Önskeinlägg - hur en dag såg ut när jag var som sjukast

En av mina läsare kom med förslag på ett önskeinlägg om att jag ska skriva lite mer detaljer kring hur en dag kunde se ut för mig när jag var som sjukast i anorexin. Så jag hade därför tänkt att jag ska ta o göra det nu i detta inlägget, men innan jag påbörjar detta inlägget så vill jag först uppmana er som känner att ni väldigt lätt kan bli triggade att inte läsa. För det här är somsagt inte till för att trigga någon. Så känner ni att ni väldigt lätt kan bli triggade så är det isåfall bättre att ni inte läser detta inlägget.

09.00: Gick upp och ställde mig på vågen som jag alltid gjorde varje dag ungefär vid den tiden. Om jag hade gått upp i vikt så fick jag jätte mycket ångest och då blev jag även arg på mig själv. Visade vågen däremot att jag hade gått ner i vikt så blev jag desto nöjdare. Jag åt heller aldrig någon frukost, det jag gjorde när jag hade vägt färdigt mig var att dra fram min träningsmatta som jag hade köpt för att därefter göra en massa ansträngande träningsövningar. Jag gjorde verkligen allt för att gå ner i vikt, jag överansträngde mig så jag blev helt svimfärdig.

09:45: Det är svårt att vara exakt med vilka tider jag gjorde vad, men jag sätter ett ungefär iallafall. Så ungefär vid 09:45 tiden ställde jag mig på vågen igen och sen somna jag av ren utmattning och av en massa tårar som rann nedför mina kinder.

12.00: Jag hoppade ofta över lunchen och drog ut o sprang jätte fort. Dem gångerna när jag väl åt lunch så fick jag för mig att jag måste träna ännu mer för o kunna förbränna så många kalorier som möjligt. Jag sprang så att jag nästan svimmade, jag överansträngde mig totalt, och stannade jag upp för o vila i ett par minuter så blev jag arg på mig själv. Anorexi monstret fick nämligen för sig att jag inte fick stanna upp o ta en paus, den sa hela tiden till mig att jag måste springa hela tiden utan en enda paus, och blev det att jag stannade upp för o vila ändå pga trötthet vilket hände varje gång som jag var ute o sprang så blev jag väldigt arg på mig själv. Anorexin fick mig till att känna mig totalt värdelös, anorexin fick mig till att känna mig som en misslyckad anorektiker när jag stannade upp för o vila i ett par minuter. Så ångesten blev riktigt hög och jag sprang med tårar som rann nedför mina kinder, jag mådde så fruktansvärt dåligt.

13.00: Kom in o ställde mig på vågen ännu en gång till. Jag hoppade även ofta över mellanmålen, hände ibland att jag åt mellanmål, men oftast så hoppade jag över det.

14.00: Jag känner att vissa delar är det jätte svårt att sätta en ungefär tid på, men det hände iallafall oftast på eftermiddagarna och kvällarna att jag stod o granskade min kropp, jag stod till och med och mätte min midja med ett måttband som jag hade köpt. Men det skedde inte bara på eftermiddagarna somsagt, det gjorde jag även på kvällarna också. Det måttbandet har jag dock inte kvar längre, jag slängde det för flera månader sedan.

16.00: Ungefär vid den tiden så var det dax för middag, men jag lurade ofta min familj med att jag var och åt på boendebasen, när jag i själva verket många av gångerna var ute och tränade överdrivet mycket. Dem dagarna då jag åt middag så fick jag enorm ångest och fick därför för mig att jag var tvungen att träna ännu mer. Allt för att förbränna så många kalorier som möjligt. Så antingen så var jag ute och tränade när vi skulle äta middag många av dem gångerna då jag sa att jag skulle till boendebasen o äta, eller så drog jag ut o tränade efter maten dem gångerna när jag åt middag, och om jag hade ätit på boendebasen vilket dock inte förekom så ofta att jag gjorde, gick jag till boendebasen så förekom det ofta att jag inte åt. Men om jag gjorde det så tränade jag även alltid efter att jag hade varit där också, samt att jag även stoppade fingrarna i halsen för att spy när jag kom hem. När jag sedan hade tränat färdigt så ställde jag mig på vågen ytterligare en gång till.

