ju en hel del så jag inbillade mig nog väldigt mycket att allt var okej ända till den 29 September 2015 då jag blev utsatt för det där sexualbrottet och efter det så föll jag ned till botten totalt. Sedan att jag gick och höll det för mig själv i flera månader gjorde ju inte precis saken bättre. Och inte nog med det att jag även i Mars förra året fick sådana kraftiga magsmärtor precis vid blindtarmen så jag föll ned på golvet o bara skrek o grät av smärta rakt ut så det slutade med att mamma fick larma efter ambulansen. Dem trodde ju det var blindtarmen, vilket dem sen kom fram till att det inte var då proverna såg bra ut. Så även det där var ju psykiskt och jag har nu förstått att man kan få sådana smärtor om man exempelvis har varit utsatt för sexualbrott. Jag får fortfarande dem magsmärtorna, men det har iallafall inte gått så långt så jag behövt åka in med ambulans igen vilket är skönt. Men det är ändå sjukt läskigt att man kan få sådana fysiska besvär fast att det egentligen är psykiskt. Riktigt läskigt verkligen.

Förutom detta så har jag även haft tecken på anorexi sedan 2014 som jag skrev längre upp. Jag åt väldigt dåligt och rasade ner i vikt och köpte även året 2014 en våg vilket jag nu inte riktigt kan förstå varför jag gjorde, eller det var nog egentligen till och med året 2013 som jag köpte en våg så det kan ha börjat redan där. Jo, 2013 var det då jag fick för mig o köpa en våg för jag minns att det var något år innan studenten. Lärare, skolsyster och anhöriga började reagera med oro, även ambulanspersonalen och dem på sjukhuset frågade mig mycket om min kroppsuppfattning men jag bara förnekade allting. Det kunde vissa perioder vara bättre men jag hade fortfarande en väldigt sne kroppsbild. Sedan någon gång i början på 2015 så blev jag skickad till äs-mottagningen där jag dock inte var så speciellt ärlig, så dem kunde därför inte ställa någon diagnos så jag fick därför gå hos en dietist på vårdcentralen. Det blev sen bättre men jag hade ändå en helt sne kroppsbild när det gällde min kropp som jag inte berättade om för någon, för jag ville inte gå på äs-mottagningen och enligt mig så var det ingenting som var fel. Jag hade inte någon ätstörning intalade jag både mig själv och andra. Men så blev jag sedan hösten 2015 utsatt för ett sexualbrott och efter det blev allting tusen gånger värre, jag gick och höll allt för mig själv väldigt länge och gick ner väldigt mycket i vikt men jag fortsatte bara förneka det där med anorexi, jag var helt fast besluten till att jag inte har någon anorexi. Men sedan blev jag tillslut skickad till äs-mottagningen igen någon gång i slutet på 2016 där jag då fick diagnosen anorexia nervosa och några veckor efter jag fick den diagnosen så låg min lillebror på sjukhuset, så jag satte mig på ett tåg och drog dit och sen två dagar innan nyår så dog han rakt framför oss vilket resultera till att jag föll ännu längre ner till botten. Jag kastade mina egna problem åt skogen och det var bara o förbereda sig inför en begravning och även en urnsättning för våran älskade vackra ängel. Sedan ett par månader efter det så kom den dagen då min anorexi blev ännu värre. Jag började överdosera med laxermedel precis varje dag och jag brydde mig inte ett skit om att min mage varje dag krampade av smärtor pga laxermedlet, det enda jag brydde mig om var o rasa ner en massa i vikt, men magsmärtorna som jag fick sket jag totalt i och jag stoppade även fingrarna i halsen för o spy och var ute och tränade överdrivet mycket varje dag tills jag tillslut blev inlagd på en psykiatri avdelning på sjukhuset i en månad där jag fick hjälp med o komma in i matrutiner och även bryta det med o stoppa fingrarna i halsen och även det med laxermedel.

Första dagen då när jag kom till sjukhuset slog även mitt hjärta lite för svagt, och även fast det inte var jätte svagt så var det ändå lite för svagt vilket gjorde mig livrädd eftersom att mitt hjärta annars brukar slå för snabbt, och helt plötsligt slog det för svagt. Så där och då bestämde jag mig för o verkligen kämpa för det friska och jag förstod inte först hur farlig denna sjukdomen anorexi kan vara - men nu förstår jag det och jag vet att vägen tillbaks är lång, men det skiter jag i för jag ska ändå kämpa, det ska jag verkligen göra för en vacker dag så ska jag vinna denna kampen och jag är verkligen mer motiverad nu. Det var vid ett tillfälle på sjukhuset som allting blev helt svart när jag duschade och helt plötsligt drog duschslangen runt halsen, men jag kom några sekunder senare på mig själv och drog loss duschslangen som jag hade dragit runt halsen och larmade snabbt på personal - för jag vill ju inte dö. Det vill jag ju inte och denna sjukdomen har ingenting positivt att erbjuda, det enda den har o erbjuda är död och så långt ska det fan inte få gå. Jag har ju även fått dansförbud och om jag någonsin ska få komma tillbaks till dansen så måste jag kämpa. Dansen är faktiskt viktigare för mig än vad denna vidriga hemska jävla sjukdomen anorexi är och jag ska kämpa för o få komma tillbaks till dansen. Jag ska verkligen kämpa för det - för är det något som jag brinner för så är det verkligen dans. Jag behöver inte vara helt frisk för o få komma tillbaks till den, men jag måste vara såpass frisk och stabil så dans är något som min kropp klarar av, och den dagen när jag får komma tillbaks till dansen så ska jag även då fortsätta kämpa precis som nu - för anorexin är bara hemsk och den ska inte få ta hela mitt liv ifrån mig - för livet är ju trots allt ändå väldigt fint och anorexin ska inte få ta hela mitt liv ifrån mig och inte han som förgrep sig på mig heller för den delen. Det tänker inte jag tillåta även fast att denna resan tillbaks garanterat kommer vara som ett helvete med massa massa tårar och panik - för jag vet innerst inne att jag är stark och jag vet även innerst inne att jag klarar så mycket mer än vad jag tror om jag bara ger mig fan på det. Om jag har klarat av att gå igenom så mycket annat så klarar jag det här med, det vet jag innerst inne - och det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en och jag har ju faktiskt hoppet kvar om att jag kommer fixa det här och jag har även så underbart fantastiska människor runtom mig och jag har även mina fantastiskt underbara följare här på bloggen som alltid kommer med så peppande kommentarer - och hur svårt det här än må vara så kommer jag nog fixa detta. Eller nej, inte nog, utan jag KOMMER fixa detta. Det vet jag! Och till er andra som är i samma situation som mig, till er som lider av anorexi eller någon annan slags ätstörning, eller som lider av någon annan slags psykisk ohälsa: ge inte upp hur jobbigt det än må vara, för ni är så mycket starkare än vad ni tror. Även fast det kanske inte känns som det så är ni det och även fast allting kanske är totalt mörkt just nu så kan jag faktiskt nästan lova er att ni någon gång kommer få se ljuset igen, även fast det kanske inte känns så. Ni förtjänar ett bra liv och ni förtjänar att må bra - glöm aldrig det finaste ni. <3

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229