Storytime

En bild som är tagen ett tag efter att det hade hänt, när jag hela tiden försökte leva som vanligt och när jag hela tiden försökte putta bort problemen och när jag hela tiden inte ville att något skulle märkas. Men inombords så var och är jag helt förstörd och den gången ville jag inte ens kolla in i kameran. Den tjejen som jag en gång var försvann när han tog kontroll över min kropp. 😢

Jag hade nämligen haft kontakt med en kille via internet. Det skiljer ungefär 5 år mellan oss och eftersom att vi hade haft kontakt ett tag så bestämde vi att vi skulle träffas. Han var helt inne på o träffa mig på kvällen, vilket jag inte ville för jag ville träffas på dagen på en offentlig plats så man är bland en massa folk, men han försökte övertala mig men jag var bestämd med att om vi ska ses så vill jag ses på dagen på en offentlig plats, vilket han tillslut då gick med på. Jag hade även varit noga med o antyda att jag INTE vill något med sex första gången, och han svarade då att han accepterar det, vilket jag dum som jag var valde o lita på. Sagt och gjort så gick vi o träffades och jag var väldigt glad och så. När vi möttes upp pratade vi lite. Men sen efter en stund så ville han att jag skulle följa med hem till honom. Jag ville egentligen inte det men han tjatade så tillslut efter många om och men så gick jag med på det. Jag tänkte tillslut att ja men okej, varför inte. Vad kan hända liksom. Så jag följde med honom.

Sedan väl hemma hos honom så blev han allt mer och mer sexuell emot mig, men samtidigt så blev jag väldigt förvirrad. För ena stunden så kunde han bete sig helt normalt till att i nästa stund bete sig väldigt sexuellt med väldigt otäcka blickar. Så jag blev väldigt förvirrad men tänkte samtidigt att det är nog ingen fara. Det är säkert bara jag som inbillar mig, det kommer nog inte hända någonting. Men sen efter en stund så blev han allt mer och mer sexuell emot mig, ända tills han tillslut förgrep sig på mig. Vad han gjorde emot mig vill jag inte gå in på för det är alldeles för känsligt. Men det jag kan säga är att det hann gå alldeles för långt. Jag försökte göra motstånd vilket resulterade till att han höll fast mig och bara la sig över mig, vilket gjorde att jag hamna i total chock och blev som paralyserad och därför klarade jag inte av o göra mer motstånd. Jag låg där och var i total chock medan jag hörde han ligga där och njuta.

Jag minns att samtidigt som jag hamna i chock och blev som paralyserad, så ville jag egentligen bara springa därifrån. Men hur mycket jag än ville så kunde jag inte det, pga att han helt enkelt la sig över mig, och för att jag även blev som paralyserad och hamna i ett chocktillstånd. Det som jag alltid varit så rädd för ska hända, men som jag samtidigt trodde aldrig skulle hända mig hade nu skett och jag var totalt chockad. För en stund fattade jag nästan ingenting samtidigt som jag ändå fattade. Alltså det är så svårt o förklara. Men jag fattade somsagt att det jag alltid varit så rädd för har nu hänt samtidigt som jag ändå inte just i den stunden förstod riktigt, för jag var somsagt chockad.

Efter en bra stund så hör jag honom helt plötsligt säga ifrån ingenstans "det är okej att jag gör såhär va?" samtidigt som han gav mig en jätte äcklig och otäck blick, och det fick mig till o bli totalt förvirrad. Jag tänkte att varför frågar du det nu när skadan redan är skedd, och varför slutade du inte när jag försökte göra motstånd, varför höll du fast mig och varför la du dig över mig när jag försökte göra motstånd, och varför frågar du helt plötsligt nu om det är okej tänkte jag. Men jag svara inte, för jag var så chockad så jag fick inte fram ord vilket resulterade till att han då började hålla på igen bara för att jag inte svara. Bara för att jag inte svara så fick helt enkelt han för sig att det var okej, vilket jag tycker är helt sjukt. För svarar inte den andra så är ju det ett väldigt tydligt tecken på att det INTE är okej.

Tillslut så tog övergreppet slut, jag började ta mig hem helt chockad och gråtandes. Minns knappt hur jag tog mig hem, minns inte om jag tog bussen eller om jag gick hela vägen. Jag har inget minne av det. Men det jag vet är iallafall att hem kom jag tillslut. Det första jag gjorde innan jag gick innanför dörren var o torka bort alla tårarna, för ville inte att det skulle märkas att det hade hänt något. När jag sen gick innanför dörren så var det första jag gjorde att gå raka vägen in till duschen där jag försökte duscha bort smutsen och skammen som han lämnade på min kropp. Hör sen mamma fråga "hur gick det? Var han trevlig?" varpå jag ljuger "ja, det var han". Sedan efter det så gick jag raka vägen ned till mitt rum, la mig i sängen och drog täcket över huvudet o somnade. Dagen efter sen så försökte jag leva som vanligt. Jag sa ingenting till någon pga att jag kände både skam och skuld. Klandrade mig själv så fruktansvärt mycket för att jag inte svara när han tillslut fråga, klandrade mig själv för att övergreppet fortsatte bara för att jag inte svara. Jag klandrade mig själv för precis exakt allting.