19.30: Drog fram träningsmattan igen o började träna. Vissa gånger gick jag även in på toan o stoppade fingrarna i halsen för att spy. Hände även många gånger att jag ställde mig på vågen igen, så jag vägde mig alltså flera gånger om dagen precis varje dag vilket verkligen var extremt jobbigt. Det var sjukt jobbigt att känna ett så starkt kontrollbehov, och det var fruktansvärt jobbigt dem gångerna vågen visade att man hade gått upp i vikt, då fick jag extrem ångest. Jag förstod inte då att vågen visar olika när man väger sig flera gånger om dagen. Så jag litade hela tiden på vågen, och visade den att jag helt plötsligt hade gått upp i vikt så trodde jag på det även fast att den tidigare under dagen hade visat att jag hade gått ner i vikt.

21.00: Jag överdoserade med laxermedel för att kunna tömma tarmarna, för o kunna få ut det som jag under dagen hade fått i mig. Jag kunde även överdosera på tom mage också. Stoppade i mig minst 5 stycken tabletter, ibland lite mindre, och dem tabletterna som jag tog var tabletter som gav effekt flera timmar senare. Så på natten vaknade jag alltid upp av extrema magsmärtor. Ibland kunde det även dröja till morgonen innan jag vakna upp av det. Så jag fick stup i kvarten springa på toa. Men att jag fick kraftiga magsmärtor av det var ingenting som jag brydde mig om. Det enda jag brydde mig om var att gå ner så mycket som möjligt i vikt.

23.00: Ställde mig på vågen ytterligare en gång till innan jag gick och la mig. Så jag vägde mig alltså ungefär 6 gånger om dagen. Förutom det så tog jag även fram måttbandet för o mäta min midja en gång till innan jag tillslut gick och la mig.

Det förekom även att jag ibland gick till gymmet, och på det gymmet jag gick till så hade dem också en våg. Så dem gångerna när jag var på gymmet så ställde jag mig alltid på den vågen också både före träningspasset och efter. På vissa träningsmaskiner som dem har på gymmet så hade dem även så dem maskinerna räknade hur många kalorier man förbrände, så dem siffrorna hade jag stenkoll på när jag stod på dem maskinerna. Och när jag var ute och sprang så hade jag en app i mobilen som räknade hur många steg jag tog samt hur många kalorier jag förbrände. Jag hade även en app där jag anteckna det jag åt så jag kunde ha koll på hur många kalorier jag fick i mig. Det hände även ibland att jag hetsåt pga att min hjärna skrek efter mat och när jag hetsåt tog jag med mig maten in i mitt rum för att dem andra inte skulle se att jag åt, för skulle dem se det så sa anorexin till mig att dem kommer tycka att jag är en tjockis. Det var dock inte ofta jag hetsåt, men det kunde förekomma att jag gjorde det, och dem gångerna när jag gjorde det så fick jag för mig att jag var tvungen att träna en extra gång eller spy upp det, och klarade jag av att stå emot att äta trots att min hjärna skrek efter mat så blev jag nöjd. Då berömde anorexin mig. Jag tänkte nästan hela tiden på mat, vilket är helt normalt att hjärnan gör när kroppen är i svält. För är kroppen i svält så skriker hjärnan efter mat och då blir det automatiskt att man hela tiden tänker på mat. Det blev tillslut att jag började tävla med mig själv, hade jag exempelvis ena dagen ätit jätte lite så fick jag för mig att jag nästa dag skulle äta ännu mindre, och sen dagen därefter så fick jag för mig att jag inte skulle äta överhuvudtaget. Klarade jag det så berömde anorexin mig, klarade jag det däremot inte så kände jag mig som en misslyckad anorektiker. Jag var till och med livrädd för vatten och allt som hade med vätska att göra. Drack jag exempelvis vatten eller cola eller vad som så fick jag för mig att jag gick upp flera kg, så då blev det att jag fick sån ångest så jag spydde upp det.

