Två månader har snart gått

Jag och min älskade lillebror för några år sedan.

Två månader har snart gått sedan den 29 december när vi satt vid din sida och såg på när du tog dina sista andetag. Det är nästan två månader sedan som jag greps av panik när jag fick se att du slutade andas mer och mer, när vi satt där bredvid dig och grät medan sjuksköterskorna skulle försöka höra om ditt hjärta fortfarande slog och när dem sen i nästa sekund säger att ditt hjärta har stannat och det finns inte ens ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig min älskade lillebror. Jag saknar dig så det gör ont. Du togs bort från oss alldeles för tidigt och det ska egentligen inte behöva vara såhär. Tänk om man ändå bara kunde sätta upp en mega lång stege så man hade kunnat klättra upp till himlen för o hämta dig. Jag önskar verkligen att det hade gått, för skulle det gå så hade jag gjort det. Det är inte meningen att syskon ska vara ifrån varandra på det här viset, det ska verkligen inte behöva vara så och det gör så jäkla ont att veta att jag aldrig mer kommer få träffa dig, att jag aldrig mer kommer få se ditt fina leende, att jag aldrig mer kommer få se hur glad du blir när jag kommer till Nossebro och hälsar på och att det enda som jag nu kan göra är att sitta o kolla tillbaks på bilder. Det gör så jävla ont i mig. Varför ska livet vara så jävla orättvist? Varför kunde du inte bara få stanna kvar här med oss? Jag saknar verkligen dig och önskar bara att man på något sätt kunde få dig tillbaks. Men tyvärr så går ju inte det och det gör så fruktansvärt ont i mig. :(

Jag drömmer ofta om dig på nätterna, drömmer ofta om att du helt plötsligt ifrån ingenstans kommer tillbaks. Inatt drömde jag om att du helt plötsligt började leva igen och jag minns hur glad jag blev i drömmen. Drömde om hur jag hoppade runt av lycka av att få se dig igen och drömde om hur jag kramade om dig medan tårarna rann av glädje och om hur jag inte kunde släppa taget om dig och det läskiga är att det kändes så äkta - men så vaknar jag upp och inser snabbt att det bara var en dröm vilket resulterade till att jag brast ut i tårar. Älskade lillebror, kan du inte bara komma tillbaks? Det är inte meningen att syskon ska vara ifrån varandra på det här viset och jag saknar verkligen dig. Saknaden gör så jävla ont och jag känner hur varje liten del av mig bryts sönder i tusen bitar. När du somnade in så tog du med dig en del av oss och det kommer alltid vara någonting som kommer fattas, för utan dig så är inte livet detsamma. Det finns ett tomt hål som endast kan bli helt av dig. På insidan så känner jag mig helt förlamad och helt tom. Jag upplever en smärta som är så sjukt svår att beskriva. Det känns som ett stort svart hål som endast kan bli helt av min lillebrors närvaro.

Hur fan ska man ens någonsin kunna gå vidare när ett syskon försvinner? Det är en fråga som jag hela tiden går och undrar över, för ärligt talat så känns det som man inte kan gå vidare från något sådant här. Saknaden kommer alltid finnas där och ingenting kommer någonsin kunna bli sig likt igen utan honom. Man lär väl sig säkert o leva med det tillslut även fast att saknaden alltid kommer finnas där, men samtidigt så känns det helt omöjligt att tänka så att det är något som man kommer kunna lära sig att leva med, för det känns faktiskt inte som man kommer kunna det. Jag försöker verkligen kämpa dag ut och dag in, men hur mycket jag än försöker så känns det som jag är på botten där jag bara enbart ser mörker, där jag inte kan se något ljus - där något ljus inte ens existerar. Det är precis så som det känns. Det känns ärligt talat som om att jag aldrig någonsin kommer kunna känna mig glad och lycklig igen. Utåt sätt så kan man säkert uppfatta mig som glad, men saken är den att jag drar till med en falsk fasad. För inom mig så är jag helt förstörd och upplever en enorm smärta som jag inte ens trodde fanns. Jag trodde jag redan var längst nere på botten innan detta hände, men jag fick visst bevisat att man kunde falla ännu längre ner och det gör så förbaskat jäkla ont i mig.

När jag var i Nossebro ungefär en vecka innan julafton och hälsade på pappa, min lillebror och mina andra syskon som bor där och när jag sedan några dagar innan julafton åkte hem så kunde jag aldrig tänka mig att jag veckan efter skulle få kasta mig på ett tåg för o åka raka vägen till sjukhuset i Trollhättan pga att min lillebror låg där och svävade mellan liv och död. Aldrig att jag skulle kunna tänka mig det. Trots att han haft det kämpigt ända sedan han föddes så verkade han ju så glad och pigg då veckan innan. Hade jag bara vetat vad som veckan efter skulle ske så hade jag isåfall firat julafton med dem på rätt dag så jag hade kunnat få en sista julafton tillsammans med min lillebror. Men tyvärr så kunde jag faktiskt inte veta att jag veckan efter skulle få sitta vid hans sida på sjukhuset o vänta in att mardrömmen kanske skulle bli till verklighet. Var ingenting som jag skulle kunna veta, det var liksom helt omöjligt o veta och det gör också så fruktansvärt ont och det finns egentligen så otroligt mycket mer som jag skulle vilja skriva, men just nu så sprutar tårarna ut så därför känner jag att det är bättre o avrunda detta inlägget nu.

Men innan jag avslutar så vill jag bara först skriva att var rädda om varandra, ta vara på dem som ni verkligen älskar och ta aldrig någon för givet. Uppskatta varandra och sprid en massa kärlek till dem som ni älskar och håller kära - för man vet aldrig när den dagen kommer då det är försent. Man vet aldrig när den dagen kommer då man får stå o prata mot en gravsten och just därför ska man vara rädd om och ta till vara på varandra. För man kan aldrig veta när det är försent - vad som helst kan egentligen hända när som helst och man vet aldrig när man tvingas ta farväl av någon som man verkligen älskar. För oss kom den dagen den 29 december för snart två månader sedan två dagar innan nyår vilket vi verkligen inte hade kunnat tänka oss trots att han haft det kämpigt ända sedan han föddes och trots att vi vetat om att den dagen någon gång kunde komma - men aldrig trodde vi att det skulle ske än. Livet är verkligen skört och man kan aldrig veta när någon tas ifrån en, sådant där kan gå riktigt fort. Mycket fortare än vad man faktiskt tror. Så var rädda om er och varandra och ta aldrig någon för givet. <3

Gillar

Kommentarer

carolinamikaela
carolinamikaela,
Gör ont i mig att läsa det här.. kramar ❤❤
nouw.com/carolinamikaela
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Kramar till dig med finis ❤️❤️
nouw.com/mittlivsomsofia
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
stora styrkekramar finaste Sofia ❤❤
nouw.com/nikolinapettersson
mittlivsomsofia
mittlivsomsofia,
Stora styrkekramar till dig med finaste Nikolina ❤️❤️
nouw.com/mittlivsomsofia