Men sen kom den dagen då jag hade bestämt mig för o berätta för mamma. Men då hände det en sak i familjen som jag dessvärre inte vill gå in på, för vet inte om jag får skriva något om det så därför hoppar jag det. Men det hände iallafall en grej som fick mig till o inte berätta det. Jag ville helt enkelt inte oroa mamma helt i onödan tänkte jag. Så det blev att jag fortsatte leva i tystnad ett väldigt väldigt bra tag. Jag mådde så sjukt jävla dåligt, och dem gångerna när jag och mina vänner hade hemmafester så drack jag mig stupfull för o glömma alla bekymmer för stunden. Jag orkade helt enkelt inte tänka för det var alldeles för jobbigt. Jag gick väldigt mycket i tankarna på o ta mitt egna liv, jag började hata min kropp.

Sedan kom den dagen då jag tillslut bestämde mig för o berätta för min kurator på habiliteringen. Det blev helt enkelt för jobbigt så jag orkade inte gå o bära på det helt själv. Tillslut berätta jag även för mamma och min kurator hjälpte mig så jag kunde få en kurator kontakt på UMO, där dem ska ha lite mer erfarenhet av just övergrepp o så. Gick där ett tag men kände inte riktigt att jag klickade med den kuratorn på det stället. Jag kände inte riktigt att hon ens kunde försöka förstå. Sen slutade den kuratorn på habiliteringen och det kom en ny kurator som skulle ta över, så jag berättade tillslut för den nya kuratorn att samtalen på UMO inte känns bra, att jag helt enkelt känner att jag vill ha en psykolog kontakt. Så jag slutade därför med samtalen på UMO och nu för inte alls så länge sen så har jag fått en psykolog på vårdcentralen. På första besöket så var min kurator med som ett stöd, och hon förklarade även lite grejer för psykologen så psykologen kan förstå mig och min situation lite bättre. Sedan på andra besöket så skulle jag gå dit själv, och det kändes verkligen inte bra. Psykologen höll på o tjatade på mig om att jag borde gå till arbetsförmedlingen o söka jobb så jag kan få en anställning, trots att min kurator hade förklarat för henne att det kommer bli daglig verksamhet. Försökte förklara det flera gånger för psykologen men hon lyssna inte. Så jag berättade tillslut det där för min kurator så hon ringde då min psykolog o förklarade på nytt så jag hoppas verkligen nu att hon kan förstå bättre.

Dock så har jag börjat få tillbaks dem där jobbiga tankarna nu om min kropp. För när övergreppet skedde så minns jag att denna mannen viskade i mitt öra på ett obehagligt sätt "du är så smal och fin och har en jätte fin kropp" osv, och den kommentaren fick mig till o hata min kropp. Jag blev rädd för o bli för tjock osv. Men sedan tänkte jag inte så mycket mer på det ang min kropp. Men nu har jag dock börjat tänka på det igen. Jag hör den meningen som han sa eka i mitt huvud hela tiden och det är riktigt jobbigt, det är riktigt jobbigt när man hatar sin kropp så mycket som jag gör och jag har inte vågat berätta det för varken kuratorn eller psykologen. Allting är verkligen så fruktansvärt jäkla jobbigt. 😢

Jag minns även den dagen när jag berättade för min storasyster. Hon var här och hälsade på och jag bad henne komma ner till mitt rum. Hon satte sig i sängen och jag började berätta. Det slutade med att både jag och hon brast ut i gråt. Det var så fruktansvärt sorgligt o se sin storasyster gråta men samtidigt så sorgligt o veta att detta faktiskt har hänt mig. Efter ett tag berättade jag även för pappa och allt det här med o berätta om det som hänt för någon är så fruktansvärt tungt och jobbigt. Men samtidigt så är det även riktigt jobbigt att gå o bära på det själv också när något så allvarligt har hänt. 😢

Gillar

Kommentarer

alvaalarssoon
alvaalarssoon,
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
❤️❤️❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
domandra
domandra,
Kram till dej !
nouw.com/domandra
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
simonsmammamadde
simonsmammamadde,
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Kram ❤️❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
Sissisblogg
Sissisblogg,
Kramar till dig. Hemskt att så många tjejer får uppleva detta❤️❤️
nouw.com/sissisblogg
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Det är riktigt hemskt 😞 kram till dig med! ❤️❤️
nouw.com/mittlivsomsofia