Jag gick ju även dans och dans som annars är någonting som jag brinner för blev som ett tvång istället. Jag började använda dansen för att gå ner en massa i vikt, vilket resultera till att dansläraren sen la märke till det o började uttrycka sin oro. Så jag och hon pratade vid två tillfällen efter dansen, och sen tillslut så gav behandlaren på äs-mottagningen mig dansförbud och jag blev även tillslut inlagd på psyk för anorexin och första dagen på psyk så slog mitt hjärta lite för svagt sa personalen. Det var inte extremt svagt men det var ändå lite för svagt, och när hjärtat börjar slå lite svagt så är det verkligen en stor varningsklocka som ringer. Mitt hjärta brukar dessutom alltid slå på tok för fort. Så det var då jag började förstå allvaret mer. Men jag kunde ändå inte riktigt förstå helt att jag var för smal eftersom att jag till och med frågade en sjuksköterska där om jag verkligen är för smal. Eftersom att jag även hade överdoserat så mycket med laxermedel så blev det att jag knappt kunde bajsa utan laxermedlet och laxermedel fick jag ju inte ta eftersom att jag hade fått det som ett tvång att använda sånt, så dem på psyk fick ju tillslut efter 2 veckor hjälpa mig med att ge mig en grej för att kunna få igång mina tarmar igen eftersom att dem inte gick igång helt av sig själv på nästan två veckor. Dem gick bara igång lite, men det var knappt.

Så det är ungefär såhär som dagarna såg ut för mig när jag var som sjukast, jag hade helt enkelt knappt tid till något annat. Jag hade knappt tid till att umgås med vänner ens eftersom att det var det här som mina dagar gick ut på. Det var även väldigt sällan som jag följde med på kalas. Tanken på att följa med på kalas o äta en massa gjorde mig helt skräckslagen, och sen hade jag ju inte tid med det heller. Mina dagar kretsade ju bara kring det här som jag precis beskrivit. Nu idag känns det sååå skönt att jag blir friskare och friskare, även fast jag inte är helt frisk ännu så blir jag ändå friskare och jag närmar mig målet mer och mer, och faktumet att jag faktiskt vunnit dansen tillbaks igen gör mig ännu mer peppad att fortsätta kriga för det friska. Jag var väl först lite orolig över så jag inte får dansen som ett tvång igen, men än känner jag inte så. Jag är snarare väldigt glad över att jag faktiskt kämpat så mycket för o kunna få börja med det igen, och jag hoppas på att jag aldrig någonsin mer behöver få det som ett tvång. För är det något jag älskar och brinner för så är det verkligen dansen, och även mitt skrivande såklart.

Jag vill även tillägga en sak om laxermedel eftersom att jag vet att många med ätstörningar tar till sånt där, och jag som själv överdoserat med sånt vill bara säga att det är inte värt det! Man kan dessutom förstöra kroppens egna system och då kan det verkligen slå riktigt fel! Man kan bli konstant förstoppad. Det kan till och med gå så långt så att man aldrig någonsin mer kommer kunna bajsa utan laxermedel. Dessutom går man egentligen inte ner i vikt av laxermedel. När man ställer sig på vågen så ser det ut som man går ner i vikt utav det, men det är egentligen bara en massa vätska. Laxermedlet minskar alltså vattenvikt, men inte den faktiska kroppsvikten eftersom att kroppen redan har tagit upp alla näringsämnen innan man får effekt av laxermedlet. Så det ser alltså ut som man går ner i vikt, men man går sen upp det igen. Så det där med laxermedel är alltså helt meningslöst och kan dessutom bli riktigt farligt, man kan i värsta fall få problem med sina tarmar för alltid, och nu såhär i efterhand så kan jag inte förstå hur jag ens tänkte när jag överdoserade med sånt där.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229