Vill hem

Usch vad segt det är att vara här på sjukhuset. Är ju inne på min tredje vecka här nu och nästa vecka så är det fjärde veckan vilket betyder att dem då ska börja slussa ut mig, jag kommer antagligen få börja försiktigt med hempermisson några timmar på dagen och sen vet jag inte om dem kommer öka det lite. Tanken är iallafall att dem nästa vecka ska börja slussa ut mig och sen någon gång i slutet på nästa vecka så kommer jag förmodligen bli utskriven från avdelningen och jag hoppas verkligen på det, för nästa vecka är det ju min fjärde vecka och jag känner bara att jag vill hem. Hem till min familj, hem till lilla tuffe som jag saknar så fruktansvärt mycket. Hem till min säng, till min alldeles egna säng. Vill verkligen bara hem hem hem just nu och dessa veckorna här har verkligen varit riktigt jäkla tuffa och jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att jag någon gång i slutet på nästa vecka blir utskriven. Fem månader på detta året har även gått och jag kan helt ärligt talat inte minnas en enda lugn sekund på det här året som gått hittills. Min lillebror dog ju två dagar innan nyår och jag var ju även med när han tog sina sista andetag, så det nya året började ju på det värsta tänkbara sättet. Det var liksom bara o förbereda sig för en begravning som blev den 1 februari och sen urnsättningen som blev den 3 mars + allting med mig också. Det var ju ett tag där det gick lite framåt med vikten men sen helt plötsligt så bara jag tappar mig sj��lv totalt, var ute och sprang varje dag, stoppade fingrarna i halsen för o spy och började även överdosera med laxermedel och det laxermedlet höll jag ju på med i en månad exakt varje dag i smyg innan jag tillslut berättade för min behandlare, för jag behövde ju verkligen hjälp med o bryta det där med laxermedel men då var det helt fullt på avdelningen och hon började istället tjata om jobb istället för o sätta upp mig på en kölista, som om att det skulle göra saken bättre liksom. Laxermedlet hade jag ju tagit ändå för det blev ju som ett beroende så det slutade ju med att jag fick ta med Jesse för o få henne till o förstå bättre och då sa hon att det kunde ta några veckor men sen helt plötsligt så ringer doktorn några timmar senare och sa att jag fick en plats på avdelningen dagen efter. Då gick det helt plötsligt jätte fort vilket var tur det med tanke på att mitt hjärta slog lite för svagt när jag kom hit första dagen, och hade jag då fått vänta flera veckor som dem först sa så kan man ju undra hur det hade gått, för jag hade ju antagligen fortsatt äta så lite som möjligt och även fortsatt med laxermedlet eftersom att jag inte kunde bryta det själv och jag förstod nog inte riktigt själv först hur allvarligt det som jag höll på med faktiskt kan vara, jag förstod nog inte riktigt konsekvenserna förrän jag fick veta att hjärtat slog lite för svagt och även fast det inte slog så mycket svagare så är det ändå en varningsklocka som ringer och jag har även haft problem med tarmarna också, dem gick inte igång helt av sig själv så dem här på avdelningen fick ju ge mig en grej för o kunna få igång tarmarna för dem kom inte igång helt på nästan två veckor och jag fick mig en tankeställare, och även fast jag har svårt o se mig som så smal som andra kan så förstår jag ändå allvaret mer nu och jag förstår även mer nu att anorexi verkligen kan leda till döden.

Så året som gått hittills har verkligen var turbulent och det kommer fortsätta vara riktigt tufft för det är verkligen inte lätt o ta sig ur anorexi, jag ska ju inte förvänta mig att allting kommer gå som på räls när jag blir utskriven för jag har en lång väg att vandra. Men förhoppningvis så kommer det gå framåt med mycket hjälp och stöd och jag tänker fortsätta kriga för det friska. Det är jag fast besluten till. Och jag har faktiskt även gjort väldigt stora framsteg, när jag hade varit inlagd i ett par dagar så berättade jag tillslut för mamma om laxermedlet som jag hade överdoserat med varje dag i en månad och jag berättade även för henne att många av gångerna när jag sa att jag skulle träffa kompisar att jag egentligen många av dem gångerna var ute och sprang och jag berättade även om att jag lurade henne med att jag skulle äta på boendebasen fast jag inte skulle det. Har även berättat för pappa om laxermedlet och även för mina 2 syskon. Så jag har ändå gjort väldigt stora framsteg som faktiskt börjat våga vara ärlig, för allt det här hade ju inte mamma eller någon annan i familjen någon som helst aning om mer än att jag har en ätstörning, men dem trodde inte det var så allvarligt så jag höll på med träning och laxermedel, dem trodde ju att det gick åt rätt håll eftersom att det var ett tag då det gick ganska bra. Sånt här är ju även jätte svårt för dem anhöriga och det är heller inte så lätt för dem anhöriga o veta och speciellt inte om man inte har så mycket kunskap om anorexi, för hon trodde ju att jag var ute och träffade kompisar när jag i själva verket många av gångerna var ute och tränade. Så hade hon vetat om allt detta tidigare så hade ju hon självklart försökt sätta stopp. Men jag är iallafall glad över att jag tillslut fick en plats på psykiatri avdelningen, för jag har börjat förstå att skulle jag få vänta flera veckor så skulle isåfall hjärtat kunna börja slå ännu svagare. Sen när man inte äter som man ska så kan man inte heller tänka så friska tankar och jag har nog egentligen inte förstått hur lätt det är att anorexin tillslut kan ta död på en. Detta är verkligen en hemsk och vidrig sjukdom.

Gillar

Kommentarer