Väljer livet istället för döden

När jag sitter och tänker tillbaks på hur det var då när jag var som sjukast i anorexin och jämför med nu när jag mår mycket bättre så kan jag säga att jag verkligen inte saknar den tiden då jag var som sjukast. För när jag var som sjukast hade jag inget roligt liv överhuvudtaget. Det enda mina dagar gick ut på var att ha koll på kalorier via en app som jag hade laddat ner till min iPhone, träna överdrivet mycket, kontrollera vikten flera gånger om dagen, stoppa fingrarna i halsen för att spy, överdosera med laxermedel osv osv. Mina dagar gick helt enkelt ut på att ha kontroll, kontroll, kontroll och återigen kontroll. Men nu när jag inte är lika sjuk längre så händer det mer i mitt liv. Jag orkar blandannat mer och jag känner även nu att livet är värt att leva och att det är värt att kämpa eftersom att jag nu tillskillnad från tidigare vet att jag en vacker dag kommer vinna denna kampen. Jag vet nu att det inte löser några problem att ge upp. För om man ger upp och beslutar sig för att ta livet av sig så dör man ju, vilket först och främst innebär att man inte kommer få uppleva mer av livet, men vilket även innebär att man inte kommer kunna lösa problemen. Om man däremot beslutar sig för att aldrig ge upp och fortsätter kämpa, det är då man kan lösa problemen. Det är då man kan ta sig över alla svåra hinder här i livet.

När jag var som sjukast så funderade jag mycket kring vem jag kommer bli om jag skulle våga börja släppa taget om anorexin. Det funderade jag även mycket på när jag i April detta året blev inlagd för anorexin, och så kan jag fortfarande i perioder känna även fast jag släppt taget om anorexin väldigt mycket. Men även fast jag vågat släppa taget om anorexin väldigt mycket så kan jag ändå i perioder fundera på hur mitt liv kommer bli när jag blir friskförklarad. Vem är jag utan anorexin kan jag vissa perioder fundera på. Jag har ju egentligen haft ätstörning i flera år, även innan jag 2016 fick diagnosen anorexia nervosa av äs-mottagningen. Men tidigare insåg jag ju det inte. Så anorexin har ju varit en stor del av mitt liv, egentligen redan då i grundskolan när jag blev mobbad då jag började sträva efter ”det perfekta utseendet” och den ”perfekta kroppen”. Jag minns ju även att lärarna som jag hade när jag gick i gymnasiet började reagera eftersom att det var en period då jag blev väldigt väldigt smal. Så det gäller att pröva sig fram, för att sedan en vacker dag våga lämna anorexin helt vilket jag vet att jag kommer klara. För jag vill bli helt fri från anorexin. Sen kommer anorexin alltid vara en del av mitt förflutna, men jag vill ändå klara av att släppa på anorexin helt. Det går inte att bli frisk om man inte vill det till 100%. Det går heller inte om man inte är motiverad och redo för att kämpa för det. Men däremot går det om man verkligen bestämmer sig. Det gäller att hitta någonting som gör att man känner sig motiverad. Helt enkelt hitta något som man tycker är roligt för att orka ta sig igenom alla tuffa och svåra stunder.

Sen är det även viktigt att man tillåter sig själv att må dåligt ibland. Helt enkelt acceptera att det är svårt. Det är även viktigt att man vågar ta emot all hjälp som man kan få. För stöttning kommer man behöva ha, för det är ingen lätt resa man gör. Det är en jätte svår resa och det har varit en av de värsta grejerna som jag gått igenom. Mobbningen, våldtäkten, anorexin och det med att min lillebror somnade in är bland det värsta som hänt i mitt liv. Det har varit riktigt jäkla tufft och jag har många gånger trott att jag aldrig någonsin skulle kunna må bra igen. Men nu tillskillnad från tidigare så vet jag att det är värt alla tårar, alla ångestattacker, all panik. För det blir enklare. Även fast det kanske inte känns som det så blir det enklare ju mer man vågar gå emot anorexin. Men det tar tid och det är något som man måste acceptera. För det går inte att bli frisk över en natt, det är en lång process som kräver mycket jobb och slit med sig själv.

Man har egentligen två val, och dem valen är:

1. Vara jätte smal, sjuk, styras av en dum sjukdom och tillslut kanske till och med dö eftersom anorexi är en sjukdom som är jätte dödlig och som kan ta död på en hur lätt som helst.

Eller:

2. Besluta sig för att kämpa för det friska, gå emot sjukdomen och hjärnspökena. Klara av att jobba eller plugga, kunna träna om man vill det, umgås med vänner, kunna få ett fint och långt liv. Kunna bilda familj om man vill och helt enkelt kunna leva livet.

Jag väljer alternativ två. Det är mycket viktigare att kunna må bra än att må dåligt och vara fast i en sjukdom som tillslut vill ta död på en. För det är det absolut enda anorexin vill. För fortsätter man lyssna på sjukdomen så kommer man faktiskt tillslut dö, och det är det inte värt.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229