Smärta, tårar och glädje

Tänkte visa lite bilder på mig från det här året som gått hittills, men först så vill jag visa ett inlägg som @Franbottentilltoppen skrev om mig och även ett inlägg som @klantfia skrev när jag var inlagd för anorexin som verkligen gjorde mig sååå glad, som ni ser här ovanför. <3

Men nu vidare till lite bilder från det här året som gått hittills + inlägget som jag tänkt skriva.

Det här året har bestått av både smärta och tårar, men även av glädje. Min älskade lillebror somnade ju in två dagar innan nyår, så att fira in det nya året var inte precis något som man såg fram emot. Jag menar, vad fanns det att fira? Absolut ingenting. Så året 2017 började inte bra. I februari så var det även dax för begravningen och i mars urnsättningen. Jag började även överdosera med laxermedel samt att jag stoppade fingrarna i halsen för att spy på grund av den hemska sjukdomen anorexia. April-maj blev jag även inlagd på psyk för min anorexi, och den månaden på psyk var bland det värsta men även bland det bästa som jag kunde göra för mig själv. För det var där och då som jag började förstå allvaret mer och mer. Jag förstod på ett sätt att jag var sjuk eftersom att jag gick med på att läggas in. Jag gick med på att läggas in frivilligt när vi pratade om inläggning, men det var egentligen inte förrän jag blev inlagd som jag började förstå mer och mer hur dödligt det som jag höll på med faktiskt kunde vara. Så den inläggningen blev verkligen min räddning kan man säga. För hade jag inte blivit inlagd så hade jag förmodligen inte förstått hur farligt det kan vara på grund av att jag var så fast i anorexin, och då hade det förmodligen tillslut gått ännu mer längre. Så den inläggningen var ändå på ett sätt väldigt bra för mig även fast det självklart var så fruktansvärt jobbigt.

När jag sedan blev utskriven från psyk så fick jag nästan med en gång dagvård. Jag hann dock inte gå där så jätte länge eftersom att det sedan blev ett långt sommaruppehåll. Men nu har jag dagvård igen, vilket känns skönt eftersom att jag behöver det stödet. Men innan dagvården drog igång igen så fick jag i augusti jätte kraftiga flashbacks från våldtäkten. Jag brukar få flashbacks, speciellt på nätterna i form av mardrömmar och sedan hallucinationer när jag vaknar upp. Men den natten var det som värst och så kraftiga flashbacks som jag fick just då, så kraftiga flashbacks har jag nog aldrig någonsin fått. Jag var hemma helt själv och såg han som förgrep sig på mig framför mig. Jag såg honom stå där i vardagsrummet fast han egentligen inte ens var där. Men för mig så kändes det äkta o jag såg precis allting framför mig som han utsatte mig för. Jag greps av panik o sprang först ut, men sprang in lika fort igen. När jag kommer in greppar jag tag i mina mediciner o började fundera starkt på om jag skulle ta en överdos, men då fick jag istället ännu mer panik. Jag blev rädd för mig själv, jag blev rädd för mina egna känslor och visste knappt ens vart jag skulle ta vägen. Det slutade med att ambulansen tillslut fick komma o hämta mig, och det är ändå väldigt starkt av mig att jag faktiskt vågade ta emot hjälpen genom ett rop på hjälp. Det bevisar även att jag egentligen innerst inne inte vill försvinna. Ambulansen kom iallafall o hela jag skakade som ett asplöv på grund av paniken. Dem körde in mig och jag blev även inlagd i ett par dagar så jag kunde få återhämta mig samt samla krafter.

Men förutom allt tråkigt som hänt det här året så har det faktiskt även hänt väldigt bra saker också. Jag blev blandannat i augusti kontaktad av en som var sommarvikarie på hallandsposten. Hon hade hittat till min blogg, hon fann mig som en intressant person som har mycket att berätta. Så hon undrade helt enkelt om jag skulle vilja ställa upp i en intervju vilket jag tackade ja till. Så en dag i Augusti mötte jag upp henne samt fotografen i en park där jag både blev intervjuad och fotograferad. Någon vecka efter det var jag sedan med i Hallandspostens papperstidning + hemsidan. För er som inte läst den artikeln så klickar ni isåfall bara HÄR så kommer ni till den artikeln med en gång om ni skulle vilja läsa den.

Förutom hallandsposten så gick jag även ut med ett öppet brev till min våldtäktsman hos nyheter24 som ni kan läsa HÄR , och sedan efter den artikeln så blev jag kontaktad av lajvo och den kan ni läsa HÄR . Jag blev även samma dag som lajvo kontakta mig kontaktad av två gymansie tjejer i Stockholm som berätta för mig att dem har ett skolprojekt på gång, att dem har tänkt att dem ska göra en podcast som ska handla om psykisk ohälsa med inriktning anorexi som dem skulle vilja ha med mig i vilket jag tackade ja till. Någon vecka efter det blev jag sedan intervjuad samt inspelad av dem tjejerna via Skype, och det projektet kommer dem bli färdiga med i slutet på december. Jag ska även nu i Oktoker äntligen få börja med dans igen som jag under en längre period haft dansförbud ifrån på grund av anorexin. Så detta året har helt enkelt bestått av både bra som dåliga saker. Jag har gjort så enormt stora framsteg och jag har tagit mig riktigt långt i mitt tillfrisknande. Även fast jag har en lång väg kvar att vandra innan jag är i mål så är jag ändå så otroligt grym som faktiskt trots allting har tagit mig såhär långt, och jag hoppas även på att resten av det här året kan få fortsätta framåt för mig nu. Även fast att jag vet att jag förmodligen kommer dippa flera gånger så tänker jag ändå aldrig någonsin mer gå med på att falla sådär djupt ner igen. För jag vill inte falla så djupt ner i anorexin en gång till, och jag vill heller inte bli så djupt deprimerad igen som jag en gång var. Nu är det faktiskt min tur att få ett bra liv och det ska jag också kunna få!

Trauma bearbetningen har ju dessutom börjat dra igång. Träffade min nya psykolog för första gången förra fredagen, så det betyder att trauma bearbetningen nu kommer dra igång. Jag är medveten om att det kommer bli väldigt jobbigt och att jag förmodligen kommer må sämre ett tag precis som psykologen sa. Men jag vet även att det garanterat i slutändan kommer vara sååå värt det eftersom att jag hört väldigt bra saker om just trauma bearbetning. Så även fast jag har en lång väg att vandra innan jag är i mål så ska jag en vacker dag ta mig tillbaks starkare än någonsin - för livet väntar på mig och en vacker dag ska det få bli min tur att leva livet fullt ut, fast med livserfarenheter i bagaget. Och vet ni vad? Jag kan lova er andra som också mår dåligt att det någon gång kommer vända för er också. Även fast det kanske inte känns så och även fast vägen dit kan vara lång så kommer det någon gång att göra det. Våga tro på det, våga tro på livet o ge aldrig upp. För ni är helt fantastiska. <3

Gillar

Kommentarer

nikolinapettersson
nikolinapettersson,
du är så otroligt stark Sofia, en otrolig kämpe, helt fantastisk och så fin inifrån och ut! 😘👊❤
nouw.com/nikolinapettersson
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Det är du också ska du veta finaste Nikolina! 😘❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
IP: 82.99.3.229